Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Johan David Valerius, 1776–1852

J.D. Valerius porträtterad av sin dotter Adelaïde Leuhusen.
J.D. Valerius porträtterad av sin dotter Adelaïde Leuhusen.

Johan David Valerius föddes i Göteborg den 13 januari 1776 som son till fattighuspredikanten Erik Wallerius och dennes hustru Cathrina Christina, född Ekman. Fadern har beskrivits som ”svagsint”; han tycks ha lidit av psykiska besvär och avled då sonen var ung. En farbror sörjde för Valerius studier vid Göteborgs gymnasium och – från 12 års ålder − Lunds universitet, där han stannade 1788−1791. På grund av bristande tillgångar avbröt Valerius studierna utan examen och arbetade en tid som privatlärare i Göteborg. År 1793 flyttade han till Uppsala, avlade där juridisk examen och flyttade samma år till Stockholm för att verka som kanslist i justitierevisionen och auskultant vid Svea hovrätt.

Valerius blev 1797 sekreterare vid Kungliga teaterdirektionen och gjorde också försök att etablera sig som operasångare, en bana som ska ha omöjliggjorts av den, enligt livstecknaren Bernhard Beskow, både begåvade och bildsköne sångarens stora scenskräck:

En oöfvervinnerlig blyghet vållade att det liksom svartnade för hans ögon, då han inträdde på scenen, och han blev stel af fasa. För att småningom vänja honom vid åskådarnes anblick, erhöll han sedan smärre roller i lustspel, med det gick ännu sämre, eller som han sjelf uttryckte sig: ”Jag var ledsammast, när jag skulle vara rolig.”

De konstnärliga impulserna kom istället att kanaliseras till egen diktning och till översättning av tal- och musikdramatik. I början av det nya århundradet var Valerius en mycket uppskattad författare av sällskapsvisor och lärodikter. För sin skaldekonst mottog han Svenska Akademiens Mindre pris inte mindre än tre gånger − 1800, 1804 och 1807, samt det Stora priset 1803 för lärodikten ”Tålamodet”. Han tilldelades också Lundbladska priset 1808. Från gruppen av fosforister i Uppsala ådrog han sig emellertid skarp kritik. En stor del av Valerius produktion har rättmätigt fallit i glömska, men vid sidan av den tidsbundna lärodiktningen finns versstycken av mera okonstlat, dryckesromantiskt slag. Enligt Oscar Wieselgren blev Valerius ökänd för sitt ”källarliv” och hade sannolikt blivit utvisad från huvudstaden utan protektion från högre ort.

Som översättare var Valerius verksam framförallt under de år då han var knuten till Kungliga teatern. Efter de franska revolutionskrigens inledning och mordet på Gustav III var den unge tronföljaren Gustav IV Adolf (myndig 1797) inte bara fientligt inställd till delar av upplysningens idévärld utan också mycket misstrogen gentemot teatern, i synnerhet operan. År 1806 förbjöds för en tid operaföreställningar helt. Johan David Valerius översättargärning inföll till stora delar under de tio år som föregick detta. Som översättare av vers för tal- och sångteatern var den uppburne unge skalden säkert ett gott val; levnadstecknaren Beskow påpekar emellertid att det också skedde en påverkan i motsatt riktning:

Å sin sida åter vann den unge författaren genom denna tidiga öfning en stor makt öfver språket och versens behandling.

Det översatta urvalet bestod till övervägande del av tidens klassicistiskt inriktade dramatik och musikdramatik, ett trettiotal verk av framförallt franska författare. Ofta låg bara ett par år mellan verkens uruppföranden och den svenska översättningens tillkomst. I urvalet fanns en rad komedier, operor och operetter, exempelvis Beaumarchais pjäs Barberaren i Sevilla (1797), här som libretto till musik av Paisiello, som alltså föregick Rossinis mer välkända tonsättning. I urvalet fanns också flera franska författare som varit viktiga för den mördade kungen, såsom de Belloy och Voltaire, av vilken Valerius översatte tre skådespel.

I sin levnadsteckning över Valerius återger Beskow en anekdot i vilken en ungdomsvän under ett besök hos skalden fick höra honom läsa ett stycke ur översättningen av Voltaires Mahomet (1806). Då Valerius efter läsningen räckte över boken till den förtjuste besökaren fann denne att värden hade läst direkt ur ”det Franska originalet, med endast de Svenska rimmen, tecknade i brädden med blyertspenna, mellan hvilka Valerius ögonblickligen fyllde i texten”.

Bland övriga översättningar från dessa år kan nämnas Molières komedi Läkaren mot sin vilja (1801), Kotzebues Hugo Grotius (1803), samt Raynouards internationella framgång Tempel-herrarne (1809). Senare översatte Valerius också en av tidens stora tyska succépjäser, Adolf Müllners Skulden (1830).

Möjligen på grund av att operan tillfälligt stängdes ner återupptog Valerius någon gång efter 1806 en mer aktiv ämbetsmannakarriär. Denna bana skulle med åren bli ganska omväxlande. Valerius var bland annat landssekreterare i Östergötlands län och en tid bosatt i Linköping, längre fram sekreterare i konstitutionsutskottet, kansliråd och kameraldepartementschef i generaltullstyrelsen. Han gifte sig 1817 med Kristina Aurora Ingell. Paret fick tre döttrar.

Valerius översättning av Lucanus Massilas belägring vann Svenska Akademiens Mindre pris 1824 (i tryck 1827). År 1826 invaldes han i Svenska Akademien. Året därpå blev han ledamot av Musikaliska Akademien och senare hedersledamot av Vitterhetsakademien.

Efter anklagelser om bristande tillsyn i de tullmedel han hade att ansvara för tvingades Valerius att begära avsked 1841; delar av hans egendom togs i beslag och familjen flyttade till Uppsala, där han dock fortsatt kunde uppbära pension från staten. Enligt Gustaf Ljunggren knöt han nu ”förtrolig vänskap med sina forna fosforistiska motståndare”, och den lediga tid han hade i övermått ägnade han, enligt efterträdaren i Svenska Akademien Ludvig Manderström, åt ”forskning uti de gamla språken”. Detta satte spår i en uppmärksammad översättning av Aposteln Pauli bref (1843).

År 1847 flyttade Johan David Valerius tillbaka till Stockholm, där han avled den 4 augusti 1852.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Johan David Valerius

Översättningar i bokform

Otryckta pjäsöversättningar