Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

John Landquist, 1881–1974

Foto: Jan de Meyere, Stockholms stadsmuseum
Foto: Jan de Meyere, Stockholms stadsmuseum

John Landquist föddes den 3 december 1881 i Stockholm som son till prästen och kyrkoherden i Katarina församling Axel Landquist och dennes hustru Maria, född Unér. Efter studentexamen från Södermalms högre allmänna läroverk för gossar (Södra Latin) 1899 blev han student i Uppsala. Influerad av Martin Lamm och Anton Blanck började han studera litteraturhistoria och filosofi, senare psykologi och pedagogik. Han disputerade i filosofi 1908 med en psykologisk-etisk undersökning av viljan. Landquist var en del av den symbolistiska kretsen Les quatre diables tillsammans med Sven Lidman, Harald Brising och Sigurd Agrell. Redan som student började han verka som litteraturkritiker, vilket han senare fortsatte med, först vid Dagens Nyheter (1911−1917) och från 1924 vid Aftonbladet, där han i över ett decennium var en tongivande gestalt, senare också som politisk redaktör. Han ägnade sig främst åt filosofiska och psykologiska ämnen och bedrev under sitt långa liv ett produktivt författarskap med flera uppmärksammade monografier över bland annat Fröding, Geijer och Henri Bergson. Åren 1936−1946 verkade han som professor i psykologi och pedagogik vid Lunds universitet. Redan 1913 blev han en av de första ledamöterna i Samfundet De Nio, i vilket han satt kvar ända till 1969. Landquist var gift med författaren Elin Wägner 19101922, och från 1925 med den avlidne vännen Brisings tidigare fru Louise Welhaven. Efter hennes död 1936 ingick han 1938 äktenskap med Solveig Landquist, född Bohlin. Han avled i Danderyd den 2 april 1974.

Landquists översättningsverksamhet inskränkte sig i princip till två författarskap: August Strindbergs och Sigmund Freuds. Nämnvärd är dock också den insats som Landquist gjorde som redaktör för skriftserien De filosofiska mästerverken, utgiven i nio band 19321959. Serien presenterade flera verk som inte hade blivit översatta tidigare. Den initierades av Albert Bonniers förlag som ett syskonprojekt till femtiobandsverket Världslitteraturen – de stora mästerverken. Inom ramarna för De filosofiska mästerverken engagerades en rad svenska intellektuella som översättare, däribland Vilhelm Ekelund, Hjalmar Gullberg, Ivar Harrie och Torgny Segerstedt.

I Strindbergs författarskap hade Landquist engagerat sig tidigt − han hade bland annat tagit parti för författaren i den så kallade Strindbergsfejden 1910. Engagemanget utmynnade i att Landquist utsågs till redaktör för Strindbergs Samlade skrifter, utgivna i 55 delar 19121919. Då fick han också uppdraget att översätta Strindbergs En dåres försvarstal till svenska. Le plaidoyer d'un fou, som verket heter i original, hade skrivits på franska 1887−1888. Det hade översatts 1893 till tyska med titeln Die Beichte eines Thoren, en text som låg till grund för den första svenska versionen, utgiven samma år som följetong i Budkafveln, trots författarens starka ogillande. En likaledes anonym version började utges 1903, nu under offentliga protester från Strindberg, vilket ledde till att utgivningen stannade vid blott fem häften. Även den grundade sig på den tyska översättningen, men inkluderade ett förord som endast hade funnits i den franska originalutgåvan. Strindberg själv ansåg att verket kunde få komma ut på svenska längre fram, ”när vrövlet lagt sig”. År 1904 skrev han ett kontrakt med Karl Otto Bonnier om en översättning till svenska, gjord eller granskad av författaren själv, men något sådant kom inte att bli av.

År 1914 utkom Landquists översättning. Den utgick inte från originalmanuskriptet utan från den franska utgåvan från 1895, utgiven och språkligt rättad av Georges Loiseau. Översättningen föranledde omfattande och nedgörande kritik i dagspressen och en rad svenska författare och kritiker sögs in i striden. Fredrik Böök menade att Landquist var ”utan omsvep, alltför okunnig i franska för att öfver hufvud kunna tolka en bok från detta språk” och att han behandlat ”texten med den respektlöshet och den slarfviga ytlighet, som känneteckna dilettanten” (Svenska Dagbladet 16/11 1914). Landquist svarade med samma mynt och menade att det var Böök som inte kunde franska och inte heller besatt några kunskaper om ”Strindbergs stil- och språkbruk”. För att ytterligare hämnas på Böök lät Landquist språkforskaren Nils Fehr granska Bööks översättning av Heinrich von Kleists roman Michael Kohlhaas (Dagens Nyheter 11/12 1914), som inte heller visade sig vara felfri. Men inte alla var lika negativa. Såväl Bo Bergman som Anders Österling försvarade Landquist. Den förre menade att översättaren ”lyckats förträffligt” och att ”Strindbergssvenskan är påtaglig – kraftfull” (Dagens Nyheter 17/11 1914), medan den senare ansåg att översättningen gav ”genomgående illusionen att läsa Strindberg själv” (Forum 1914:9). Till Landquists försvar bör nämnas att varken han eller hans kritiker då ännu kände till omfattningen av den franske översättarens revision av originalmanuskriptet.

Efter ett nytt angrepp i Svenska Dagbladet (12/12 1915), denna gång från Erik Walberg, professor i franska, blev emellertid Landquist tvungen att närmare ge sin syn på översättningen utifrån originaltextens grundförutsättningar. Originalet var inte skrivet av en författare vars modersmål var svenska och texten var därtill ”okontrollerad” av dess upphovsman. Landquist ansåg det viktigt att återge typiska stilistiska särdrag som fanns i Strindbergs ”levande svenska” och inte åstadkomma en ordagrann översättning. Han hade kortat ner Strindbergs förhållandevis mångordiga franska: ”Mina kritiker vilja i den filologiska trohetens namn att jag skulle översatt på lika knagglig och dunkel svenska som Strindberg på sina ställen skrivit knagglig franska” (Svenska Dagbladet 2/1 1915).

Trots detta försvarstal tog Landquist åt sig av kritiken. År 1920 uppdrog han – på egen bekostnad – åt Erik Staaff, professor i romanska språk i Uppsala, att revidera texten. Verket har sedan dess översatts två gånger till svenska: 1962 av Tage Aurell och 1976 av Hans Levander, som grundade sin översättning på det då nyfunna originalmanuskriptet, det så kallade Oslomanuskriptet. Som exempel på hur olika en av Sveriges mest berömda författare kan te sig i svensk översättning anförs nedan ett utdrag ur romanens inledning, hämtat ur den franska utgåvan av Loiseau som Landquist utgick ifrån, ur hans översättning i sin första och andra version, samt ur Aurells version:

Assis à ma table, la plume en main, je tombai, terrassé par par un accès de fièvre. Depuis quinze ans, aucune maladie sérieuse ne   m’ayant atteint, je me frappai de cet accident si inopportunément survenu: non que j’eusse la peur de mourir, il s’en fallait qu’elle me prît, mais parvenu à trente-huit ans, au terme d’une carrière tapageuse, sans avoir dit mon dernier mot, sans avoir accompli tous mes vœux de jeunesse, fourni de plans pour l’avenir, ce dénouement précipité n’était point pour me plaire.

Som jag sitter vid mitt skrivbord, med pennan i handen, svimmar jag. Jag hade fått ett häftigt feberanfall. På femton år hade jag inte varit allvarsamt sjuk och blev därför illa berörd av detta oväntade slag. Icke som om jag fruktade att dö, långt därifrån, men vid en ålder av blott trettioåtta år, utan att efter en stormig bana ännu ha sagt mitt sista ord, utan att ha förverkligat alla mina ungdoms drömmar, fylld av planer för framtiden, kände jag mig inte tilltalad av utsikten till ett plötsligt slut just nu. (Landquist)

Som jag satt vid mitt skrivbord med pennan i handen, föll jag ihop i ett häftigt feberanfall. På femton år hade jag inte varit allvarsamt sjuk och blev därför illa berörd av detta slag, som träffade mig vid en så olämplig tidpunkt. Icke som om jag fruktade att dö, långt därifrån, men vid en ålder av blott trettioåtta år, utan att efter en stormig bana ännu ha sagt mitt sista ord, utan att ha uppfyllt alla min ungdoms löften, fylld av planer för framtiden, kände jag mig inte tilltalad av utsikten till ett plötsligt slut just nu. (Staaff)

Jag satt vid mitt skrivbord, med pennan i hand, när jag föll samman i ett feberanfall. Sedan femton år tillbaka hade jag inte varit allvarligt sjuk och därför förbryllade mig händelsen, som kom så olägligt: inte för att jag var rädd för att dö, det skulle mer till, men vid trettioåtta års ålder, efter en stormig bana, utan att ha sagt mitt sista ord, utan att ha uppfyllt alla min ungdoms löften, och med planer för framtiden var jag alls inte förtjust i denna brådstörtade upplösning. (Aurell)

Det andra föremålet för Landquists översättningsverksamhet var Sigmund Freud. Landquists intresse för Freud hade vuxit fram under arbetet med hans Frödingstudie från 1915. Denna har ansetts vara det första försöket i Sverige att tillämpa psykoanalytisk metod inom litteraturforskningen. När hustrun Wägner 1920 gav sig i väg på reportageresa till Wien för att bland annat träffa Freud – en intervju som dock uteblev – övertygade hon sin make att följa efter, och han fick nu tillfälle att möta Freud och presenterade för honom en psykoanalytisk tolkning av en Goethedikt som ingått i hans bok Människokunskap (1920). Tolkningen översattes snart för Freuds tidskrift Imago.

Några år senare fick Landquist uppdraget att bearbeta en förment misslyckad översättning av Freuds Vardagslivets psykopatologi, gjord av svenskan Emmy Groddeck, hustru till Freuds kollega Georg Groddeck. Översättningen utkom 1924. Efter en förfrågan från Bonniers om att själv översätta en titel av Freud föreslog Landquist sin favoritbok Drömtydning − enligt Ingemar Nilsson ska Landquist ha lockats han av dess personliga ton och möjligheter till tolkning av konstnärliga och litterära verk. Drömtydning utkom i två delar 1927, med en omfattande inledning av Landquist. Enligt Nilsson gjordes översättningen under en särskilt hektisk arbetsperiod, vilket ska ha varit orsaken till de många rena översättningsfel som förekommer i boken, något som en annan Freudöversättare, Pehr Henrik Törngren, skulle påpeka ett decennium senare. Trots sina brister gjorde ändå Landquist en avgörande insats för att en gång för alla etablera Freuds verk på svenska.

Landquist var livet ut en mycket produktiv författare och kritiker, men med undantag för en översättning av Bertrand Russell tillsammans med hustrun Solveig stannade hans översättningsverksamhet vid Strindberg och Freud. Kanske gjorde den ofta skoningslösa granskningen som översättningarna utsattes för att han avstod.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om John Landquist

Översättningar i bokform

Externa länkar