Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Jonas Rugman, 1636–1679

Norlandz Chrönika
Norlandz Chrönika

Jonas Rugman (eg. Jón Jónsson) var en av de första som översatte medeltida isländska texter till svenska och lät trycka översättningarna. Enskilda försök hade gjorts tidigare, men då verkar det först och främst ha handlat om brottstycken av litterära verk. De flesta av dessa tidigare försök hade också stannat på handskriftsstadiet (nämnas bör forskare som Johannes Bureus/Johan Bure och senare hans släktning Laurentius Bureus/Lars Bure). Regelrätta utgåvor kom inte till stånd förrän med antikvitetsprofessorn Olof Verelius under 1660-talet och då med viktig medverkan av Jonas Rugman.

När vår blivande översättare döptes fick han samma namn som sin far, prästen Jón Guðmundsson på den förhållandevis fattiga prästgården Rúgstaðir i Eyjafjörður på nordöstra Island. Hans föräldrar dog kring 1640, fadern något senare än modern, och lille Jón och hans fyra syskon växte upp hos styvmodern, som tog över gården.

Detta är i stort sett allt man vet om Jón Jónssons liv på Island – utöver att han fick studera i skolan i Hólar på norra halvan av ön. Enligt traditionen ska han ha relegerats från skolan efter konflikter med rektorn. Detta kan vara förklaringen till att han år 1658, mitt under brinnande dansk-svenskt krig, var på väg med ett danskt handelsskepp till Köpenhamn. Skeppet uppbringades av svenskarna och fördes till Göteborg, där Jón enligt samma tradition av en ren tillfällighet förhördes av riksdrotsen Per Brahe, som med glädje kunde konstatera att krigsfången i sitt bagage medförde handskrifter med historiska berättelser rörande Sverige.

Detta är i stort sett vad Nils Huvedsson Dal kunde berätta i Specimen biograficum de antiquitariis Sueciæ 1721; ytterligare uppgifter om Jonas Rugmans liv före ankomsten till Sverige saknas. Per Brahe var chef för landets försvar i kriget mot danskarna 1657–1660 och sannolikheten talar för att han hade hört sina släktningar och vänner i Stockholm och Uppsala, Magnus Gabriel De la Gardie, Olof Verelius och Olof Rudbeck, klaga över ”islänningebrist” när det kom till tolkningen av gamla isländska handskrifter. Sådana hade man nu flera av, inte minst efter De la Gardies köp av Stephan Stephanius dödsbo i Sorø i Danmark 1652, där man bland annat införskaffat handskriften till Uppsala-Eddan (DG 11 4to). Per Brahe var med andra ord förmodligen på spaning efter isländska studenter, vilka hade visat sig vara användbara i Köpenhamn. Hösten 1658 skrivs Jonas Jonae från Island in i Braheskolan på Visingsö.

Sannolikt studerade Jonas Jonae på Visingsö tills dansk-svenska kriget var slut. När vi åter möter hans namn i källorna har han ankommit till Helsingborg våren 1662. Han har gjort av med alla sina pengar och pantsätter sin reskoffert i Helsingborg för att kunna fortsätta till Stockholm. Nu heter han Jonas Rugman, ibland med två n som Rugmann. Som Henrik Schück har påpekat ligger Helsingborg inte mellan Visingsö och Stockholm, och allt tyder på att Jonas Rugman har fortsatt sin resa till Köpenhamn. Antingen misslyckades han med sitt ursprungliga ärende eller så inträffade något som fick honom att återvända till Sverige.

I handskriften av Gautreks saga har Jonas Rugman skrivit i marginalen på ett ställe: ”þan 27 Februarij tok eg til at vt leggia þa bok och endadi hana þan 6 Martij 1662.” (Den 27 februari påbörjade jag översättningen av denna bok och jag avslutade arbetet den 6 mars 1662.) Eftersom ett brev till Per Brahe från Wilhelm Muschamp i Helsingborg i maj samma år visar att Rugman hade pantsatt sitt skrin i Helsingborg under våren, kan vi ana att han i tankarna närmast har varit på väg tillbaka till Sverige när han började översätta Gautreks saga.

Den första slutsatsen är självklar: Jonas Rugman har bestämt sig för att syssla med översättningar, om inte rent av att bli översättare på heltid. Det sistnämnda ter sig inte så orealistiskt för en optimist som Jón. Vi vet inte så noga vilka Jonas Rugman hade träffat i Köpenhamn, men man kan vara ganska säker på att han åtminstone hört talas om en landsman som bodde på kungens slott och fick ganska bra betalt som interpres regius. Han hette Þormóður Torfason, och blev senare internationellt känd som Tormodus Torfæus. I slutet av december 1661 hade han avslutat sin översättning av Flatöboken, en foliant på över 200 blad, till danska. Ryktet sade att självaste kungen av Danmark, Fredrik III, visade stort personligt intresse för översättarens arbete.

Det behövs inget större skarpsinne för att se ett tänkbart sammanhang: när nu den danske kungen betalade bra för översättningar av isländska medeltidssagor till danska, skulle då inte den svenske kungen kunna övertalas till att anställa en interpres regius i den konkurrerande nationalstaten för att ge landets språk åt den inhemska förhistoria som den svenska stormakten så desperat behövde?

Det tog sin tid, och det var inte enkelt. Rugman lyckades ta sig till Stockholm där han återsåg riksdrotsen Per Brahe. Denne såg med hjälp av Magnus Gabriel De la Gardie till att Jonas Rugman skrevs in vid Uppsala universitet hösten 1662, som den nyutnämnde antikvitetsprofessorn Olof Verelius skyddsling och privatlärare. I ett och ett halvt år betalade Verelius terminsavgiften för Rugman. Därmed fick Verelius tillgång till dennes handskrifter, liksom till hans kunskap i isländska. Redan nästa år började Verelius föreläsa om Gautreks saga, följande år om Hervarar saga. Handskrifterna hade Rugman haft med från Island.

Kommande år ger Verelius ut Gothrici et Rolfi Westrogothiæ regum Historia (en mindre del av upplagan fick svensk titelsida: Göthreks och Rolfs Wesgötha Kongars Historia på Gammal Götska fordom beskrefwen och Nu med en ny uttolkning utgången) (1664), Herrauds och Bosa saga (1666) och Hervarar saga (1672), alla i en tvåspråkig utgåva med den isländska texten i vänsterspalten och en svensk översättning i högerspalten. Originaltexten sägs vara avfattad på lingua antiqva Gothica eller Gambla Götskan, vilket förmodligen bör uppfattas som ett språkhistoriskt stadium snarare än som ett självständigt språk. Den gamla götskan var en benämning på den nordiska som på isländska kallades dönsk tunga, det danska språket, innan man hade skapat sig en bild av nationella språk i Norden. Översättningen tillskrivs i alla händelser endast Verelius, även om han i en efterskrift till sina förklaringar i Gautreks saga tackar den unge islänningen för viktig hjälp med det gamla språket. Den som mest noggrant har undersökt de gamla göternas utgåvor under 1600 och 1700-talen, Kay Busch, menar att islänningen absolut borde räknas bland utgivarna.

Det råder delade meningar om Jonas Rugmans andel i dessa översättningar. Vissa forskare har tyckt sig se hans spår i så kallade islandismer i språket. Det handlar uppenbarligen både om ordförråd och syntax, men begreppet verkar svårdefinierat. Exempelvis kommenterar Gun Nilsson Bureus uttalande att han översatt medeltida texter ”till nu brukelig svenska”: ”Uttrycket ’nu brukelig’ får nog tas med en nypa salt, för Bureus språk är mycket starkt arkaiserande, för inte att säga islandiserande”. Detta kan självklart betyda att det de facto är mycket svårt i 1600-talets svenska att skilja mellan medvetet arkaiserande och islandiserande språk. Viktiga i detta sammanhang är Verelius egna ord i inledningen till Gautreks saga (1664), där han skriver om språkets förfall:

hvilket wåra förfäder fast märkeligare och tydeligare haft hawa än wij, och är nu så aflagt och förandrat, att man icke uthan anwänd möda och åhuga kan lära förstå hwad för sex eller åtta hundrade åhr sedan almänt talades. Itt ögonskijnligt döme thär till, är thenne K. Rolfs Saga, som med sin forna och oförändrade skrud nu af trycket wtgår. Ty thes målsnild och artige sammansätning tillåter icke att något thär uti skulle lagas och förandras.

Detta säger något om det samtida Sveriges språkpolitik i göticismens anda: i det pågående arbetet med att skapa en litterär svensk stil borde man noga uppleta de gamla förebilderna. Dem fann man i de på ”gammal götska” skrivna sagornas ”målsnild” (språkliga elegans). Översättningen ger alltså uttryck för en mycket klar vilja att översätta ord för ord och introducera gamla nordiska ord och uttryck så mycket man kunde.

Det är mycket svårt att bedöma Rugmans andel i översättningarna av Gautreks och Rolfs saga, Herrauds och Bosa saga och Hervararar saga. Dock råder knappast något tvivel om att han var ensam översättare, eller åtminstone huvudöversättare, av Norlandz Chrönika, som utgavs på Visingsö 1670. Där ser vi exakt samma metod som i de övriga: man översätter så långt det är möjligt ord för ord, återupplivar gamla ord som viking, härnad och fylke och förklarar dessa om man finner det nödvändigt.

Rugmans namn står ingenstans i Norlandz Chrönika, men Johannes Schefferus nämner honom som bokens översättare i sin postumt publicerade Svecia literata sev de scriptis & scriptoribus gentis Sveciæ 1680. I Chrönikan ber redaktören Daniel Gyllenstolpe om ursäkt för att det händer att ”TRANSLATOREN, ſom een Ißländare vthi Swenska Språket har felat”.

I Jacob Istmenius Reenhielms inledning till Ólaf Tryggvasons saga 1691 framgår att Rugman tidigare har översatt denna, men att hans översättning inte används och aldrig har tryckts. Däremot kan man med goda skäl hävda att Rugman har översatt samme Istmenius minnesord om Magnus Gabriel De la Gardie jr (1667) till isländska. Texten undertecknas förvisso endast av Jacob Istmenius men kan bara vara skriven av en infödd islänning.

Rugman, sedan 1670 gift med Birgitta Bringia, dotter till professor Israel Nilsson Bringius, avled 1679. Han dog utfattig och blev begravd på universitetets bekostnad. Efter hans död anställdes en ny översättare, Guðmundur Ólafsson, som exempelvis på titelsidan till Sturlaugs saga hins starfsama år 1694 kunde titulera sig själv Reg. Translator Linguæ Antiquæ. Tormod Torfæus interpres regius hade fått en svensk motsvarighet.