Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

K.A. Svensson, 1891–1978

Foto: okänd. (Ur Vilhelm Ekelund: Brev 1917–1949).

Karl Alfred Svensson, som alltid skrev sitt namn K.A. Svensson, levde hela sitt liv i Helsingborg. Han föddes den 2 juli 1891 och kom från en enkel arbetarbakgrund, slutade skolan vid tolv års ålder men var då redan en flitig bokläsare och biblioteksbesökare. Efter att ha drabbats av tuberkulos, vilket hindrade kroppsarbete, var Svensson åren 1917–1919 journalist på Skånska Social-Demokraten. År 1922 anställdes han vid Helsingborgs arbetarekommuns bibliotek och var dess föreståndare från 1925 till 1953, då det uppgick i Helsingborgs stadsbibliotek. Fram till sin pensionering 1956 arbetade Svensson där som bibliotekarie.

Sitt möte i nittonårsåldern med Vilhelm Ekelunds första prosaböcker har Svensson själv beskrivit som avgörande. År 1922 lärde han känna den nyligen ur landsflykten återkomne författaren personligen. Svensson var en av initiativtagarna till det 1939 grundade Vilhelm Ekelundsamfundet, vilket hade den praktiska uppgiften att fungera som förlag, och skrev 1946 en av de första böckerna om Ekelunds författarskap: Vilhelm Ekelund – moralisten, kulturkritikern. Nio år efter Ekelunds död, 1958, beskrev han den långa vänskapen i Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922–1949. De fyra essäsamlingar som Svensson utgav på 1960- och 1970-talen är inte opåverkade av Ekelund, men följer en självständig linje. Och som översättare visade K.A. Svensson ett helt annat intresse för den tidiga lyriska modernismen än Ekelund.

I Socialdemokratiska ungdomsförbundets tidskrift Frihet tryckte Svensson 1927 en översättning av Edgar Allan Poes långa dikt ”Korpen”. Den togs med också i hans debutbok, diktsamlingen Hemlös var världen all (1931) och i essäsamlingen Inblickar (1968). Vid det sista tillfället föregicks översättningen av en utförlig inledning, där Svensson bland annat redogör för sitt val av svensk motsvarighet till diktens omkväde, framsagt av olycksbudet korpen: ”Nevermore.” Viktor Rydberg hade valt ”Förbi”, andra tolkare ”Aldrig mer”. Svensson har ”Allt förgår” och argumenterar väl för det. Med hänsyn till Poes diskussion av dikten i sin essä ”The Philosophy of Composition” har han sökt ett ord eller en kort fras som förutom ett nödvändigt korollarium av rimord skall ha den djupt melankoliska klang som Poe önskade. Svensson noterar att en extra fördel är att hans valda fras liksom originalets också rimmar på den döda älskades namn, Lenore. Vad gäller de fonetiska aspekterna framhåller han: 

Jag har senare kommit att tänka på att mitt skånska uttal antagligen medverkade till att föra mig på rätt spår. Det ljusare uppsvenska å kombinerat med ett klingande, drillande, hårdare r ligger avsevärt mer vid sidan av det engelska -ore än vad ett vårdat skånskt uttal av -år gör: ett diftongfritt skånskt å plus ett nerdämpat skånskt r kan bli så gott som identiskt med engelskt -ore…

Poe menade att ordet ”nevermore” var omöjligt att förbigå. Svensson avslutar sin inledning med att i blyg stolthet framhålla: 

Hur nästan automatiskt en svensk översättare, skåning eller icke skåning, som ingående har studerat Phil. of Comp., ledes fram till allt förgår som refräng, visas av att 36 år efter min översättning ytterligare en såg dagens ljus med just denna refräng.

Den nya översättning Svensson talade om var Leif Furhammars i volymen Den okände Poe (1963). 

År 1935 blev K.A. Svensson vår förste översättare av Walt Whitman i bokform med det 200-sidiga urvalet Strån av gräs. Översättningen är trogen men tämligen stel, den rymmer ordval och satskonstruktioner som ligger alltför nära originalets och Svenssons sätt att behålla presens participformer (”Brytande upp från Paumanok…”) är svårt att acceptera idag. Bokens intressantaste aspekter är istället den utförliga inledningen med sin kunniga presentation av poetens liv och verk, vilken dessutom kompletteras av en avslutande essä om Whitman och Ralph Waldo Emerson, där skillnaderna mellan de två amerikanernas tankevärldar belyses. Svensson var inte den förste poesiöversättare som tog på sig rollen som introduktör och kommentator, men hans Strån av gräs är ett tidigt och tydligt exempel på denna vidgade, mer aktiva översättarfunktion.

Också Svenssons sista översättarinsats, en fullständig version av Shakespeares Sonetter utgiven 1964, har sitt främsta värde i sina kommentarer, som visar stora kunskaper om och engagemang i hela författarskapet. En essä i Inblickar berättar:

Åren omkring 1960 sysslade jag med att översätta The Sonnets. Jag var utomordentligt road av denna verksamhet, varje dag var något av en fest; själva den stora svårigheten, där tusen vägar och stigar till framkomst måste prövas, förhöjde nöjet. Arbetsresultat i genomsnitt: ett par tre versrader dagligen … 

Översättarens närläsningsförmåga motsvarades inte av lika gott versifikatoriskt handlag, men arbetet gav ett märkligt resultat: Svensson, som parallellt lärde sig klassisk grekiska på egen hand genom att läsa Xenofon, lade märke till tydliga överensstämmelser mellan dennes minnen av Sokrates och formuleringar i sonett 91, vilka gav vid handen att Shakespeare verkligen kunde grekiska. Nyheten nådde den engelske forskarnestorn John Dover Wilson, som bekräftade iakttagelsens innebörd i noterna till sin magistrala Shakespeareutgåva och utverkade ett hedersdoktorat i Cambridge till Karl Alfred Svensson, en gång tidningsbud och bränneriarbetare efter fyra år i svensk folkskola.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Skrifter av K.A. Svensson

Översättningar i bokform

Bidrag