Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Karin Boye, 1900–1941

Foto: Anna Riwkin/Moderna Museet
Foto: Anna Riwkin/Moderna Museet

Författaren och översättaren Karin Boye föddes den 26 oktober 1900 i Göteborg som äldsta barn i familjen. Socialt sett tillhörde hon den övre medelklassen. På farssidan kom hennes släkt från Tyskland – dess anor kan spåras ner till 1100-talet – och hennes farfar Eduard Boye hade 1844 invandrat till Göteborg. Tyska var livet igenom Karin Boyes bästa andraspråk, även om hon själv hade sina dubier om nivån på kunskaperna. När hon bodde en tid i Tyskland skrev hon: ”Nu umgås jag också rätt obehindrat på tyska – men det samma som modersmålet blir det aldrig, det är jag för lite språkbegåvad till. Min språkbegåvning räckte för ett språk, sen var det slut.” (Karin Boye till Erik Mesterton 30/7 1932.) Det var dock från tyskan hon översatte allra oftast.

Boye började skriva tidigt – dikter, noveller, pjäser – och i samband med det gjorde hon också några översättningar, bland annat av Catullus version av Sapfos ”Gudars like”. Dessa översättningar från ungdomsåren är närmast att betrakta som stilövningar, men också sätt att markera lyriska valfrändskaper. Översättningarna förblev också framöver en del av hennes verksamhet som lyriker. I hennes andra diktsamling, Härdarna (1927), tolkade hon Kipling, Nietzsche och Walt Whitman, och i den fjärde samlingen, För trädets skull (1935), Alkman, T.S. Eliot, Goethe och Rilke.

Hennes debut som lyriker skedde med Moln (1922) under hennes första år som student i Uppsala. Under de närmaste åren följde ytterligare ett par diktsamlingar, präglade av hennes ökande politiska engagemang, men också av hennes problematiska kärleksliv – hon ville bejaka sin homosexualitet, men utsattes samtidigt för samtidens fördomar. Hennes först roman, Astarte (1931), var en originell feministisk uppgörelse med vad som skulle kunna kallas tidens mode- och medvetandeindustri. Den vann pris i en romantävling, avfärdades av många kritiker som bagatellartad, men ter sig i efterhand djärvt modernistisk.

Den självbiografiskt präglade Kris (1934) skildrar en homosexuell förälskelse under studietiden, men i vidare mening ett frigörande uppror mot pedagogiska och kyrkliga auktoriteter. Under en stor del av 1930-talet försörjde Boye sig som författare och böckerna kom tätt, liksom essäer och recensioner: hon ville också vara en del av tidens kulturkamp mot de totalitära krafterna. Hennes sista roman, Kallocain (1940), har blivit hennes mest kända: en kafkaartad skildring av ett samhälle där förtrycket härskar och livskraft och medmänsklighet är undanträngda.

Boye har inte sällan setts som en sakral poet, en sida som lyftes fram i Margit Abenius inflytelserika biografi Drabbad av renhet (1950), men forskningen om henne har de senaste decennierna lyft fram andra sidor: modernisten, vänsterradikalen, kritikern, utforskaren av psykoanalysens möjligheter. Den som läser hennes brev möter en litterär yrkeskvinna som är rolig, praktisk och självironisk.

Karin Boyes första översättning i det större formatet var av en rysk så kallad produktionsroman, Fjodor Gladkovs Cement (1927) – hon arbetade dock utifrån den tyska översättningen. Gladkovs roman ansågs politiskt och estetiskt förebildlig inom de vänsterkretsar där Boye dessa år var mycket aktiv, främst då inom Clarté. Översättningen blev inte särskilt uppmärksammad, även om Boye själv försökte puffa för den genom en recension i Clarté (diskret förtigande vem översättaren var).

Ett nytt steg som översättare tog Boye när Bonniers kontaktade henne och frågade om hon på kort tid kunde översätta Thomas Manns Der Zauberberg. Förlaget hade hört rykten om att Mann kunde få Nobelpriset i litteratur och ville ha den svenska versionen färdig till julförsäljningen i bokhandeln. Efter en del tvekan åtog Boye sig att översätta den nästan tusensidiga romanen på bara några månader, och hon kämpade också för att den skulle utges oavkortad. Uppdraget klarade hon genom att få hjälp med en grovöversättning, utförd av en av hennes bröder och hennes dåvarande make Leif Björk. Boken publicerades som Bergtagen – men utan att Boyes namn angavs som översättare.

Att Boye åtog sig detta strapatsrika uppdrag hade säkert ekonomiska skäl. Hon var utbildad lärare, men från sommaren 1929 och fram till 1936 försörjde hon sig som författare. Översättandet betraktade hon som en relativt säker inkomst, som lät henne styra sina arbetstider som hon ville. Det blev därmed en del av hennes identitet som yrkesförfattare.

Hennes nästa stora översättningsuppdrag kom också det från Bonniers: Frida Uhls memoarer om äktenskapet med August Strindberg. Boye åtog sig uppdraget 1930, men arbetet drog ut på tiden eftersom författaren hela tiden omarbetade och ändrade sig. Först efter några år kom verket ut i två delar: Strindberg och hans andra hustru (1933−1934). Frida Uhl hade inga högre tankar om Boye som översättare – men inte heller Boye om Uhl som författare.

Boyes kanske mest berömda översättning gjordes dock inte av ekonomiska skäl. Vid början av 1930-talet var hon en av de drivande bakom starten av den radikala tidskriften Spektrum, ett forum för tidens nya rörelser: modernism inom litteratur, bildkonst och musik, arkitektur, socialpolitik, psykoanalys. För den tidskriften översatte hon och redaktionskollegan Erik Mesterton på kort tid T.S. Eliots The Waste Land. Mesterton hade ägnat år åt att tränga in i Eliots poetiska värld, men det var främst Boye som fick sätta poetisk form på dikten. Det öde landet, som översättningen betitlades (Spektrum 1932:2), blev en modern klassiker som har tryckts om åtskilliga gånger. Mesterton och Boye belyste också Eliots poetiska teknik i insiktsfulla essäer. I Spektrum översatte Boye även en del andra småbidrag.

Hur nära Boye och Mesterton följer originalet framgår redan av upptakten (där de behåller allitterationen mellan slutet av rad två och början av rad tre):

April is the cruellest month, breeding        April är grymmast av månaderna – driver
Lilacs out of the dead land, mixing             syrener fram ur de döda markerna, blandar
Memory and desire, stirring                         begär och minne, kittlar
Dull roots with spring rain                            dova rötter med vårregn

Åren 1932 och 1933 vistades Boye periodvis i Berlin, bland annat för att genomgå psykoanalys. Ett sätt att finansiera detta var att åta sig översättningar, och hon skickade mängder av förslag hem till förläggare i Sverige, dock utan större framgång. Uppdragen kom istället från förlagen. Från 1932 och framåt översatte hon en rad böcker, inte bara åt Bonniers utan också åt förlag som Ringförlaget, Skoglunds och Tiden. De allra flesta av dem utkom fram till 1936, när hon åter tog anställning som lärare (på Viggbyholmsskolan). Hon översatte i alla slags genrer – romaner, dramatik, memoarer och annan facklitteratur. Bland de författare hon översatte fanns Stefan Zweig. Totalt utkom tio översättningar av henne i bokform (nio av dem från tyska och en från engelska) – alltså nästan lika många som de elva egna böcker hon gav ut under sin livstid.

Som översättare har Karin Boye beskrivits som noggrann och trogen originalet, snarare än inställd på att lyfta fram sin personliga egenart. Hennes egen insats som författare överskuggar sedan länge hennes verksamhet som översättare, men på senare år har den senare börjat uppmärksammas mer – också eftersom författare som Gladkov, Mann och Rilke nog har satt vissa spår i hennes egna verk.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Karin Boye

Översättningar i bokform

Bidrag