Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Karin de Laval, 1894–1973

Teckning av Erik Hermansson

Den 7 april 1941 kommer ett telegram till Bonniers: ”would like sogni del pigro translated my friend karin delaval”. Avsändaren är en ung lovande författare vid namn Alberto Moravia, som dock inte ses med blida ögon av censurorganet i Mussolinis fascistiska diktatur. Moravias svenska vän Karin de Laval är bosatt i Rom och har bara översatt en handfull böcker. Men endast några år senare är hon en etablerad översättare, som även verkar som introduktör av italiensk litteratur och litterär agent i hela Skandinavien.
     Karin Sofia Elisabet Ljung föddes i Vimmerby den 16 november 1894. Efter avlagd kandidatexamen i ryska vid Uppsala universitet reste hon till S:t Petersburg med Röda Korset och stannade kvar där under revolutionsåren 1917–1918. År 1919 gifte hon sig i Norrköping med affärsmannen Hjalmar de Laval, som handlade med Pentamotorer. Tillsammans reste de över hela världen, men på 1930-talet bosatte sig paret i Italien. I lägenheten på Corso Vittorio Emanuele i Rom bodde de därefter periodvis fram till andra världskrigets slut. Åren i Rom blev avgörande för Karin de Lavals fortsatta karriär som översättare och litterär agent, eftersom hon där lärde känna alla de stora italienska författarna, inte minst i samband med besöken i författaren Maria Belloncis litterära salong.
     Tack vare sina personliga kontakter med de författare som efter andra världskriget kom att forma en av den italienska litteraturens mest livaktiga epoker, neorealismen, fick agenten och översättaren de Laval ett naturligt försprång gentemot sin konkurrent på området, Karin Alin. En signifikativ episod är den när tyskarna ockuperar Rom år 1943. Karin de Laval berättar i ett brev till den italienska författaren Alba de Céspedes hur hon skickade ut sin make på stan för att leta reda på sina vänner Corrado Alvaro och hans fru, vilka dock redan hunnit fly staden. Hjalmar de Laval hittar istället författarparet Alberto Moravia och Elsa Morante som driver omkring i staden och erbjuder dem beskydd i sin lägenhet. Episoden återberättas även i två olika intervjuböcker med Moravia. Karin de Laval var redan då anlitad som Moravias svenska översättare och kom att så förbli ända fram till sin död 1973.
     Inte sällan såg författarna själva till att förse de Laval med optionerna på sina böcker och det hände att de skrev direkt till förlagen med en uttalad önskan om att just hon skulle få översätta deras verk till svenska. Karin de Laval började därmed sälja rättigheterna för de största italienska författarna till svenska förlag. Eftersom hon var en av dem som under krigsåren hade bäst inblick i den italienska samtidslitteraturen verkade hon även som introduktör och översättare. Anders Österling beskrev henne som ”den översättarinna som så energiskt arbetat på att göra modern italiensk litteratur bättre känd hos oss” (Stockholms-Tidningen 22/9 1950). I ett brev till den italienska författaren Natalia Ginzburg vittnar de Laval själv om en attitydförändring gentemot italiensk litteratur hos de svenska bokförlagen. Hon berättar att hon i början nästan blev utskälld av förlagen när hon försökte att sälja in en italiensk bok.
     År 1946 anlitades de Laval som representant för den italienska agenturen Agenzia Letteraria Internazionale, men samarbetet började snart gnissla betänkligt och 1954 lät agenturen Karin Alin ersätta de Laval. Hon hade då precis genomgått en av allt att döma uppslitande skilsmässa och levde därefter som ensamstående och hårt arbetande översättare i sin lägenhet vid Karlavägen i Stockholm. Eftersom konkurrensen om optioner och översättningsuppdrag hårdnat, satsade Karin de Laval alltmer på att översätta noveller som hon sålde till dagstidningar och tidskrifter, vilket gjorde hennes namn känt även för en bredare krets av kultursidesläsare (Svenska Dagbladet 13/12 1973). De Laval var outtröttlig i sin kallelse att sprida italiensk litteratur i Sverige, men det kan också nämnas att hon gjorde liknande insatser för svensk litteratur i Italien, vilket antologin Carosello di narratori svedesi från 1961 vittnar om. I denna novellantologi presenteras författare som Willy Kyrklund, Sara Lidman och Eyvind Johnson för italienska läsare.
     Det är som översättare från italienska som Karin de Laval har gjort sin största insats. Hon översatte författare som Luigi Pirandello, Corrado Alvaro, Alba de Céspedes, Dacia Maraini och Alberto Moravia. Den sistnämnde introducerades i Sverige redan i början av 1940-talet och blev snart den absolut störste italienske författaren i vårt land, vilket naturligtvis spred glans också över hans översättare. När man läser de svenska recensionerna framgår det tydligt att de Lavals översättarinsatser, åtminstone i fallet med Moravia, var mycket uppskattade, men i Axel Liffners porträttintervju med henne i Aftonbladet (29/6 1954) bekänner hon att det är ryskan som hennes hjärta klappar lite extra för.
     När de Lavals första översättning från ryskan – diplomaten Ivan Majskijs memoarer Före stormen – gavs ut i Sverige 1945 var hon dock redan verksam som översättare också från engelska och tyska. Från ryskan översatte de Laval Aleksej Tolstoj, Konstantin Paustovskij, samt Nobelpristagaren Michail Sjolochovs Skörd vid Don (1961). År 1967 tilldelades hon den sovjetiska ordern Hederstecknet (”Znak potjota”) för sina insatser som översättare, vilka bland annat ansågs ha bidragit till Sjolochovs Nobelpris 1965. De Laval översatte även från franska, om än i mindre utsträckning. Hennes tolkning av Émile Zolas Krogen från 1946 trycktes om senast år 2000.
     I en nästan kusligt förebådande passus i Liffners översättarporträtt står det att de Laval ”har en benägenhet att dras till farofyllda platser: revolutionens Ryssland, krigets och de litterära salongernas Italien, en våning på Östermalm alldeles bredvid Svea livgardes gamla kaserner”. Av dessa platser visade sig den sistnämnda, hennes eget hem, bli den mest farofyllda. Den 11 december 1973 utbröt en brand i våningen på Karlavägen och Karin de Laval avled innan brandkåren hunnit bryta sig in.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Karin de Laval

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar