Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Karl-Rune Östlund, 1921–1978

Karl-Rune Östlund
Foto: Iwan Morelius

Trots betydande insatser som redaktör och översättare var Karl-Rune Östlund en obemärkt figur i det svenska litterära livet under efterkrigstiden. Obemärkt eftersom han under så gott som hela sitt verksamma liv som redaktionschef vid B. Wahlströms förlag ansvarade för den kioskboksutgivning som av kritiker och kultursidor betraktades som en skamfläck i det svenska läsutbudet. Obemärkt också för att han som översättare framförallt arbetade med de författare som betraktades som de värsta av de värsta. Östlund översatte 25 böcker av Mickey Spillane, 26 av Peter Cheyney, över 40 av James Hadley Chase. Det förvånar knappast att den som arbetade med böcker som aldrig recenserades och avfärdades som ”smutslitteratur” inte blev namnkunnig.

Som redaktör var Karl-Rune Östlund den som i första hand introducerade den moderna, hårdkokta kriminalromanen i Sverige. Som översättare gav han den ett ibland säreget svenskt uttryck. Östlund var under sina många år hos B. Wahlström redaktionellt ansvarig för flera omåttligt populära romanserier – i första hand Manhattanböckerna, där han låg bakom huvuddelen av de första drygt 300 titlarna, som enligt blygsamma uppskattningar såldes i minst 25 miljoner exemplar. Redan Mickey Spillanes pocketböcker nådde tillsammans en upplaga på runt fem miljoner – de mest sålda trycktes i nära en halv miljon exemplar vardera.

Inriktningen och språket i de här romanerna var chockerande på 1950-talet och 1960-talet. I bokhandelsförlagens utgivning av detektivromaner dominerade fortfarande Agatha Christie och andra företrädare för den traditionella, oblodiga pusseldeckaren, och de ledande svenska kriminalförfattarna hette ännu Maria Lang, H.-K. Rönblom och Stieg Trenter. Det dröjde till 1965 innan paret Sjöwall-Wahlöö blev de första svenskar som skrev i den mer realistiska, brutala kriminaltradition som Manhattanböckerna hade företrätt sedan 1952. När svensk kriminallitteratur från början av 1970-talet gradvis blev mörkare, råare och mer frispråkig om våld och sex tillskrevs det inte sällan påverkan från Sjöwall-Wahlöö. Det förefaller minst lika sannolikt att det också handlade om att de nya författargenerationerna hade växt upp med Manhattanböckerna. Och där hade alltså Karl-Rune Östlund en avgörande betydelse vad gäller såväl urval som språklig gestaltning.

I själva verket hade Östlund hamnat i förlagsvärlden av en slump. Han var stockholmare och förvisso deckarentusiast, men när han 1948 började översätta favoriten Peter Cheyney var det som anställd vid det nybildade SAS. I början av 1950-talet övergick han till B. Wahlströms förlag och medverkade vid grundandet av kioskboksavdelningen 1952. Han svarade samma år för den första titeln i Manhattanböckerna, en nyöversättning av Cheyneys Mannen är farlig. Sent på 1950-talet återgick han kortvarigt till SAS men var snart tillbaka på B. Wahlström, där han stannade till sin död.

Som översättare var Karl-Rune Östlund kanske den som främst gav ”den hårdkokta deckaren” en svensk kostym. Så här kan det exempelvis låta i Mannen är farlig:

Det där var rena tidsstudieobjektet för min del, för i samma ögonblick slutar musiken. Och inte undra på det, för saxofonisten har fått en kula rätt i kistan. I samma ögonblick far verandadörrarna upp och en hel liten armé strömmar in. En kille brassar av en kulsprutepistol rakt i högen bland fem av Lacassars grabbar, som sitter vid ett bord i ett hörn och häller i sig visky och vatten. Tre av kyparna, som tydligen hör till Lacassars förband, halar upp kanonerna och besvarar elden. Fem minuter senare ser hela salongen ut som en slaktarbod en fredagkväll.

Engelsmannen Cheyneys debut från 1936 utgjorde ett säreget försök att på hemsnickrad amerikansk slang skriva i Hammetts och Chandlers anda. I USA lurade Cheyney ingen: hans deckare upphörde snart att ges ut där. Men i Europa, främst Frankrike, blev de mycket populära. Och liksom Cheyney hittat på ett eget amerikanskt deckarspråk gjorde Östlund det på svenska.

Karl-Rune Östlund hade en odiskutabel talang för att skapa målande uttryck och fraser som i vissa fall gått in i språket. Enligt Svenska Akademiens ordbok är det i hans översättning av Cheyneys Beska piller (1959) som man för första gången kan läsa uttrycket ”[att sitta] med skägget i brevlådan”. Detta används på ett ställe där Cheyney har who will get hurt. Det har ifrågasatts om Östlund själv hittade på uttrycket, odiskutabelt är i alla fall att han blev dess skriftlige spridare. På ett liknande sätt broderade han ofta ut dialogen i de deckare han översatte. Han hade bestämda åsikter om vad läsarna ville ha, och till dem hörde att miljöskildringar, bakgrundsbeskrivningar och abstrakta resonemang skulle hållas korta, medan dialog och handlingsbeskrivningar gärna fick utvidgas och göras mer måleriska. De här synpunkterna stadfäste han i den lathund för översättare som han utarbetade och försåg sina frilansande medarbetare med. Efter denna lathund utformades i nära tre decennier den underhållningslitteratur som publicerades i B. Wahlströms pocketserier.

Östlund var som översättare ofta slarvig. Hans slangaktiga neologismer var ibland obegripliga, som ”hoppahögthus” för cat house, d.v.s. bordell. I Mickey Spillanes Utan misskund (1953, orig. Vengeance is Mine) felöversätts det talspråkliga knocks them up (gör dem med barn) med ”leker med dem”, något som gör delar av handlingen obegriplig eftersom konsekvenserna av den oansvarige förförarens agerande är en av intrigens drivkrafter. I somliga översättningar införde Östlund en rasistisk underton som saknades i originalet.

Östlund strök många av de stämningsbilder och miljöbilder som ger inte minst Spillanes romaner deras hypnotiska tonläge, och den underton av sadomasochism och haterotik som märks hos exempelvis Spillane försvagade han ofta kraftigt. En laddad scen i Utan misskund, där den kvinnliga parten nyss gett hjälten en hård örfil, slutar i originalet så här:

Her teeth were clamped together. Her eyes were vicious.

”Make me”, she said.

Another trickle of blood ran down my chin, reminding me what had happened. I reached up and smacked her across the mouth as hard as I could. Her head rocked, but she still stood there, and now her eyes were more vicious than ever. ”Still want me to make you?”

”Make me”, she said.

I Östlunds omskrivning blir det betydligt mer barntillåtet:

Hon höll tänderna hårt sammanbitna. Ögonen var flammande eldar.

– Ta mig, sa hon.

Och man är ju för fasen inte mer än människa.

Karl-Rune Östlund valde med säker hand att ge ut drivna berättare med en utpräglad känsla för stil och stämningar. I Manhattanserien hittar man utöver Spillane, Chase och Cheyney t.ex. John D. MacDonald, Donald Hamilton och andra stilikoner inom modern engelskspråkig kriminallitteratur. Också i andra romanserier och i andra litteraturkategorier visade han omdöme i valet av författare. Som översättare hade han talang för måleriska uttryck och humoristiska formuleringar, men i enlighet med sina översättarideal berövade han ofta verken mycket av originalens stil och stämningar. Tillräckligt mycket av författarnas särprägel och berättarförmåga fanns kvar för att fånga en enorm läsekrets, men inte tillräckligt för att blidka kritikerna eller för att ge svenska läsare en klar uppfattning om deras litterära kvaliteter.

Östlund avslutade sin långa skriftställargärning med att ge ut ett flertal verk om patienser.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Översättningar i bokform