Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Karl Asplund, 1890–1978

Teckning: Ivar Kamke

Karl Asplund föddes den 27 april 1890 i Jäders socken, Södermanland, och avled 1978 i Stockholm. Efter studentexamen i Nyköping 1908 började han läsa konsthistoria i Uppsala och blev fil.kand. 1911. Asplund var livligt verksam i studentlivet på Södermanland-Nerikes nation, där han bland annat deltog i teaterverksamheten och författade spex; också långt fram i livet återvände han gärna till studenttidens ystra glädje såväl i minnesböcker som i sociala sammanhang. År 1913 flyttade han över till Stockholms universitet, där han disputerade 1915 på en monografi i två delar om akvarellisten Egron Lundgren. Avhandlingen blev normgivande för Asplunds fortsatta konstvetenskapliga författarskap, vilket kom att omfatta en rad studier av svenska konstnärer, däribland Ivar Arosenius och Axel Fridell. Monografins form passade Asplunds intresse för människan bakom verket. Som konstkritiker verkade Asplund i Dagens Nyheter (1914–1921) och Svenska Dagbladet (1922–1934). År 1916 anställdes han vid Bukowskis konsthandel, där han senare blev verkställande direktör (1929–1953) och uppmärksammades för sin kamp mot konstförfalskare. Asplund var aktiv i Svenska PEN från dess grundande 1922.

År 1918 gifte sig Asplund med Astrid Fredriksson, vars tidiga bortgång i lungtuberkulos 1924 kom att prägla hans fortsatta liv. Hustrun ”lyste med himmelsk glans för honom och blev byggnadsmaterialet i hans drömmar och en levande och livgivande grund för hans liv och diktning, som därmed fick sitt stora och resterande värde”, som Henrik Cornell formulerar det i en nekrolog över Asplund.

I sitt skönlitterära författarskap brukar Karl Asplund tillsammans med Gunnar Mascoll Silfverstolpe och Sten Selander ses som representant för den lyriska intimismen, en skönhetsälskande poesi som hämtade motiv från hem och vardagsliv. Han debuterade som lyriker med Världsliga visor (1913) och var under mellankrigstiden en av våra mest uppmärksammade poeter. Senare tider har funnit hans stillsamma temperament och ofta rimmade verser mindre lockande. Men ämnesbredden var stor och författarskapet rymde såväl lyrik ägnad det moderna krigets brutalitet eller sjömansliv på Östersjön som reseskildringar och prosaverk om studentlivet – novellsamlingen Studentrum (1912) var den egentliga skönlitterära debuten. Asplund gav också ut ett flertal självbiografiska så kallade ”minneskåserier”, varav den första – Livets smultronställen (1945) – mötte stor uppskattning.

Som översättare ägnade sig Karl Asplund främst åt att tolka engelskspråkig och fransk lyrik. Han stod vanligen själv för urvalet och höll sig ofta till äldre rimmad vers – en favoritsysselsättning tycks ha varit att smidigt söka förena de klassiska versmåttens och det svenska språkets krav. Form, musikalitet och kanske en viss förkärlek till den klassiska, ”bildade” litteraturen var ledord i översättargärningen.

Med Silfverstolpe gav Asplund ut samlingarna Vers från väster i två band (1922 resp. 1924) med tolkningar av modern engelsk och amerikansk lyrik. Ungefär samtidigt översatte Asplund även W.B Yeats drama Längtans land (1924). Fyra år senare utkom Thomas Hardys Lyriskt urval i svensk tolkning, i vilken Asplund samarbetade med några av mellankrigstidens främsta lyriska översättare: Frans G. Bengtsson, Erik Blomberg, Gunnar M. Silfverstolpe och Anders Österling. Översättning av engelskspråkig lyrik var en ovanlighet vid denna tid och inte minst samlingarna Vers från väster blev mycket uppmärksammade i pressen, som gav översättarna beröm som aktiva medskapare av texterna och av Sveriges litterära utbud.

Under en rekreationsvistelse i Sydfrankrike påbörjade Asplund arbetet med nästa lyriska antologi, Fransk vers från François Villon till Jules Romains, vilken utkom 1927 och innehöll en stor mängd enstaka dikter av franska lyriker från vitt skilda sekel. Också den äldre franska versen var tämligen okänd mark för svensk publik och samlingen uppmärksammades stort – bland annat Sten Selander ansåg den vara ”den bästa översättningssamling från detta språk, som utgivits hos oss” (Stockholms Dagblad, 27/4 1927). Enligt förordet tillkom samlingen av ”en viss nyfikenhet att tränga in litet här och var och försöka avlyssna de olika århundradena och decennierna deras ton”. Även om Asplund fick kritik för urvalets spretighet är samlingen en seger för ordkonstnären och formtalangen, som här, i Mathurin Régniers ”Gravskrift över mig själv”:

Jag levde sorglöst all min tid         J’ai vescu sans nul pensement,
och lät behagligt och i frid              Me laissant aller doucement
naturen länka mina öden.               A la bonne loy naturelle,
Jag vet ej varför döden kom           Et si m’estonne fort pourquoi
att tänka på min ringhet, som        La mort osa songer à moi
ej gitte tänka alls på döden.            Qui ne songeay jamais à elle.

Asplund fortsatte på den inslagna banan och presenterade 1935 en ny sammanställning med tolkningar av engelskspråkig lyrik i Engelsk bukett (1935). När nästa samling utkom efter kriget –  Eko. Versöversättningar (1948), med dikter av engelska, kinesiska och tyska poeter – märktes emellertid att det litterära landskapet hade förändrats omkring Asplund, vars stillsamhet och traditionellt präglade intressen inte längre löpte jämnt med tidens smak. En kritiker menade att Asplund hade ”svårt att förslå för det lidelsefulla, det djärva och det nyskapande, ja, ens för den sortens ledighet som bygger på poetens ögonskenliga glädje att skriva just så” (odat. pressklipp, KB). När samlingen Tricolor. Fransk lyrik från ett sekel (1951) utkom kritiserades Asplund på nytt för att ha gjort ett alltför brett och därför ointressant urval. När den sista stora diktantologin utkom – Engelsk dikt från sex århundraden (1975), innehållande omkring etthundrafemtio dikter  av brittiska och amerikanska poeter – var mottagandet mer erkännsamt. Litteraturhistorikern Carl Fehrman menade exempelvis:

Karl Asplunds insats som översättare har under många årtionden varit den, att han lett den engelska lyrikens strömfåra in i svensk poesi. Han gjorde här en vägröjarinsats, långt innan det engelska språket blev allas egendom. (Svenska Dagbladet, 13/11 1975)

Asplund översatte inte enbart lyrik. Redan 1927 hade hans första översättning av Guy de Maupassants noveller utkommit. Under efterkrigstiden återvände han till författaren i samlingarna En kvinna biktar och andra noveller (1962) samt Allouma och andra noveller (1974). En annan genre som sysselsatte Asplund både som originalförfattare och översättare var sångtexter. Nämnas kan hans bearbetning av den finländske tonsättaren Oskar Merikantos ”En barnsaga vid brasan”, första gången i tryck 1926. Därtill sattes det musik till flera av Asplunds egna dikter – bland annat tonsatte Ture Rangström ”Klockbojen” ur samlingen med samma namn (1925).

Sällan uppmärksammad i litteraturöversikter men av desto större vikt i introduktionshänseende är Asplunds tolkningar av den folkliga brittiska visskatten i Brittiska ballader och visor (1972). Denna brittiska folkdiktning hade sedan biskop Thomas Percys ”återupptäckt” genom Reliques of Ancient English Poetry (1765) fått en stor betydelse för inte bara den brittiska poesin (och då särskilt för ”the lake school” med Wordsworth, Coleridge med flera) utan för hela Nordeuropas intresse för folkdiktningen. Genom Asplunds översättningar nådde denna vistradition för första gången en svensk publik i mer rikhaltig form. Samtliga sånger är försedda med melodi efter de brittiska förlagorna, här redigerade av musikforskaren Margareta Jersild. Asplund samarbetade i projektet med Svenskt visarkiv. Arbetet hade från början inspirerats av vännen Ulf Peder Olrog och i lekfull form inletts redan på 1950-talet under deras gemensamma sommarvistelser på Dalarö. Den sorts ballader som samlingen framförallt innehåller är berättande folkvisor – naturmytiska visor, riddarvisor och historiska visor – i några få bestämda versformer (två- och fyrradiga strofer) med ursprung i medeltida högreståndsmiljöer. Därutöver förekommer kortare visor som religiösa visor med bibliska motiv, kärleksvisor, sjömanspoesi och skämtvisor. Enligt Asplund själv var översättningarna gjorda ”av en intresserad amatör, som en gång blivit fascinerad av dessa dikter och försökt att efter gehör ge svenska motsvarigheter till originalens säregna stil”. Att detta uppsåt lyckades bekräftas av samtidens anmälare som berömde honom för att både ha behållit den arkaiska ton som är ofrånkomlig i dessa sånger och samtidigt förmått ge dem en sångbar nutidsprägel. Några strofer ur balladen ”Den grymma modern” kan tjäna som exempel:

Det var en kvinna, som bodde här.       There was a lady, she lived in Lurk,
– Sjung hej allena, sjung hej allen –     Sing hey alone and alonie O
Sin faders skrivare fick hon kär.            She fell in love with her father’s clerk
– allt under den gröna skogens gren.   Down by yon greenwood sidie O

Hon älskade honom sju år var natt,      She loved him seven years and a day,
tills buken sade hur det var fatt.            Till her big belly did her betray.

Hon lutade ryggen emot en björk.          She leaned her back unto a tree,
Där började hennes födslovärk.              And there began her sad misery.

Hon satte sig under en törnbuske ned,  She set her foot unto a thorn,
och tvillingar kom ur hennes kved.        And there she got her two babes born.

Så tog hon ur kjolen sin lilla kniv            She took out her wee pen-knife,
och släckte med den de två små liv.        She twind them both of their sweet life.

År 1962 mottog Karl Asplund bidrag ur det så kallade ”riksstatsanslaget åt författare av hög litterär förtjänst”.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Karl Asplund

Skrifter av Karl Asplund

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar