Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Klara Johanson, 1875–1948

Klara Johanson vid skrivbordet.
Klara Johanson vid skrivbordet. Okänd fotograf.

Klara Johanson föddes i Halmstad den 6 oktober 1875. Fadern Alexander Johanson var skräddare och mössfabrikör, medan modern Anna Stina, född Jönsdotter, skötte hemmet. Föräldrahemmet, som på nedre botten rymde faderns affär, låg på Storgatan 41. Klara Johanson tog som första kvinna i Halmstad studenten som privatist 1894 och började på hösten samma år studera i Uppsala. Hon avlade en fil.kand. 1897 och hade under studentåren gjort sig känd dels som en kvick och beläst spexförfattare, dels som en trots sin ungdom tongivande medlem av Kvinnliga studentföreningen.

Johanson anställdes 1899 som redaktionssekreterare, litteraturkritiker och kåsör på Fredrika Bremer-förbundets tidskrift Dagny, där hon stannade till 1912. Parallellt skrev hon kritik och krönikor i Stockholms Dagblad mellan 1900 och 1910, och gjorde sig under signaturen K.J. känd som en av sin tids mest självständiga och orädda skribenter. Två samlingar kåserier utgavs 1901 och 1907 under pseudonymen Huck Leber (en förkortning av Huckleberry Finn); hennes sparsamma bokproduktion rymmer även två essäsamlingar 1926 och 1946, främst avhandlande svensk och tysk romantik men även Kierkegaard och amerikansk litteratur. Hon fortsatte 1914–1916 att som frilansare medverka i Dagny sedan tidskriften bytt namn till Hertha; ett viktigt forum för henne på 1920-talet och det tidiga 1930-talet blev den radikala och pacifistiska veckotidningen Tidevarvet, utgiven av Frisinnade kvinnors riksförbund. Klara Johansons skrifter, inklusive brev och ett urval kritik, utgavs i fem volymer åren 1947–1957.

Redan 1899 debuterade Johanson som översättare. Hon var den första som fick ta sig an Knut Hamsun; kärleksromanen Viktoria utkom på svenska 1899. Hamsun var dock inte – trots att han generöst delade förtjänsten jämnt med henne – någon av Johansons kräset utsedda valfrändskaper, och det var knappast heller hans landsman, konsthistorikern Lorentz Dietrichson. Men denne hade varit professor i Uppsala under 1860-talet och Johansons översättning av hans minnen från Sverige i två delar (1901–1902) får främst ses som en av hennes många kärleksförklaringar till den litterära romantikens Uppsala.

År 1902 utkom den första av de översättningar som visar Klara Johanson som i vid mening politiskt engagerad översättare. Åt Sveriges kvinnliga fredsförening översatte hon under titeln Hvad kriget kostar ett utdrag ur den polsk-ryske bankiren och militärteoretikern Jan (Ivan) Blochs sexbandsverk från 1898 Det framtida kriget. Bloch var nominerad till Nobels fredspris då det första gången delades ut 1901. Från vilket språk Johanson hade översatt angavs inte; originalspråket är ryska, vilket hon inte behärskade, men verket hade snabbt översatts till såväl engelska som franska.

Översättningen av norska Gudda Behrends roman En synderska (1902) är ännu ett arbete som gjorts för pengarnas skull, liksom den tyska realisten Clara Viebigs omfångsrika roman Vårt dagliga bröd, som utgavs 1905 med översättningen krediterad till Huck Leber. Carina Burmans biografi över Johanson från 2007 ger exakta uppgifter om arvodet: 20 kr per 16-sidigt ark. Abbé Prévosts visserligen berömda Manon Lescaut från 1731 hörde inte egentligen heller till de romaner som hade en given plats i Klara Johansons bokrum. Däremot har den varit populär bland svenska läsare: Johansons översättning från 1903 kom i sin andra upplaga 1914 och medtogs i serien Världslitteraturen 1927.

Den första av de översättningar som har ett intimt samband med Klara Johansons övriga verksamhet är Henri-Frédéric Amiels En drömmares dagbok, som utgavs 1900 med ett företal av Ellen Key. Boken blev en oväntad framgång och trycktes i ytterligare fyra upplagor innan den 1925 utkom i en sjätte, ”väsentligt förnyad” och nu med företal av Johanson själv. Att den ursprungliga utgåvan var redaktionellt tvättad hade hon själv misstänkt och upplyst förvaltaren av Amiels papper, professor Bernard Bouvier, om vid ett möte i Schweiz fem år tidigare. ”Man har väl flair!” noterade Johanson sedan Bouvier gett henne rätt och 1923 ombesörjt en ny utgåva.

Den nya svenska utgåvan, översatt från grunden och nu för ett arvode om 135 kr per ark, gav inte bara läsarna en innehållsligt sannare bild av Amiel utan också en än språkligt trognare. Klara Johanson, alltid en god stilist, kunde i sina egna texter låta romantisk ironi och intrikata anspelningar ta överhanden, men hennes mogna översättningar är alltid föredömligt följsamma, grammatiskt tydliga och självklart idiomatiska. Detta uteslöt inte personligt engagemang, och Amiel med sin faderlösa uppväxt, besök hos Geijers i Uppsala och vänskap med Fredrika Bremer (vars brev Johanson utgav i fyra band tillsammans med livskamraten Ellen Kleman) stod henne särskilt nära. Till Lydia Wahlström skrev Johanson då dagboken först kommit ut på svenska:

Man behöver inte likna Amiel för att kunna fatta honom och leva med honom. Jag, som mer än de flesta är främmande för självanalys och självgrubbel, kan identifiera mig med honom, krypa i hans hud och uttrycka hans tankar och drömmar så personligt känt, som vore de mina egna. Det är nämligen det jag har gjort, och så har denna bok blivit som vore den min egen.

Ytterligare två viktiga översättningar kom Klara Johanson att signera. År 1923 utkom hennes försvenskning av Rosa Mayreders essäbok Sexualitet och kultur. Johanson må, som Torsten Ekbom har påpekat i förordet till sitt essäurval 1965, i många avseenden ha varit demonstrativt ointresserad av samtidens sociala frågor, men kvinnosaken och dess sexualpolitiska aspekter angick henne på djupet. Hon hade introducerat Mayreder med en artikel i Dagny redan 1908 – kulturjournalistik och översättning gick som även i fallet Amiel hand i hand för henne – och brevväxlat med henne sedan 1910. Hon avstod dock från att förse volymen med förord.

Den italienska estetikern och litteraturhistorikern Benedetto Croce hörde på ett annorlunda men likartat sätt till Johansons tidiga följeslagare. Hon hade tidigt läst hans Dantestudier och antecknar i sin dagbok 1929:

I dag har jag försökt begynna översättningen av Croces Breviario di estetica. Jag fruktar att få göra den vanliga erfarenheten: att författarens stil i själva verket är – motsatt Wagners musik – mindre vacker än den låter.

Att stilen står i centrum för uppmärksamheten är helt i linje med Johansons livssyn och litteraturuppfattning. Croces icke-moraliserande inställning till konst och litteratur passade utmärkt hennes egen esteticism och envist fasthållna skönhetsdyrkan av fin de siècle-liknande art. Till Estetiskt breviarium skrev Johanson ett förord – kort, briljant och egensinnigt. Det bär rubriken ”Brev till en kritiker” och riktar sig typiskt nog inte till den allmänna publiken utan till kollegerna i skrået, litterära hantverkare i behov av en bekräftelse på sitt berättigande. Så kunde Klara Johanson förena existensfrågor med översättning, tolkning med självprojektion.

K. J. avled den 8 oktober 1948.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Klara Johanson

Skrifter av Klara Johanson

Översättningar i bokform

Bidrag

Externa länkar