Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Knut Stubbendorff, 1893–1965

Foto: PK:s porträttmatrikel 1936

Knut Stubbendorff föddes den 15 december 1893 utanför Hässleholm i en lantbrukarfamilj där båda föräldrarna var från Tyskland. Från tolv års ålder gick han i skola i Malmö. Efter examen tillbringade han en tid i Tyskland 1912 och studerade sedan några år i Lund, framförallt medicin men även litteratur och konst, dock utan att avlägga examen. År 1917 debuterade han med novellsamlingen Ynkrygg, utgiven på Albert Bonniers förlag. Den följdes av ytterligare fem böcker fram till 1930, men några större framgångar blev dessa inte. Istället försörjde sig Stubbendorff som journalist. Efter några ”hundår i landsortspressen” (brev till Åke Runnquist, Bonniers arkiv, 10/2 1949) och fyra år på Stockholms-Tidningen etablerade han sig som frilans. År 1921 gifte han sig med Nina Taskina, dotter till en tidigare rysk guvernör som avlidit i Sankt Peterburg under inbördeskriget. Samma år föddes deras första barn och året därpå det andra.

Under andra hälften av 1920-talet reste Stubbendorff mycket flitigt i Europa – till Italien, Frankrike och Centraleuropa, men också till Baltikum, Sovjetunionen och till Istanbul. Viss ryktbarhet vann han 1928 när han på plats rapporterade från sökandet efter luftskeppet Italia som kraschlandat nordost om Spetsbergen. Samma år kom romanen Den flygande, vars huvudperson är en ”stjärnreporter” med drag av Stubbendorff själv. Idag förknippas emellertid hans namn med en annan vådlig luftfärd, nämligen ingenjör Andrées. Sensommaren 1930 ingick Stubbendorff i det stora pressuppbåd som samlats i Tromsö sedan Andrée-expeditionens läger återfunnits på Vitön. Stubbendorff lyckades på en inhyrd skuta ta sig till Vitön och med besättningens hjälp rädda stora delar av materialet, bl.a. dagböcker och filmer – ”århundradets scoop i svensk presshistoria”. Han stod nu i rampljuset som aldrig förr eller senare – ”[Stubbendorff] har i dessa dagar nämnts över hela världen” (Dagens Nyheter 16/9 1930) – men också mitt i en journalistisk-vetenskaplig intressekonflikt i en fråga av högsta nationella dignitet då han offentligt hade kritiserat det svenska ”polaretablissemanget” och dess hantering av fynden. Möjligen underskattade han sakens ”fenomenala kraft och hade han inte lämnat ämnet skulle det ha krossat honom”, enligt Torgny Nordin.

Kanske bidrog Andrée-scoopets efterspel till att Stubbendorff 1931 övergav Sverige och familjen och flyttade till Italien. Avsikten var att där fortsätta det skönlitterära författarskapet och dessutom skriva artiklar för bl.a. danska Politiken och Dagens Nyheter. Ingetdera utföll väl och han fick så småningom problem med hälsan och ekonomin, varför han vädjade till Tor Bonnier om översättningsuppdrag (27/10 1932):

I somras utskriven efter mer än elva månaders vistelse på sjukhus i Italien och Sverige och därefter sjuk i ytterligare tre repriser är jag ännu oförmögen att syssla med någonting som kräver rörlighet eller ihållande ansträngning. Jag tillåter mig fråga, om Ni skulle vilja ge mig något skönlitterärt översättningsarbete från tyska, engelska, danska eller norska.

Bonniers, som efter fyra böcker avskrivit Stubbendorff som skönlitterär författare, anförtrodde honom nu hans namne Hamsuns två sista romaner. Och förlagsredaktör Curt Berg berömde översättningarna: ”Du förstår Hamsuns språk”. Berg och Stubbendorff var vänner privat och i deras korrespondens framkommer tydligt den senares prekära tillvaro ”i halvsvält” i Roms slum. Stubbendorffs brev innehåller ständiga böner om förskott och nya översättningar. Föga förvånande behövde han arbeta snabbt, ”i etappcyklistfart”, något som torde ha inverkat menligt på kvaliteten. Exempelvis kännetecknas hans översättning av Halldór Laxness Salka Valka (1936) av en del formella inkonsekvenser, bland annat beträffande verbens pluralformer i narrationen: ”De gick över ån på plankan […] därefter gingo de över sommartrötta ängar”. I dialogen tillgriper Stubbendorff gärna talspråksformer, såsom te (till), va (vad/var/vara), vatt/vare (varit), ve (vid), å (att/av/och), utan att detta motiveras av den danska förlagan eller för den delen av det isländska originalet.

Curt Berg reagerade på den förgrovade dialogen i en Fallada-roman och undrade vad det skulle ”tjäna till att sätta in skit och dass och skitstövlar där det inte finns i originalet?”. Stubbendorff svarade: ”Kort sagt, där jag känner att författaren förfalskat bilden möjligen av hänsyn till sin publik och på sin förläggares anmodan – ja, på sådana ställen är det bilden av det författaren avsett och inte hans ord, som jag flyttar över”. Ställen där han kortat ner eller komprimerat uppfattade han som ”min bearbetning av ett alltför utdraget berättande”. Tydligt är att Stubbendorff inte sällan tycker sig ha förbättrat texten. Sin översättning av Falladas Adjö – och välkommen tillbaka! (1934) kallar han ”bättre som bok än den tyska”, och hans Salka Valka är ”bättre avvägd än den danska”. Denna fria inställning till källtexten nämns av Curt Berg (26/10 1937) i en sammanfattning av Stubbendorffs insats:

Jag uppskattar mycket – glöm inte det! – den omsorg du nedlägger inte bara på själva översättandet av orden, så att säga, utan även på tanken, melodin, frasens liv, och gläder mig åt ditt konstnärliga penetrerande av de böcker jag skickar dig […] Men ibland tycker jag att ditt språk i översättningarna kan bli alltför personligt, alltför mycket Stubbendorff – och det är nog inte meningen.

Men Stubbendorff kunde också uttrycka osäkerhet, som när han undrar om han med talspråksmarkeringen i Salka Valka ”kanske ha[r] begått våld mot boken […] Man kan komma i sådana trångmål, när man är översättare och plötsligt blir ställd under självrannsakan”. Möjligen återspeglar detta en allmän oklarhet om vilka normer som gällde för översättningar vid denna tid.

Av brevväxlingen med Curt Berg framgår att även substantiella förkortningar på 10–15% skedde rutinmässigt och att denna redigering ofta utfördes av översättaren. Om Falska ädelstenar av Aleksandra Vojnova (1937) menade Stubbendorff att ”en del tråkiga, fullkomligt överlevda utläggningar om sovjetmentaliteten […] kunna yxas bort”. Likaledes kunde man i Salka Valka ”saklöst undvara sådana förlegade aktualiteter, som vad folk på Island tyckte om bolsjevismen”.

Tjugofem år senare, då en fullständig nyöversättning av Salka Valka direkt från isländska förelåg – gjord av Ingegerd Fries – hade inställningen till strykningar (och till Laxness) förändrats, vilket framgår av ett brev från Stubbendorff till Georg Svensson (11/11 1960) på Bonniers:

När jag översatte Laxness’ ”Salka Valka” ålades jag av förlaget att korta bäst jag kunde för att boken skulle bli bättre koncentrerad. Jag lydde order, det var inte svårt. Den underbara boken redigerades om en smula. Men hur har jag inte blivit hudflängd för mina ingrepp, nu sen islänningen blivit en berömd man.

I samma brev menar Stubbendorff att även vissa Fallada-romaner ”borde ha tryckts obeskurna”. Och i förordet till sin översättning av Robinson Crusoe (1953) framhåller han att boken av såväl vuxna som yngre ”naturligtvis [ska] läsas i obeskuret skick”. Robinson Crusoe är den av hans översättningar som oftast tryckts om, vid sidan av Annemarie Selinkos Desirée (1952) och Remarques Tid att älska, dags att dö (1954). Av Stubbendorffs tretton Fallada-översättningar har däremot endast En mot alla (1948; orig. Jeder stirbt für sich allein) kommit ut på nytt, då med titeln Ensam i Berlin (2012) och först efter att en översättning till engelska 2009 utlöst en internationell försäljningssuccé. Även i detta verk använder sig Stubbendorff ibland av en påfallande talspråksmarkering, men här i viss mån motiverat av källtexten. Så här låter en 14-årig gatpojkes Berlinidiom överfört till Stockholmsslang (även om ”glytt” i betydelsen barn torde vara sydsvenskt):

Nochma in de Schule jehn? Knif, kommt nicht in Frage, für so wat bin ick schon zu alt. Ick hab doch schon zwei Jeliebte jehabt. [...] Da kannste doch noch ’n Kind kriejen!

Gå i plugget igen? Nää, de e ja nog för gammal till. Mandrom har redan haft två jänter ska du veta! [...] Då kan du velan gänga ihop te en glytt igen!

I nyutgåvan har Stubbendorffs översättning ”varsamt moderniserats”, vilket bland annat innebär att talspråksmarkeringen i stort sett tagits bort:

Gå i plugget igen? Nä, det är jag nog för gammal till. Jag har ju redan haft två älskarinnor! [...] Då kan du väl få ett barn till!

Via sejourer i Tyskland och Danmark kom Stubbendorff hem till Sverige 1939, där han bosatte sig på Lidingö. Han var nu omgift med den tjugosju år yngre danskan Inger Sivertsen och paret fick efterhand tre döttrar. Familjens ekonomi var ofta svårt ansträngd; hustrun fick ta anställning som Konsum-biträde och Knut Stubbendorff höll en mycket hög arbetstakt: mellan 1939 och 1944 publicerade han totalt 32 översättningar, varav nio enbart 1943. Till hans uppdrag under kriget hörde flera verk av tyska författare i exil i Sverige (till exempel Th. Th. Heine och Werner Lansburgh), böcker som i vissa fall aldrig utkommit på originalspråket. Efter krigsslutet fortsatte han att leverera två till fyra översättningar per år, framförallt för Bonniers men även för andra förlag såsom Tiden och KF. Nu gjorde han också en del fackböcker, exempelvis Rachel Carsons Havet (1951).

Vid mitten av 1950-talet tvingades Stubbendorff att sluta översätta på grund av problem med synen. Trots tilltagande blindhet återupptog han sitt skönlitterära författarskap och ägnade flera år åt en roman (”Son av fromma föräldrar”) som refuserades av Bonniers och aldrig har givits ut. Knut Stubbendorff såg i översättandet främst en födkrok i väntan på egen litterär framgång. Men det som var tänkt som en tillfällig nödlösning blev hans huvudsakliga livsverk. Livet ut förblev han i egna ögon författare, låt vara med vingbrutna diktardrömmar.

Knut Stubbendorff avled den 9 oktober 1965 i Lidingö.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Knut Stubbendorff

Skrifter av Knut Stubbendorff

Översättningar i bokform

Bidrag