Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Konung Alexander

Illumination ur <em>La Vraye Histoire du Bon Roy Alixandre</em> (1400-t.), föreställande Alexanders himlafärd.
Illumination ur La Vraye Histoire du Bon Roy Alixandre (1400-t.), föreställande Alexanders himlafärd.

De texter i Sverige som under medeltiden skrevs på svenska, inte latin, var i allmänhet översättningar. Så var fallet med de så kallade Eufemiavisorna (1300-talets början) och även med vår fornsvenska version av Alexanderromanen, bevarad i en handskrift från 1400-talet och känd under titeln Konung Alexander – en långdikt omfattande mer än 10 000 knittelverser. Enligt epilogen var det riksdrotsen Bo Jonsson Grip (cirka 1330–1386) som lät översätta verket från latin. Denna uppgift gör det möjligt att datera Konung Alexander till åren mellan 1375 (då Bo Jonsson Grip blev riksdrots) och 1386 (då han avled).

Alexanderromanens ursprung

Det legendariska stoff som behandlar Alexander den stores liv och äventyr hade en enorm spridning under senantiken och medeltiden. Dess ursprung är mycket komplicerat, men de viktigaste dragen ser ut ungefär som följer.

Traditionellt har materialet härletts till en grekisk text attribuerad till Pseudo-Kallisthenes – en fiktiv person vars namn går tillbaka till Alexanders historiograf och vän Kallisthenes. Denna text ska ha översatts till latin av en viss Julius Valerius, som anger ett grekiskt ursprung för sitt verk. Vissa forskare menar dock att hänvisningen till en grekisk tradition är ett fiktivt grepp och att Valerius själv författat texten. Ytterligare en text som blev viktig för legendstoffet tillkom efter att archipresbytern Leo omkring år 950 skickats från Neapel till Konstantinopel på uppdrag av hertigarna av Kampanien. I Konstantinopel fann Leo en grekisk handskrift av Alexanderromanen – troligen en översättning av Valerius latinska version – och skrev av denna för att ta med sig tillbaka till Neapel. När hertig Johannes III några år senare ville utvidga sitt bibliotek bad han om en översättning, och Leo gjorde då sin Nativitas et victoria Alexandri Magni regis, mer känd i en stilistiskt förenklad och delvis interpolerad version under namnet Historia de preliis. När den senare, i slutet av 1400-talet, trycktes, skedde det förvirrande nog under författarnamnet Kallisthenes. Utifrån dessa latinska versioner översattes romanen under medeltiden till en mängd olika språk och i flera olika versioner på både vers och prosa.

Med en okänd författare och ett diffust ursprung, oändliga versioner på mängder av språk och en oklar form kan Alexanderromanen sägas vara en gåta i sig. Är det historieskrivning, en roman eller rentav ett slags science fiction med märkliga flygmaskiner och dykarklockor? Enkelt kan romanen beskrivas som en fiktiv skildring av Alexander den stores kampanj i Asien, kombinerad med anekdoter om Alexanders liv från hans barndom och uppväxt fram till trontillträdet, de militära kampanjerna och slutligen hans död i Babylon. Berättarstrukturen är delvis epistolografisk, eftersom delar av upplevelserna förmedlas via brev, vilka berättar om de fantastiska äventyr som mötte grekerna i öst. En central aspekt är Alexanders driftighet, uppfinningsrikedom och strategiska begåvning – det som ansågs göra honom till en god, karismatisk ledare.

En välkänd scen i verket, åtminstone i den västerländska traditionen, är Alexanders himlafärd. Efter att hjälten nått världens ände grips han av en önskan att ändå söka sig vidare. Med hjälp av några stora fåglar – i den medeltida traditionen oftast framställda som gripar – uppfinner han en flygmaskin som tar honom upp i himlen. Alexander framställs här inte bara som äventyrare utan också som ett slags filosof, en man som söker efter sanningen om livet och dess ursprung. Samtidigt visar han på det fåfängliga i människans strävan att förstå världen och på hennes begränsningar inför försynen eller Gud. I den västerländska medeltida traditionen blev denna episod oerhört central, vilket omvittnas inte minst av de många illuminationer som bevarats i handskrifter.

Alexanderromanens blandning av historia, myt och fiktion gav ett stort utrymme för individuella tolkningar och episoderna kunde varieras över tid och plats. Signifikanta händelser med stor narrativ eller religiös potential kunde lyftas fram, mindre relevanta episoder plockas bort, i enlighet med den historiska situationens önskemål och behov. Exempelvis i de många översättningarna och bearbetningarna till persiska och arabiska omnämndes aldrig den himlafärd som var så central för den kristna traditionen. Varje översättning var en bearbetning av stoffet i ett nytt socialt och kulturellt sammanhang.

Den svenske beställaren

Det är mot denna bakgrund man bör förstå Bo Jonsson Grips önskemål om en översättning av Alexanderromanen. Uppgiften om bokens beställare återfinns i verkets epilog:

Thässe book hon hafwer nw ända.
Hona loot til swenske wända
aff latine oc swa til rima,
fore wisso skulin i thet for nima,
en ärlik drotzet innan Swerik.
Bo Ionsson, swa nämpner han sik,
i allom landom met ärom känder.
I himerikis nadhe wardhe han sänder,
tha han aff denne wärldinne far.

Vilket kan utläsas: ”Denna bok är nu slut. En hedervärd drots i Sverige lät översätta den till svenska från latin och även till vers, det ska ni veta. Bo Jonsson, så heter han, med ära i alla länder känd. Må han sändas till himmelrikets nåd när han lämnar denna värld.” Någon uppgift om beställningens syfte finns inte bevarad, vilket har föranlett flera tolkningar om översättningens funktion: var den en symbolisk hyllning till en politisk ledare eller ett rent underhållningsverk? Anton Blanck lanserade 1929 hypotesen att Konung Alexander är en nyckelroman, där Alexander och Darius representerar Bo Jonsson respektive Albrekt av Mecklenburg, svensk kung 1364–1389 och Bo Jonssons politiske motståndare. Blancks tolkning har i princip avvisats av senare forskning, bland annat av Hans Ronge, som menade att man bör se översättningen i ljuset av Alexanderromanens popularitet i Europa och dess gradvisa markvinning i Skandinavien. Tydligt är hur som helst att bilden av Alexander som en karismatisk och stark ledare torde ha varit attraktiv för en mäktig man i Bo Jonssons ställning, kanske i synnerhet för någon med en grip i familjevapnet: i den medeltida traditionen företog ju Alexander sin himlafärd med hjälp av gripar, och denna legend var känd i södra Skandinavien redan före översättningen av den latinska texten. Som Peter Andersen har påpekat specificeras det i Konung Alexander inte mindre än sju gånger att det var just gripar som hjälpte Alexander att flyga, vilket är oftare än i den latinska förlagan. Nyckelroman eller ej så är det möjligt att beställaren på detta sätt implicit har skrivits in i översättningen.

Den svenske översättaren

Den enda bevarade handskriften av översättningen innehåller inga uppgifter om vem som egentligen låg bakom den svenska texten, och även detta har blivit föremål för flera teorier. Handskriften är från 1400-talet och det saknas tre blad. Den originalöversättning som denna handskrift är gjord utifrån saknas också. Handskriften kan troligen knytas till Vadstena, men det innebär inte med säkerhet att originalöversättningen kan knytas till den miljön.

I jämförelse med troliga förlagor har man konstaterat att det latinska prosaoriginalet hörde till den grupp handskrifter av Historia de preliis som filologer kallat version J2. Om än en fri bearbetning snarare än en översättning i modern bemärkelse utgör den svenska, versifierade texten en ganska trogen version av latinets prosa, med relativt få tillägg. I de fall då tillägg gjorts rör det sig ofta om känslomässiga eller poetiska redogörelser, samt om försök att placera in den antika/medeltida hjälten i en svensk miljö. Konung Alexander är hållen i en enkel stil, troligen anpassad till beställarens förhållandevis låga bildningsnivå, och innehåller många liknelser och ordspråk. Som Sven-Bertil Jansson påpekar är dessa ofta anpassade till en svensk publik, så att Alexander omges av jarlar och riddare mot en bakgrund av skandinavisk natur.

Texten i sig vittnar om en översättare med goda kunskaper i latin och svenska, samt kunskap om annan medeltida litteratur på svenska. Texter som Eufemiavisorna och Erikskrönikan utgör ett slags sociokulturell fond för översättningen, en hövisk tradition som Konung Alexander skriver in sig i som en del i etableringen av en aristokratisk riddarkultur enligt kontinental modell i Sverige. Massimiliano Bampi har dock nyligen betonat att den svenske Alexander inte framställs som en hövisk riddare, utan snarare som ett auktoritativt alternativ till riddarromanens mansideal, men infogad i en aristokratisk världsbild. Med denna medeltida framställning följer en viss betoning på kristen moral, trots att Alexander inte framställs som kristen. Om man ser på översättarens version av Alexanders himlafärd märks att Guds roll har förstärkts så att färden hastigt stoppas:

Gudh wille ekke länger thola
the stora dirfwe oc gerning fola.
Han gaff honum et nidher fal
thet hans waghn i stykke smal.

(Gud ville inte längre tåla denna stora djärvhet och galna gärning. Han gav honom ett fall rakt ner, som fick hans vagn att gå i stycken.) Sedan är det också Gud som hjälper Alexander att hitta tillbaka till sina trupper: “Gudh siälff honum lykko gaff, / thet han kom häl til hærin ater”. (Gud själv gav honom turen att komma tillbaka helskinnad till hären.) Alexander befinner sig således, trots att han är en förkristen hjälte, i Guds tuktan och försorg.

Kan då diktens karaktär säga oss något om översättaren, utöver hans eller hennes bildningsnivå? Blanck var övertygad om att Konung Alexander hade skrivits av en beundrare till Bo Jonsson Grip, kanske en av hans närmsta män. Ronge tänkte sig däremot att översättaren en gång varit student i Paris, där han stött på en version av Alexanderromanen som han skrivit av och senare översatt. Denna idé grundades på att de handskrifter som ligger närmast den svenska översättningen befinner sig i Paris. Vidare placerade Ronge genom en dialektanalys den ursprungliga texten i sydöstra Småland eller Kalmar och antog att översättaren måste ha varit en lärd man från dessa delar av Sverige. Med tanke på det osäkra källunderlaget (som nämnts finns inte ens originalskriften bevarad) är det dock troligt att Rongers lokalisering av översättaren är alltför precis.

Bengt R. Jonsson har föreslagit att översättaren var Knut Bosson, en yngre kusin till Bo Jonsson Grip och senare biskop i Linköping. Tolkningen grundar sig på Jonssons studier av medeltida ballader och i synnerhet hans hypotes att Lenavisan påverkade Konung Alexander. Enligt Jonsson var detta inflytande mer än en tillfällighet, eftersom Bo Jonsson Grip var ättling till Lenaslagets huvudrollsinnehavare. Om detta stämmer skulle det påverka diktens datering, eftersom Bosson var född omkring 1360 och knappast kan ha översatt texten så tidigt som före 1386. Jonssons hypotes förefaller något spekulativ i ljuset av de sena nedskrivningarna av Lenavisan – det går helt enkelt inte att bevisa att den fanns tillgänglig vid tiden för Konung Alexanders tillkomst.

Peter Andersen menar att översättaren kan identifieras genom en jämförelse av inledningen till Konung Alexander med den samtida uppbyggelseboken Själens tröst (Siälinna Tröst). Denna innehåller en avslutande betraktelse över Alexanders himlafärd som en varning mot girighet och utgör alltså ännu en länk i överföringen av Alexanderstoffet till en svensk miljö. Den fornsvenska översättningen av den tyska Großer Seelentrost utfördes någon gång 1375–1425, troligen i Vadstenamiljön. Enligt Andersen är Katarina av Vadstena (1331–1381), dotter till heliga Birgitta, en fullt möjlig översättare, eftersom hon hade både den språkliga kompetens och de kulturella kontakter som krävdes för att översätta en tysk text till svenska. Andersen menar vidare att likheter i prologerna till Själens tröst och Konung Alexander tyder på att Katarina översatte även den senare texten, kanske efter att Bo Jonsson Grip läst om Alexander i slutet av Själens tröst och blivit nyfiken på mannen med griparna. Den mer gynnsamma framställningen av den grekiske hjälten i Konung Alexander föreställs då också ha lockat den man som var finansiär för klosterbygget som pågick i Vadstena och för vilket Katarina var ansvarig.

Andersens hypotes kan förefalla långsökt, men faktum är att Katarina passar in på den översättare vi måste föreställa oss: hon behärskade troligen latin och talade både svenska och tyska, hon tillhörde Bo Jonsson Grips nära krets och hade tillgång till bibliotek i en tid då sådana var ovanliga. Som Andersen påpekar bör vi också notera att åkallan av jungfru Maria i början och slutet av prologen till Konung Alexander kan tyda på en kvinnlig översättare. Intressant är då också den roll som Maria spelat i Katarinas liv: hennes mor Birgitta hade sett Maria i en uppenbarelse som i förlängningen hade lett till grundandet av Vadstena kloster. Även kvinnobilden i Konung Alexander skulle kunna peka mot en kvinnlig översättare, eftersom dikten, vid sidan om stereotypt misogyna kommentarer, innehåller en mer nyanserad bild av kvinnliga karaktärer. Som Jansson påpekat framställs här kvinnan i öst som en stark, emanciperad gestalt, troligen fascinerande för en västerländsk publik. Detta är å andra sidan en tendens som vi ser i kontinentala romaner redan under 1100-talet och alltså inte är utmärkande för den svenska Konung Alexander.

Med tanke på att Konung Alexander hör till de första verk som skrivits på svenska är berättelsen förvånansvärt okänd för en bredare publik. Kanske beror det på att den lämnat få spår i senare svensk litteratur. Och kanske har anonyma översättningar alltid svårt att fånga senare tiders intresse. Vi kommer troligen aldrig med säkerhet att kunna avgöra vem dess översättare var, men dikten utgör likväl en viktig del i svensk kultur- och litteraturhistoria.