Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Lars Bäckström, 1925–2006

Foto: Michel Normann
Foto: Michel Normann

Lars Bäckström föddes den 18 februari 1925 i Luleå som son till David Bäckström och dennes hustru Märta, född Granberg. Uppväxten var enkel. I sin självbiografi Minnen från den nya klassen (1972) skrev Bäckström: ”Jag föddes 1925, och jag föddes in i den nya klassen”. Med detta avsåg han de socialdemokratiska partifunktionärer med arbetarbakgrund som byggde det svenska folkhemmet. Hans far tillhörde denna grupp genom sitt bildningsideal och sina politiska sympatier; han hade utbildat sig till folkskollärare och blev senare grundskolerektor i Luleå, var därtill anglofil och hade lärt sig engelska på egen hand. Han var också övertygad antinazist. Sonen övertog stora delar av faderns politiska engagemang, medan relationen till modern var mer komplex, med återkommande revolter mot vad han uppfattade som moralism och auktoritetstro inom ramarna för en uppväxt som tycks ha varit präglad av värme och tillit. Hemmet hade en skrivmaskin, vilket enligt Bäckström skilde ut det från det vanliga arbetarhemmet. Han började tidigt använda denna skrivmaskin och publicerade 1941 sin första dikt i Luleå gymnasieförenings tidskrift Bore.

Bäckström vantrivdes i Luleå och lämnade som artonåring staden för Uppsala, där han kom att studera nordiska språk, engelska och litteraturhistoria. Han bodde kvar i staden livet ut, med avbrott för återkommande sejourer i utlandet. Åren 1947−1948 hade han sin första tid i England, som genomgick en reformperiod under Labourregeringen. Bäckström läste T.S. Eliot och Edward Lears nonsensverser och blev nästan tvåspråkig. Han blev fil.mag. 1951 och debuterade året därpå med diktsamlingen Sammanfattning. Ett stipendium från British Council möjliggjorde en andra vistelse i England 1951−1952 för att forska om Emily Brontë, som också var ämnet för avhandlingen då Bäckström 1955 blev fil.lic.

Lars Bäckström gifte sig 1951 med Annika Kreuger, som skulle etablera sig som översättare av framförallt rysk lyrik. Genom henne introducerades Lars Bäckström till den sovjetiska och ryska litteraturen; de reste tillsammans till Sovjetunionen och samarbetade med en bok om den ryske konstnären Vadim Sidur.

Sitt genombrott fick Lars Bäckström 1962 med Världen omkring oss, en diktsamling hållen i en nyenkel stil som blev Bäckströms signum. Han myntade själv begreppet nyenkelhet som en protest mot den modernistiska, symboltyngda lyriken. Poesin skulle tala om det vardagliga på ett vardagligt språk. Stilen anammades av andra tongivande författare som Göran Palm och Sonja Åkesson. Det personliga var utgångspunkten i Bäckströms författarskap, men det sattes i samband med det politiska och sociala − ett urval av hans diktning hade den talande titeln Jag och världen (1994).

Från 1954 skrev Lars Bäckström kritik i Upsala Nya Tidning. Han var chefredaktör för Ord & Bild (1962−1970) och för Författarförbundets tidskrift (1970−1973). Det epokskifte som följde i svensk idédebatt och kulturliv efter Vietnamkrigets slut 1975 märktes i Lars Bäckströms diktning. En ny riktning avtecknade sig i diktsamlingen Hjärnskakning och andra frihetsdikter (1976). Den självbiografiska svit som inleddes med Minnen från den nya klassen kom slutligen att omfatta fem verk fram till 1990.

Översättarverksamheten var för Lars Bäckström ytterligare ett sätt att förhålla sig till världen och utgjorde en aspekt av hans författarskap. Ibland infogade han översättningar i sina egna diktsamlingar, till exempel John Clares ”Grävling” i Början (1988) och Marianne Moores ”Poesi” i Poetik? (1998). Debuten som översättare skedde annars med Det trekantiga päronet. 3 x 13 dikter (1965), innehållande tolkningar av den indonesiske poeten Chairil Anwar (i samarbete med Artur Lundkvist), engelsmannen Ted Hughes (med Peter Malekin) och ryssen Andrej Voznesenskij (med Olavi Junus). Bäckström menade att dessa tre poeter talade om samtidens utmaningar på ”den moderna poesins världsspråk”. Den nya dikten var internationell i sin gestaltning av tillvaron i atomålderns och det kalla krigets tidevarv.

Redan som ung hade Bäckström vurmat för allt amerikanskt, från Hollywoodfilmer till jazz och serier. På 1960-talet företog han flera resor till USA och vikarierade 1968 som lärare i svensk litteratur vid universitetet i Madison, Wisconsin. Intresset för USA och för anglosaxisk kultur i allmänhet avspeglade sig i hans översättningar under 1970-talet. Av favoritförfattaren sedan unga år George Orwell översatte han ett urval essäer i två band med titeln Mitt framför näsan (1975). Titeln på boken sammanfattade både Orwells och Bäckströms livssyn: att beskriva och engagera sig i den omedelbara verkligheten. Året därpå kom Orwells rapportbok från norra England, Vägen till Wigan Pier, den bok där författaren kom ut som socialist. Bäckström hade på 1940-talet själv besökt detta förfallna gruvdistrikt och med egna ögon bevittnat slutet på en industriepok. Han översatte också Alfred Kazins Livets bok. Berättare i USA från Hemingway till Mailer (1975), om amerikansk litteratur efter andra världskriget.

I mitten av 1970-talet började Bäckström på uppmaning av Artur Lundkvist att  översätta den amerikanske sydstatspoeten James Dickey. Först 1986 kom urvalet På jakt efter Buckheadpojkarna på Bakhålls förlag. Bäckströms tidigare utgivare Rabén & Sjögren hade slutat ge ut poesi och han fick därför vända sig till mindre förlag för att få ut sina böcker. 1980-talet var dock en produktiv period för översättaren Lars Bäckström. I Baudelairevolymen Små prosadikter (1983) tog han hjälp av Colette Marti; han arbetade på tolkningarna under en vistelse på Svenska institutet i Paris sommaren 1980. Från norska översatte han Tordis Ørjasæters Möte med Tove Jansson (1986), en författare som länge legat honom varmt om hjärtat och som han kände personligen.

Från mitten av 1980-talet ägnade sig Bäckström energiskt åt att översätta kurdisk litteratur samtidigt som han engagerade sig i kampen för ett självständigt Kurdistan. Kurdistans nationalpoet Abdullah Goran presenterades av Bäckström i den dubbelspråkiga tolkningsvolymen Goran. Tårar och konst (1986). Det var ett samarbete med exilpoeten Farhad Shakely och Bakhtiar Amin. Shakely undervisade i kurdiska språket och litteraturen vid Uppsala universitet. Tillsammans översatte de senare ett urval ur Shakelys egen diktning, En pärla i drömmens grumliga damm (1998; med bidrag av Ingvar Rydberg och Christian Råbergh). En annan kurdisk exilpoet, Sherko Bekas ­−  1987 års Tucholskypristagare −  ägnades ett dikturval i Små speglar (1989), översatt av Omar Sheikhmous och redigerat av Bäckström tillsammans med Sigrid Kahle. I samarbete med författaren och exilkurden Mehmed Emin Bozarslan, som även han bodde i Uppsala, översatte Bäckström novellsamlingen När paradiset kom till byn (1998). Hans sista översättning − via engelska − blev en diktsamling av den pakistanske författaren Wazir Agha Finns det någon därute? (2001).

Lars Bäckström avled i Uppsala den 28 februari 2006. Han var ingen yrkesutövande översättare utan drevs av lust och tillfälligheter; han drog sig inte heller för att ge sig i kast med språk som han inte behärskade, som ryska och kurdiska. Hans översättarideal överensstämde väl med hans stilideal som författare. I förordet till Små prosadikter skrev han i polemik mot Erik Blombergs tolkning av Baudelaire att hans egen översättning avsåg att ”vara mer ’modern’ och ibland mera ledig”. Därför tog han sig friheter för att få naturlig ordföljd och ett exaktare ordval. Bäckströms bestående bidrag till den svenska översättningslitteraturen torde vara Baudelairetolkningarna och böckerna av Orwell. Introduktionen av kurdiska poeter bör ses som en pionjärgärning.




Tilldelade översättarpriser

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Lars Bäckström

Skrifter av Lars Bäckström

Översättningar i bokform

Bidrag