Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Lars Forssell, 1928–2007

Foto: Ulla Montan

Lars (Hans Carl Abraham) Forssell föddes den 14 januari 1928 i Stockholm. Fadern, Arne Forssell, verkade som historiker, huvudredaktör för Göteborgs Aftonblad, konservativ riksdagsman och anställd vid Riksarkivet, där han med tiden blev arkivråd och slutligen utnämnd till Stockholms stadsarkivarie. Hans hustru Anna Lisa (född Falke) var hemmafru. Lars Forssell gick först i S:t Görans Folkskola och sedan i Norra Latin samt studerade ett år vid Augustana College, Rock Island, Illinois, där han tog en Bachelor of Arts. Enligt Forssell själv var det Martin S. Allwood, till vars sommarskolor i Mullsjö han skickats av sina föräldrar under kriget då det inte var möjligt att åka utomlands, som sett till att han fått stipendium. År 1952 tog han en fil.kand. vid Uppsala universitet i etnografi, engelska och litteraturhistoria. Lars Forssell gifte sig 1951 med Kerstin Hane, med vilken han fick två söner. Någon konventionell anställning hade han aldrig, utan han försörjde sig som författare, översättare och fri skribent i tidskrifter som Utsikt och Bonniers Litterära Magasin samt i Expressen och Dagens Nyheter.

År 1948 medverkade Forssell som översättare i Modern Swedish Poems – in the original Swedish with English translation, utgiven av Martin S. Allwood. Dennes far, Charles Allwood, hade grundat den nämnda skolan i Mullsjö, huvudsakligen för bibelstudier och undervisning i engelska. Sonen var mer radikal – bland annat gav han Forssell anledning att kalla skolan för ett ”socialistiskt tempel”. Enligt skolans hemsida ska Forssell ha debuterat i deras tidning The Eagle Eye 1945. I Modern Swedish Poems stod Forssell tillsammans med Allwood och Carl Andersson för översättningar av Karin Boye, Gunnar Björling och Gunnar Ekelöf. Volymen utökades något i en utgåva 1950.

Bokdebuten skedde vid 21 års ålder på Albert Bonniers förlag med Ryttaren och andra dikter (1949), till vilken fogades två översättningar ur Ezra Pounds Cantos – ett verk som Forssell skulle ägna mycket kraft åt framöver. Annars präglades Ryttaren av ett slags dialoger med andra författare som Forssell kommit i kontakt med i USA, såsom Melville och Milton. Forssell kände sig inte riktigt bekväm i den fyrtiotalism som han samtidigt beundrade; Erik Lindegren var en stor inspiratör och god vän, men fyrtiotalet – med dess husgud T.S. Eliot – var så att säga upptaget, och erfarenheterna från andra världskriget hade ersatts av det begynnande kalla krigets atmosfär. Tankarna utvecklades i essän ”Den anonyma dikten”, publicerad i Utsikt 1948, där Forssell menar att efterkrigstidens ångeststämningar måste få andra uttryck än genom den ”obegriplighetspoesi” som inte minst Lindegren representerade. Forssells tidiga lyrik brukar karakteriseras med termer som rädslans, bristens och tystnadens poesi. I F. C. Tietjens (1954) skriver han ”det är inte rädsla han känner / men rädsla för den rädsla / han inte förmår sig att känna”. Liksom hos Lars Ahlin skulle poeten bli ett slags identifikator, han skulle ha många röster. Ur detta predikament framträder den i författarskapet genomgående rolldiktningen, ett lyriskt tilltal som hämtades hos framför allt Ezra Pound, av vilken Forssell också lär sig att se poesin som ett hantverk, som ett forum där det mesta, högt som lågt, kan inrangeras; således en lyrik som inte längre är lika upptagen av de modernistiska formexperimenten. I sina tidiga diktsamlingar skulle Forssell vidareutveckla ett ironiskt tilltal och en poetisk-satirisk blick på samtiden som inspirerats av Pounds Hugh Selwyn Maurberley (1920).

Pound hade Forssell upptäckt först efter hemkomsten från USA i samband med debatten kring Bollingen-priset, som 1949 tilldelats den fascistanklagde poeten. Forssell översatte Pounds ”Råd till unga poeter” (Utsikt 1950:3) och skrev den text om Pound i BLM som är dennes egentliga introduktion i Sverige. I artikeln är Forssell noga med att skilja fascisten Pound från poeten; den senare blir ett alternativ till Eliot. Pounds essäer och poesi betonar hantverket och ifrågasätter de konventionella genrereglerna. År 1953 utkom Forssells första översättningsvolym av Pound, 25 dikter, i Bonniers Lilla lyrikserien. En av Pounds mer kända Cantos, nummer LXXXI, blir här på forssellsk svenska (utdrag):

”Kuva dig själv, andra skola dig vörda”
    Slå ned din fåfänga
Du är en slagen hund under en hagelstorm,
En uppsvälld skata i ostadig sol,
Halvt svart, halvt vit
Ej kan du skilja stjärt från vinges form
Slå ned din fåfänga
    Hur fult du hatar
Fostrad i falskhets knä,
    Slå ned din fåfänga,
Snar till förstörelse, snål i barmhärtighet,
Slå ned din fåfänga,
    Jag säger dig slå ned.

 

Volymen fick överlag ett gott mottagande. Forssells essä i BLM tycks ha förberett recensenterna – bland annat refererar Johannes Edfeldt till den i Dagens Nyheter (2/11 1953). Ur ett översättningsperspektiv är Bengt Holmqvists recension i Stockholms-Tidningen (7/12 1953) av intresse. Holmqvist konstaterar först att det hos Pound är svårt att dra en gräns mellan original och tolkning, men att Pound likafullt har lämnat väsentliga bidrag ”till engelska poesispråkets utveckling”. Sedan får den svenske översättaren en liknande bedömning; om Forssell text sägs att den ”tillför den svenska lyriken nya uttrycksmedel” och att ”Forssell intar samma suveräna hållning som Pound själv brukar visa inför andras texter”.

Den fria översättningspraktik som Forssell delade med Pound var också något som influerade hans eget skapande. Så prövar han i F. C. Tietjens ett liknande förfarande: hela sviten erinrar om Pounds Hugh Selwyn Mauberley, och exempelvis dikten ”Komparation” apostroferar och imiterar – i god, nyklassicistisk mening – Pound. Med denne inledde Forssell 1954 en brevväxling som fortsatte till decenniets slut med dussinet brev från vardera parten. Forssell översatte efterhand ”Hyllning till Sextus Propertius” i Gaudeamus (1953) och spridda cantos som sedan ingick i översättningsvolymen Cantos I–XVII (1959).

Fram till Sånger (1986) fortsatte Forssell att ge ut egna diktsamlingar, ofta präglade av det slags rolldiktning som inletts under 1950-talet. Han var också en flitig artikelförfattare och kom som sådan att bli den som i Sverige initierade debatten om USA:s krig i Vietnam. Flera av hans artiklar samlades senare i bokform.

Som dramatiker hade Forssell debuterat med Kröningen (Dramaten 1956). De första översättningarna av dramatik var Molières Don Juan respektive Borgaren som adelsman (1958 och 1959). Under 1960-talet skrev Forssell en rad egna pjäser för Stockholms Stadsteater och Dramaten. I dessa pjäser ville han ”lägga häftstift på stolarna”, en ambition som både bröt mot den naturalistiska traditionen och lierade sig med tidens politiska agenda. Samarbetet med huvudstadens stora teaterscener medförde också flera översättningsuppdrag. Till Molière återvände Forssell i och med översättningar för Dramaten av Hustruskolan (regi Alf Sjöberg, 1980) och De löjliga preciöserna (regi Thommy Berggren, 1996). Han översatte även Ibsens Peer Gynt (flera uppsättningar på Stockholms Stadsteater och Dramaten efter premiären 1974), Pierre Corneilles Bländverk (regi Peter Oskarson, Dramaten 1995) och Aiskylos Orestien (efter Ted Hughes version, för Folkteatern i Gävle 2001). Dessa översättningar respekterar förlagorna i hög grad och karakteriseras av en noggrannhet som likväl rymmer en del överraskande lösningar. Men framför allt är de, både i ordval och val av versmått, så försvenskade att de saknar den aning av originalets språk som emellanåt kan vidlåda en översättning. Forssell lever här upp till det gamla idealet om att översätta som om författaren hade skrivit på målspråket.

Forssell var även verksam som författare av libretti. Christina Alexandra, som var nära att bli film, blev en opera med musik av Hans Gefors och uppfördes på Kungliga Operan under titeln Christina (1986). Innan dess hade Forssell samarbetat med Gefors i operan Poeten och glasmästaren (1979), även den för Kungliga Operan.

Forssell kom också att ägna sig åt mindre prestigefyllda konstnärliga genrer. Tillsammans med Pär Rådström (och med bistånd från Beppe Wolgers och Olle Adolphson) producerade han efter fransk modell radiokabarén Två åsnor 1956. Rådström och Forssell ingick då en pakt där de lovade att alltid signera vad de skrivit, oaktat om det betraktades som låg- eller högkultur, en uppdelning som vid denna tid skildes åt av en järnridå. Fyrtiotalismens estetik lämnade sällan den höglitterära traditionen, men utifrån Pounds vidgning av vad som var möjligt att behandla i poesi – historia, politik, ekonomi, medeltidstrubadurer, dikthantverkets betydelse – bröts denna järnridå sakta ner just av personer som Forssell, Rådström och Wolgers. Berömd är den grogg som Erik Lindegren kastade i ansiktet på Forssell efter att denne publicerat en artikel i BLM, i vilken han – inspirerad av Pounds intresse för genreupplösning och för de occitanska och de italienska trecento-diktarna – adlade Evert Taube till trubadurdiktare med anor från medeltiden. Ett slags succès de scandale blev hans egen text till schlagern ”Sommaren som aldrig säger nej” (1971), med liknelsen av ett par kvinnobröst vid häckande svalor. Forssell skrev också en show för Lill-Babs och översatte senare några argentinska tangos som spelades in av Sven-Bertil Taube 1990.

Med tiden kom Forssells namn att stå under en lång rad svenska musiktexter i genrer mellan schlager och kabaré. Kända är hans översättningar av franska chansoner. Först i tryck var Boris Vians ”Le déserteur” (”Jag står här på ett torg”). Samlingen Snurra min jord och andra visor (1958, med översättningar av bl.a. Jacques Brel) följdes av Jack Uppskäraren och andra visor tryckta i år (1966), Jag står här på ett torg (1979) samt Säj vad ni vill och Jag har dansat (2004). Även här har Forssell anlitat de översättningsidéer som Ezra Pound stod för, ett slags omdiktning. Ett exempel är ”Anna Stark”, Forssells svenska tolkning av Charles Aznavours ”Je m’voyais déjà”. Översättningen är långtifrån ordagrann men berättar ändå så att säga samma historia som originalet:

 

A dix-huit ans j'ai quitté ma province
Bien décidé à empoigner la vie
Le cœur léger et le bagage mince
J'étais certain de conquérir Paris

Chez le tailleur le plus chic j'ai fait faire
Ce complet bleu qui était du dernier cri
Les photos, les chansons et les orchestrations
Ont eus raison de mes économies

Je m'voyais déjà en haut de l'affiche
En dix fois plus gros que n'importe qui mon nom s'étalait
Je m'voyais déjà adulé et riche
Signant mes photos aux admirateurs qui se bousculaient
Jag är Anna Stark
Och jag är född på landet!
Men jag beslöt att göra karriär!
Det kan väl jag
när dom andra kan det!
Jag for till stan
att slå igenom där!
Nog sjunger jag minst
lika bra som andra,
Anita, Lill och Siw och
Zetterlund!
Jag gör text och musik,
min talang den är rik!
Jag ska nog stå där på
Gröna Lund!

Forssell hade inte några bestämda strategier som skulle användas vid varje översättning; han var framför allt pragmatisk. Han uppfattades ofta som provokativ. När han 1971 invaldes i Svenska Akademien utbröt en insändarstorm i Svenska Dagbladet – schlagern om de häckande svalorna var i färskt minne och möjligen mindes många hur Forssell tio år tidigare hade dristat sig till att uttala ordet kondomer i Sveriges Television. Likväl fick han 1999 den ovanliga beställningen att skriva en kantat till riksdagens högtidliga öppnande. Resultatet blev ”Hemkänslan”, en hyllning till ”de långa nätternas och de stora avståndens språk”.

Listan över litterära priser är lång, från Carl Emil Englund-priset 1965 över Samfundet De Nios stora pris 1969, Pilotpriset 1992 till Svenska Akademiens nordiska pris 1998. Forssell gick bort den 26 juli 2007 i Stockholm.




Tilldelade översättarpriser

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Lars Forssell

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar

Musiktryck