Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Lorenz von Numers, 1913–1994

Foto: Bonniers arkiv

Född 25 januari 1913 i Åbo inledde Lorenz von Numers vid sidan av humanistiska studier tidigt en bana som journalist, först vid Studentbladet i Helsingfors. Banan blev vittförgrenad och inbegrep bland annat poster vid tidningen Nyland (1934–1937) samt Obs! (1948–1952) och Svenska Dagbladet (1955–1959) i Stockholm. Under spanska inbördeskriget var han 1937–1939 observationsofficer hos den internationella kommitté som tillsatts för bevakning av den fransk-spanska gränsen. Åren 1939–1946 var han avdelningschef vid nyhetsbyrån Finlandia, och dessutom under fortsättningskriget frontkorrespondent.

Till Sverige flyttade von Numers 1947, och därifrån 1959 till Frankrike, där han sedan förblev bosatt. Från 1967 till 1978 var han knuten till Finlands ambassad i Paris, bland annat som kulturattaché och som pressråd. Frankrike attraherade av flera skäl. Han bodde länge i Les Aspres på Pyrenéernas norra sluttning, där han på sin andra hustru Cécile Jeanne Pages ärvda lantgård experimenterade med egna vinstockar för optimalt balanserad bouquet. Om bergstrakten och dess historia berättar essäerna i Vinet som kaniken drack (1967).

Till sist bodde von Numers som seigneur och slottsherre – eller som lantjunkare, bägge benämningarna dög – på La Galaisière vid Angers. Tiden skildras i essäsamlingen De hemliga rummen (1980). Att det också var där han dog innebar ett avsteg från en vonnumersk tradition. ”Min släkt har i några hundra år vandrat runt kusterna och begravt sina döda i alla provinser kring Östersjön, aldrig bofast på samma ställe i mer än tre generationer, aldrig längre än tre svenska mil inåt land”, hade han skrivit i ”Kring det baltiska”, en underfundig essä i Månen är en säl (1952). Han var själv än rörligare än så, och behövde fler än ett innanhav: år och böcker ägnade han Medelhavet.

Lorenz von Numers övade upp sin litterära plasticitet också som poet, kåsör, novellist och romanförfattare. Som översättare kom han åt att samköra sina förvärvade förmågor. Poeten von Numers debuterade 1934 med Svart harnesk; boktitelns färg var den av tidens höger hyllade. Dikterna gav en god dag i modernismens segertåg. Det gjorde han konsekvent, också som redaktör för den stockholmsbaserade unglitterära tidskriften Sesam 1946–1947, som med devisen ”en ljusare trolldom” gick i härnad mot 40-talistisk obegriplighet. Konservativ var han egentligen inte utan alldeles oförfärat feodal, därtill var han båld johanniterriddare.

Lorenz von Numers prosa rör sig oftast i gråzonen mellan skönlitteratur och historia – han sade sig ingå i musan Kalliopes tattarfölje. Hans skönlitterära titlar hann bli ett knappt tjugotal; många verk var fotade i lustfyllt arkivrotande. Harnesk finns där, och lansar och yvig panasch och blod och brutalitet. Ett verk som korstågsromanen Spel med fyra knektar (1948) kan te sig som ett splattermanus. Förvisso är gesterna våldsamma, men de härrör från hans ordkynne; det ordet har han själv myntat. Hans skramlande arsenal är ingen vapendepå, det är ordförrådet som är själva arsenalen.

Hans prosa vittnar, ofta i detaljglad pastisch, om att han sökte bli du med svenska språkets alla släktled. Han behövde dem redan därför att han som författare mest uppsökte ofinlandssvenska ämnen, ofta franska, som krävde svensk artikulation. Men sina många svenska språk behövde han också för att som flitig översättare av franska verk från sju sekler, i obruten följd, från Froissart till Sarraute, kunna svara rätt mot källspråkets många historiska skikt. Hans tolkningar kan också återfinnas i annat ramverk: så innehåller Snäckans bröder, en bok om Villon, von Numers bud på åtskilliga av dennes ballader.

Kanske kan man i hans efterskrift till tolkningen av Froissarts Krönika se honom både risa och rosa också sig själv i snabb kroki, det var en konst han kunde:

Froissart är häpnadsväckande exakt i fråga om det som intresserar honom – världen som färg och spektakel. Han berättar om sitt blodiga, tragiska, förvirrade århundrade med ringa djupsinne och gott humör, en garvad reporters lugn.

Just efterskrifterna till hans många översättningar i Natur och Kulturs serie Levande litteratur säger mycket, inte bara om vad han sett och velat återbörda hos de klassiker han blivit satt att ge liv, utan också om hur han velat göra det. Han ser författaren som en man av handling, en aktör, han söker tidens ord för det som av denne blir sett och gjort, räds inte pastischen om skeendet med dess hjälp går att frysa i levande tablåer, och söker i källtextens tempusrepertoar legitima möjligheter att framkalla ett presens.

 

Om översatthet som företeelse och tillstånd kunde von Numers tidigt göra sig tankar. Hans farfar Gustaf von Numers, till järnvägstjänsteman deklasserad godsägarson, var en mycket uppburen dramatiker: många av hans pjäser inlemmades raskt i den fasta repertoaren på finländska scener. Där finns de kvar än i dag. Men att de i huvudsak älskas i översättning, från svenska till finska, är ett av publiken tämligen förbisett eller okänt faktum.

Lorenz von Numers översatte från franska, engelska, spanska, finska och danska. År 1964 mottog han Elsa Thulins översättarpris.

Han gick bort den 19 juli 1994 i Angers, Frankrike.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Lorenz von Numers

Översättningar i bokform

Bidrag