Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Magnus Alexander Goldschmidt, 1824–1889

Foto: Svenskt porträttgalleri

Magnus Alexander Goldschmidt föddes den 24 juli 1824 i S:t Petersburg som äldsta barn till manufakturisten Abraham Magnus Goldschmidt och dennes hustru Rachel Nachman. Familjen hade nyligen flyttat till den ryska huvudstaden från Stockholm i sällskap med en släkting som arbetade med förgyllningen av Isakkatedralens kupol. Den judiska släkten stammade annars från Danzig, men fadern hade flyttat till Sverige under Napoleonkrigen med en äldre bror som etablerat sig där som krätsvaskare och grosshandlare. Tiden i Ryssland blev kort: redan 1828 flyttade modern, Magnus Alexander och en yngre syster tillbaka till Stockholm, medan fadern av allt att döma blev kvar eller kanske hade avlidit i S:t Petersburg. I Sverige fick Goldschmidt en gedigen utbildning och skrev senare in sig vid Uppsala universitet. Han studerade såväl naturvetenskapliga som humanistiska ämnen och disputerade 1853 med en avhandling om växtligheten i Funbo socken.

Efter disputationen följde ett omslag mot en betydligt lättsammare vitterhet: vid mitten av 1850-talet översatte Goldschmidt en serie romaner för häftesserier som Albert Bonniers Europeiska följetong och P.B. Bergs Novelbibliothek. Titlarna var hämtade från den internationella bokmarknadens populära utbud av samtidsromaner och var ofta mycket omfattande – ibland över 500 sidor. Nämnas kan Theodor Mügges Afarja. Romantisk skildring från norska lappmarken (1856) och Alfred Assolants Acacia. En berättelse från Förente staterne (1859). Goldschmidt översatte från tyska, engelska, franska och norska. Han var först i Sverige med att översätta Edgar Allan Poe, vilket skedde med Mordet på rue de Morgue (1860).

Därefter följde ett längre uppehåll i översättningsproduktionen. Goldschmidt verkade en tid som lärare vid Mosaiska församlingen i Stockholm. Han gifte sig med Ingeborg Österberg, ett äktenskap som förblev barnlöst. ”Doktor Goldschmidt”, som han omnämns i källorna, led av sviktande hälsa, något som efter en tid gjorde det omöjligt för honom att fortsätta som lärare. Istället tog han upp översättandet igen och var snart tillbaka på den bana han inlett under 1850-talet. En mycket intensiv översättningsaktivitet inleddes då Goldschmidt 1874 blev ansvarig för följetongsavdelningen i Stockholms Dagblad och året därpå för utgivningen av Joseph Seligmanns Novell- och romanbibliotek, en post han innehade i sex år.

Som litterär följetongsredaktör kom Goldschmidt att översätta en stor mängd korta och långa verk. Hur omfattande denna produktion var är okänt till följd av den otillräckliga bibliografiska informationen; klart är i alla fall att han under 1880-talet översatte åtminstone 24 romaner och ett trettiotal noveller för tidningen, vilket innebar att dess följetongsavdelning under långa perioder var liktydig med det som flödade ur Goldschmidts penna. Följetongsöversättaren Goldschmidt blandade högt och lågt: här fanns allt från anekdotiska noveller av typen ”Sjelfbiografi af en man, som det aldrig hänt någonting” till långa romaner av erkända författare som Anthony Trollope, Holger Drachman och Jonas Lie. De flesta av dessa verk trycktes aldrig i bokform, inte ens när det var fråga om romaner som den blivande Nobelpristagaren Sienkiewiczs Segraren mot sin vilja eller Zolas Drömmen (båda i Stockholms Dagblad 1888) – den senare utkom på förlag först femton år senare och då i en annan översättning. Tyngdpunkten i Goldschmidts urval låg i underhållningslitteraturen, där återkommande författarnamn var brittiska Maria Louise Ramé (pseudonymen Ouida), amerikanen Bret Harte, tyska Wilhelmina Heimburg och fransmannen André Theuriet, vars lättsamma roman Prefektfruns tillbedjare (1889) blev Goldschmidts sista följetongsöversättning. Urvalet var modebetingat och många av författarna översattes samtidigt av andra för konkurrerande tidningar. Inte sällan tycks Goldschmidt ha varit trendsättaren. Positionen som redaktör och översättare för en av landets mest lästa följetongssidor gjorde hans namn känt för en läsande allmänhet.

Då Goldschmidt redigerade Joseph Seligmanns Novell- och romanbibliotek återanvände han några av de titlar som gått i Stockholms Dagblad, men han översatte också en hel del nytt, bland annat den senare Nobelpristagaren Paul Heyses Valda noveller i tre band (1875–1876; flera bidrag översatta av C.J. Backman). För serien översatte han också ett flertal samtida franska romaner och en del omfångsrika verk ur den populära engelskspråkiga samtidslitteraturen, såsom Bret Hartes Gabriel Conroy (1876). Andra välbekanta författare som Goldschmidt översatte för förlag var den populäre norske författaren Jonas Lie, Georg Eliot (pseudonym för Mary Anne Evans), Henry Gréville (pseudonym för Alice Durand) och Gustave Flaubert. En udda titel var antologin Från Ryssland. Berättelser och skizzer (1887), översatt sannolikt via tyska tillsammans med Ernst Lundquist och innehållande noveller av ryssar på modet som Fjodor Dostojevskij och Vsevolod Garsjin.

Goldschmidt låg dessutom bakom en Vald samling af Walter Scotts romaner i inte mindre än 16 band (1877–1883), men det är högst oklart om han verkligen översatte samtliga dessa verk; i vissa fall tycks han ha gjort bearbetningar av äldre svenska översättningar eller åtminstone arbetat med ett öga fäst på någon av dessa. Ett sådant förfarande föll sig kanske lättare för en översättare som i lika hög grad var redaktör med krav på sig att producera stora mängder text. Detta skulle också förklara något av den närmast övermänskliga produktionstakten under dessa år, samt varför några av dessa översättningar känns avsevärt knaggligare än andra titlar både i Scott-serien och i Goldschmidts övriga produktion. Exempelvis Quentin Durward (1877), som tillskrivits Goldschmidt, har  en del iögonfallande likheter med Jean Eriksons översättning från 1824; den är dessutom avfattad på en svenska så tung och klumpig att det stundtals är svårt att förstå vad som sker på grund av alla infogade satser och tillkrånglade ordvändningar.

Med vissa undantag lyckades ändå Goldschmidt ofta, trots en oerhörd produktionstakt, att åstadkomma översättningar som uppenbarligen fyllde sin tilltänkta funktion. Till den populära litterära följetongen hittade han rätt idiom, om inte i första hand i förhållande till originalen så till uppdragsgivaren och läsarna. Och när tiden tillät kunde han vara noggrann och skicklig. Exempelvis i Poe-översättningen lyckas Goldschmidt väl med att återge originalets kåserande berättarstämma utan att förstärka dess omständliga drag, vilket man lätt kunde befara. Tvärtom framstår den svenska texten som ganska ledig för sin tid:

Vidocq till exempel hade en fin näsa och mycken ihärdighet. Men som han saknade vetenskaplig bildning, begick han det ena misstaget efter det andra, just genom sjelfva noggrannheten i sina efterforskningar. Han försvagade sin synkraft genom att hålla föremålen för tätt under ögonen. En eller två punkter såg han ovanligt klart, men i och med detsamma blef det honom omöjligt att se saken i dess helhet. Man kan således också vara grundlig till öfverdrift.

När Magnus Alexander Goldschmidt avled den 22 mars 1889 i Stockholm var det som en välkänd och respekterad litteratör. I en dödsruna stod det om honom att som ”enskild person var han anspråkslös och kamratlig, och vann lätt allas tillgifvenhet” (Nya Pressen, Helsingfors, 30/3 1889).

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Magnus Alexander Goldschmidt

Översättningar i bokform

Bidrag