Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Maj Lorents, 1896–1998

Maj Lorents
Foto: Privat

Maj Lorents föddes den 15 januari 1896 som Clara Maria Heloisa Almquist. Maj kallades hon tidigt. Hon växte upp i en högborgerlig miljö på Djursholm. Släkten räknade hovpredikanter, biskopar och flera välbekanta personer i den akademiska och kulturella sfären, däribland C.J.L. Almqvist och Artur Hazelius (livet ut hade hon frikort till Skansen). Hennes mor hette Fanny Grafström Almquist. Fadern, Viktor Almquist, blev 1911 chef för Fångvårdsstyrelsen och var från 1913 livstids ordförande i Samfundet De Nio, han publicerade lyrik under pseudonymen Hans Vik och var skribent i Nordisk familjebok. Maj gick i samskolan på Djursholms slott och hade en fransk guvernant i hemmet. Familjen reste mycket och tillbringade återkommande perioder i Paris och London. Redan tidigt talade hon flera språk flytande och hade en internationell utblick. År 1918 gifte hon sig med den sedermera välkände journalisten och samtidshistorikern Yngve Lorents.

Maj Lorents var tidigt engagerad i internationella politiska frågor och hade ett särskilt intresse för Storbritannien och Medelhavsländerna. Tillsammans med maken tillbringade hon flera längre perioder i utlandet under mellankrigstiden – framförallt i Aten och Rom, där Yngve Lorents arbetade för Svenska Institutet. Maj Lorents lärde sig italienska mycket väl och dessutom grekiska. Under 1930-talet lät paret uppföra en villa i Rotebro och blev mer bofasta där. På försommaren 1940 befann sig Maj Lorents i England, där hon medverkade vid evakueringen av svenskar. I boken England i krig (1940) rapporterade hon om den brittiska hemmafronten och intervjuade kända och okända engelsmän, bland annat Anthony Eden. Tillsammans med maken blev hon omtalad för det gemensamma engagemanget i den antinazistiska Tisdagsklubben (1940–1945). I början av 1960-talet flyttade paret till Västanvik utanför Leksand. Periodvis tillbringade de nu också mycket tid i södra Europa – inte minst på spanska Solkusten och Mallorca. I Hans Villius TV-serie Hundra svenska år (1999) var Maj Lorents en av dem som intervjuades om 1900-talets svenska utrikessyn och utrikespolitik.

Som översättare var Maj Lorents verksam från 1920-talets mitt och ett halvsekel framåt. Ofta kunde det gå flera år mellan översättningarna, medan hon i andra fall tycks ha arbetat mer kontinuerligt. Debuten skedde 1925 med Erins stora fackla. Ur de iriska bardernas sånger och sägner, en samling berättelser ur den irländska sagoskatten, självständigt sammanställda utifrån engelska förlagor. I ett förord säger sig Lorents vilja ”återspegla den gaeliska sagans egenart och anknyta dess naturmystik och fantastiska symbolik till Irlands senare öden” snarare än att tydliggöra ”berättelsernas händelseförlopp”. Vad detta innebär i praktiken är svårt att säga. Frans G. Bengtsson gav boken en avfärdande anmälan i Ord och Bild. Han beskriver här utförligt den iriska sagoskattens särprägel och menar att ”fru Almquist-Lorents har valt att förtäta – eller upplösa – denna egenart till en atmosfär av romantiskt vemod och blind trånad, något i stil med Fiona Macleods gaeliska broderier”, samt att översättaren inte fått med mycket av  det ”bekymmerslösa barbariska humöret” och ”det muntra krigandet” som han själv tagit fasta på. Bengtsson var kanske inte helt fel ute, men var möjligen också påverkad av konkurrensen från en ung kvinna på hans vittra territorium. Oaktat Bengtssons bevekelsegrunder tycks det ha undgått honom att den unga översättaren gav prov på betydande talang i det att hon har åstadkommit en ofta livfull, bitvis suggestiv text, som här i titelnovellen:

Pinad hade hans själ varit, alltsedan den dag, då han från jämrande lärljungar och skräckslagna åskådare gick ut mot belätet Crom Cruach, som stod på risheden i sin ensamhet och stirrade med döda stenögon mot skyn. Därute fanns varken gud eller människor. Öde och tom låg rymden över kullarna. De gula ginstblommorna blickade orörliga på varandra, intet moln steg över himlen, icke en vindpust fläktade. Evigheten rullade spårlöst förbi. Sol och måne drunknade i iskall tomhet. Endast jättestodens gråa stenblock tornade skyhöga mot synranden.

Maj Lorents fortsatte emellertid inte på det spåret, även om hon också fortsättningsvis skulle översätta främst från engelska och ofta ägna sig åt främmande delar av världen. Hon översatte inte bara skönlitteratur utan också samtidspolitik och biografier, och urvalet reflekterar samma engagerade och utåtriktade temperament som märktes under världskriget. På Lorents meritlista finns flera reseskildringar, så som Laurens Van Der Posts Kalahari. En förlorad värld (1959), Wilfred Thesigers Arabisk öken (1960) och Dom Moraes Indisk utflykt (1961). Säkert var det ingen slump att Lorents under 1960-talet översatte fyra romaner av den politiskt kontroversiella Iris Murdoch, Mikis Theodorakis Att erövra friheten (från italienska 1970), en skrift om den italienska terrorismen, Massakern i Milano (även den från italienska, 1971) och den svensk-amerikanska politiska aktivisten Edita Morris Svälten (1974). Men hon översatte också humoristiska verk som George MacDonald Frasers historiskt minutiöst korrekta men absurt komiska första Flashman-roman, En ärans lymmel (1970).

Trots en med åren ganska omfattande bibliografi var det nog ändå med ett av sina första verk som Lorents skulle få störst genomslag som översättare. År 1937 utkom hennes version av Margaret Mitchells Borta med vinden, ännu idag i tryck på svenska, om än numera varsamt moderniserad. Mitchells nära 1200-sidiga roman måste ha varit ett eldprov: redan vid tiden för den svenska utgåvan var romanen inte bara en internationell storsäljare i färd med att filmatiseras utan också rosad av kritiken och prisbelönt i hemlandet. Den svenska Borta med vinden är en säregen blandning av samvetsgrann översättning och synbarligen plågade ansträngningar att ge ett slags svenskt språk åt Mitchells ofta suspekta sydstatsdialog. Så här kan Scarlett O’Haras svarta amma Mammy låta i originalet:

Yas’m, you is! Ah ain’t figgerin’ on havin’ happen whut happen at dat las’ barbecue w’en Ah wuz too sick frum dem chittlins Ah et ter fetch you no tray befo’ you went. You is gwine eat eve’y bite of dis.

Maj Lorents gör ett tappert försök att återskapa något av detta på svenska:

Jomensann va ni ska! Ja tänka inte de ska hände om jen som hända på förra barbecuen, när ja va så sjuk av kycklingana ja äta, så ja inte ge er nån bricka innan ni gå. Ni va så god äta varenna bit.

Dessa svenska imitationer av en vit amerikansk författares försök att imitera svart slavjargong ter sig ofta oerhört bisarra, om inte obegripliga. Samtidigt är de berättande partierna i boken betydligt mer lyckade som i följande livfullt återgivna minnesbild:

Hon mindes den mörka vägen, där män gingo förbi som andar, utan att tala, där man endast hörde det dämpade trampet av fötter i mjuk lera, det svaga klirrandet av tyglar, knarret av läder! Och det förfärliga ögonblicket, när den eländiga hästen snubblade, och kavalleri och lätta kanoner bullrade förbi i mörkret, förbi dem där de sutto andlösa, så nära att hon nästan hade kunnat röra vid dem, så nära att hon kände den dävna svettlukten från soldaternas kroppar!

Också Lorents översättningar av Iris Murdoch trettio år senare imponerar med sin precision i nyanser och stil, som överför originalets förnämliga engelska till lika utmärkt svenska. Lorents översatte dessa verk vid sjuttio års ålder, men ingenting i dem känns föråldrat eller omodernt; hon skriver förvisso en litterär svenska, men en som följt med tiden i uttryck, stavning och ordval.

Maj Lorents avled den 13 november 1998 i Västanvik, Leksand – två månader före sin 103-årsdag.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Maj Lorents

Skrifter av Maj Lorents

Översättningar i bokform