Martin Rogberg, 1896–1966

Foto: Jan de Meyere

Carl Georg Martin Rogberg föddes den 11 november 1896 i Danmarks socken utanför Uppsala, där hans far Carl Theodor Rogberg var kyrkoherde. Modern Brita Ulrika Elisabet var född Johansson. Båda föräldrarna hörde till det övre kyrkliga och akademiska skiktet i Uppsala, med professorer och biskopar i släkten. Martin Rogberg var äldst av fyra bröder. Familjen flyttade 1908 till Hälsingtuna utanför Hudiksvall, där fadern tillträtt som kyrkoherde. I Hudiksvall avlade Martin Rogberg studentexamen 1914. Han gifte sig senare med bildkonstnären Britta Stenström.

Rogberg utmärkte sig tidigt som kulturjournalist. Redan 1914 var han medarbetare vid Sundsvalls Tidning, därefter Härnösandsposten och Stockholms Dagblad innan han anställdes vid Svenska Dagbladet 1917. Han redigerade tidningens kulturavdelning från början av 1920-talet ända fram till 1945. En tid på 1920-talet var han också redaktör för mode- och kulturtidskriften Saisonen. Åren 1945−1951 var Rogberg svensk pressattaché i Buenos Aires, med Argentina, Chile och Uruguay som ansvarsområde. Möjligen hade vägen till Sydamerika öppnats av en rogbergsk släktgren som sedan länge varit etablerad i Montevideo. Av hälsoskäl återvände Rogberg till Sverige 1951, återupptog då medarbetarskapet i Svenska Dagbladet och blev också en flitig medarbetare i tidskrifter som Argus och Bonniers Litterära Magasin.

Från mitten av 1920-talet var Martin Rogberg verksam som författare. Han företog åtskilliga utlandsresor, skrev flera uppmärksammade reseskildringar, vanligen illustrerade av hustrun, och författade också filmmanus.

Som översättare debuterade Rogberg 1918 med Pierre Louÿs erotiska skandalroman Kvinnan och dockan. I konservativa Aftonbladet (23/12 1918) skrev signaturen A.R. en av indignation osande recension, i vilken han förklarade att berättelsen enbart var ”beräknad att egga och framkalla de perversa instinkter, som slumra på botten av varje manlig och kvinnlig själ”. Skribenten ägnade i själva verket så mycket energi åt att beskriva detta att recensionen, snarare än att stöta bort läsare från verket, torde ha fått motsatt effekt − den framstår närmast som en ovanligt slug marknadsföringskupp. Under alla omständigheter gav skribenten översättaren stort beröm och arbetet trycktes senare om.

Med undantag för en framsynt översättning av Rebecca Wests novellsamling Den sträva rösten (1935) dröjde det ända till hemkomsten från Sydamerika 1951 innan Martin Rogberg på allvar tog upp sin översättargärning. Han var lyhörd för nya strömningar inom litteraturen och blev nu, som översättare och kulturskribent, en flitig introduktör av latinamerikansk litteratur i Sverige. I flera verk, bland annat Följ med till framtidslandet (1945), gav han en presentation av latinamerikansk litteratur och kultur, och för Svenska Dagbladet bevakade han spanskspråkig litteratur.

Därtill översatte Rogberg flera latinamerikanska mästerverk under 1950-talet, en tid då de litterära banden mellan Sverige och Latinamerika ännu var ganska svaga. Först ut var Ernesto Sábatos Tunneln (1951), följd av ett novellurval av argentinaren Eduardo Mallea och Ricardo Güiraldes klassiska roman Don Segundo Sombra (1955). Rogberg försåg denna översättning med ett ingående förord samt en lång förteckning med ordförklaringar.

Bland övriga översättningar från dessa produktiva år märks något enstaka verk skrivet på danska, men framförallt översättningar från engelska: flera populära kriminalförfattare, men också förintelseöverlevaren Eva Boros roman Sjöjungfrurna (1957). En annan viktig post i verkförteckningen var översättningarna av den nordamerikanske författaren James Baldwins verk, däribland essäsamlingen Att vara neger (1956; original Notes of a Native Son) och romanen Giovannis rum (1957).

Martin Rogberg avled den 7 juli 1966.