Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Mathilda Drangel, 1847–1931

Foto: Privat

Mathilda Charlotta Lundquist föddes i Nyköping 1847 som dotter till provinsialläkaren Gustaf Mauritz Lundquist och dennes hustru Catharina Charlotta, född Rydström. Hon var äldre syster till den blivande översättaren och författaren Ernst Lundquist. Familjen ingick i den högre provinsborgligheten i Nyköping med omnejd och hade goda kontakter på de sörmländska gårdarna. Skolgången skedde vid Ida Hesselgrens skola i hemstaden. En tid verkade den blivande översättaren som lärarinna, främst vid Henriette Löwens småbarnsskola för allmänheten, senare Nyköpings Elementarskola för flickor. Hon undervisade i franska, tyska och engelska men lämnade tjänsten då hon 1877 gifte sig med Carl Otto August Drangel. Paret bosatte sig på makens familjegods Herrstorp i Perlarne socken, nära Vimmerby. Åren 1879–1882 föddes två döttrar och en son. Mathilda Drangel ledde bokcirklar i bygden och var enligt en sentida släkting ”bestämd även mot prästerskapet vad gällde kvinnans rätt i samhället”. Längre fram lärde Drangel känna Albert Engström, som i början av 1890-talet arbetade som informator på granngården Mossebo. Det var också vid den tiden som hon började översätta skönlitteratur. Hon gjorde försök att få egna berättelser utgivna, dock med begränsad framgång.

Liksom sin bror, Ernst Lundquist, blev Drangel en exceptionellt produktiv översättare. Bara några år efter debuten 1890 utkom hon med fyra, fem titlar årligen. Fram till 1920-talets mitt översatte Drangel omkring etthundrafemtio titlar, varav många utkom i flera nyutgåvor. Sannolikt var det brodern som förmedlade hennes första kontakter med förlagshusen i Stockholm, bland vilka de viktigaste var Albert Bonnier, Joseph Seligmann, Heyʼl och Bohlin & Co.

Urvalet präglades av underhållningslitteratur. Drangel översatte inte sällan flera verk av samma författare. Viktigast var Jack London, av vilken hon översatte över tjugo titlar. Andra framträdande författare i verklistan var den i Tyskland mycket populära romantiska författaren W. Heimburg (pseudonym för Berta Behrens), amerikanen A.C. Gunter, av vilken hon översatte ett dussintal dråpliga familjeäventyr i exotiska miljöer, samt dansken Christopher Boeck. De senare gavs även ut i en serie Samlade berättelser om tolv band 1921–1922. Drangel låg vidare bakom flera översättningar av populära författare som Bret Harte, R.H. Savage och Edith Nesbit. För Weijmers häftesserie Veckans billigaste bok översatte hon en rad verk av franska författare som Alphonse Daudet, Alexandre Dumas d.y., Guy de Maupassant och Émile Zola, samt – sannolikt via franska – ett par verk av Anton Tjechov, Lev Tolstoj och Henryk Sienkiewicz. Ur den engelsktalande världens klassiska litteratur översatte hon bland annat Robert Louis Stevensons Doktor Jekyll och Mr Hyde (1926).

Produktionstakten drevs upp av besvärliga ekonomiska omständigheter. I ett brev till Albert Bonnier (2/9 1899) berättar Drangel att hon, i samma stund som hon skickar förlaget en färdig översättning av Wilhelmine Heimburgs Ett barndomsstycke, skickar en översättning av en detektivroman till konkurrenten Adolf Bonnier. I ett annat brev (20/9 1910) framkommer att hon avslutat två översättningar på samma vecka. Även om Drangel ibland initierade översättningar var hon i första hand en uppdragsöversättare. I den mångåriga korrespondensen med Bonniers framträder tydligt de praktisk-ekonomiska vedermödor hon hade att brottas med. Många brev innehåller önskemål om arbete, ofta med förslag på lämpliga texter. Men ibland är begäran om översättningsarbete ospecificerad och tycks grunda sig i rent ekonomiska omständigheter. Populärlitteraturen hade fördelen att förväntningarna på textkvaliteten inte alltid var så höga, vilket nog bör räknas till förutsättningarna för den höga produktionstakten. De texter som Drangel föreslog till Bonnier vette genomgående åt det populära hållet och anknöt ofta till tidigare försäljningsframgångar. I två brev (18/8 1894 och 17/1 1896) beskrev hon uttryckligen hur familjens existens var helt beroende av inkomster från översättningarna. Återkommande ber hon om förskott – ofta rör det sig om 200 eller 300 kronor. Vid åtminstone ett tillfälle, 1910, lånar Bonnier ut en okänd summa pengar till Drangel, en skuld som hon ämnar betala tillbaka med arbete. Bara några månader senare återkommer hon emellertid med en ny begäran om förskott.

Drangels viktigaste insats var som Jack London-översättare. I denna roll var hon inte ensam – den produktive författaren hade flera svenska förmedlare, förutom Drangel även hennes bror Ernst, samt Algot Sandberg och Birger Mörner. Bohlin & Co hade före 1910 ensamrätt på författarskapet i Sverige och försökte även därefter att bevaka sin ställning med en massiv utgivning. Förlagets urval bestämdes av den initiala succén med Drangels översättning av Skriet från vildmarken (1907). London lanserades därefter ”systematiskt som en darwinistisk vildmarksförfattare”, enligt receptionsforskaren Mats Rehn. Ett verk som Afgrundens folk (1910) fick samtidigt stort genomslag i den politiska situationen efter storstrejken 1909 och kom att påverka flera blivande proletärförfattare. När Londons Samlade skrifter senare gavs ut i 32 band fick Drangel i uppgift att redigera äldre översättningar.

Länge utkom översättningarna under signaturen M. Drangel – tydligen ville inte förläggaren skylta med att London översattes av en kvinna. Detta skulle dock avslöjas 1916 i något som utvecklade sig till ett mediedrev mot Drangel, som då hade översatt London i nästan tio år. Den utlösande faktorn var hennes version av Äfventyr. Skildring från Salomonsöarna. I en recension i Svenska Dagbladet (16/11 1916) kom översättarkollegan Birger Mörner med en mycket frän, för tiden närmast respektlös kritik av Drangel. Han menade bland annat att boken var ”miserabelt öfversatt”, att anglicismerna ”vimla på hvar sida” och att Londons ”mycket roliga söderhavspidgin” återgavs ”utan ett ord till förklaring på ett särdeles klumpigt sätt”. Snart följde andra efter. Om Drangels översättning av Londons Vagabondlif (1916) skrev G.W. Nordensvan att den var ”skandalös” och ”onjutbar”, och liksom flera andra skribenter förfasade han sig över översättarens oförmåga att överföra slang och dialekter. I en insändare i Svenska Dagbladet (19/11 1916) instämde Gurli Linder i kritiken och kallade Drangels översättning för ”slarfvig och dålig”. Liksom Mörner betonade Linder hur viktigt det var att också masslitteratur översattes ordentligt så att läsarna inte skulle behöva utsättas för ett språkligt fördärv vid sidan av det sedesfördärv som genren ändå ansågs medföra. London, konstaterade Linder, ”torde vara den mest läste af utländska författare” men var ändå ”bland de sämst öfversatta”. I Aftonbladet (21/11 1916) anslöt signaturen Bridge (Åke Sundborg) till de övriga skribenternas syn på både underhållningslitteraturen och översättningarna:

Dåligt översatta böcker med en svenska som är fruktansvärt misshandlad övar stort inflytande i språkhänseende, särskilt när det gäller sådana böcker, som ungdomen slukar med begärlighet. De dåliga översättarnas verksamhet är språkfördärvande och därigenom landsskadlig.

Men skribenten frågade sig också varför nivån på översättningar var så låg. ”Helt enkelt därför att översättningsarbete även av kvalificerad litteratur på grund av gammal slentrian betalas så dåligt”, blev svaret. I ett samtal med ”en äldre kollega”, som ett kvartssekel tidigare varit redaktör för en landsortstidning med skral ekonomi, säger signaturen sig ha fått veta att man då brukat leja ut följetongsöversättningar till fångar på Långholmen. Och han fortsätter: ”Ännu i denna dag betalas i en mängd fall översättningen av en roman med alldeles samma pris som fångarna för tjugufem år sedan fingo för samma arbete av den lilla landsortstidningen.”

I ett upprört brev till Svenska Dagbladet (6/12 1916) svarade Drangel sina ”illvilliga granskare”. Hon erkände en del sakfel samt att hon nog ”icke är vuxen vare sig amerikansk eller svensk slang” men uttryckte framför allt en djup frustration över att hon blivit ”hudflängd” för smärre sakfel i en stor produktion – inte minst att jämföras med Långholmsfångarna fann hon djupt stötande. 

För de misstag jag begått har jag blifvit kritiserad på det mest hänsynslösa sätt. Egendomligt nog för en gammal dam, som så länge ägnat sig åt sitt arbete med ett nit och ett intresse, som åtminstone borde tillförsäkra henne att bli bedömd med den sans och den måtta, som man vill finna hos bildningens befrämjare.

I en redaktionell kommentar till Drangels försvarsbrev skrev Svenska Dagbladets Ernst Klein att han hade ”svårt att förstå, att man kan uppskatta denne författare om man, som fru D. gör, talar med ett visst förakt om det språk, han på goda grunder älskat och med förkärlek begagnat”. Klein sade sig också ha blivit chockad av att få veta att det bakom den välkända signaturen M. Drangel gömde sig en kvinna:

För mig kommer upplysningen härom som en förklaring på en af de största bristerna i hennes Jack London-öfversättningar. Denne våldsamt maskuline författare ligger säkert inte för en dam att återge.

Även om Drangels översättningar har en del uppenbara brister är det svårt att inte uppfatta den plötsliga presskampanjen mot henne 1916 som annat än ett uttryck för misogyna eller åtminstone könsstereotypa föreställningar i den svenska skribentkåren, möjligen också för viss avund från konkurrenten Mörner. Innan det avslöjats att hon var kvinna hade Drangels arbeten omskrivits med betydligt större uppskattning och respekt.

Ofta tycks tidspressen ha orsakat en bristfällig textbearbetning hos Drangel. Stundtals är det väl tätt mellan germanismer och anglicismer i stil med: ”Jag kan inte inse, att du skall ta någon skada af ett besök på Kabukizateatern”. Som var brukligt förenklade Drangel gärna syntaxen genom att dela upp meningar och stycken. Till detta hörde en övergripande dragning åt att neutralisera det stilistiskt avvikande, så till exempel vid de kritiserade översättningarna av slanguttryck. I något fall har hon (eller förläggaren) också strukit alltför färgstarka skildringar av social missär eller våld. Samtidigt var Drangel skicklig på att – trots tidspressen – åstadkomma texter med gott flyt i en genremässigt korrekt, om än något utslätad stil, som här i ett utdrag ur Varghunden (1908):

White Fang was suspicious.  Something was impending.  He had killed this god’s dog, bitten his companion god, and what else was to be expected than some terrible punishment?  But in the face of it he was indomitable.  He bristled and showed his teeth, his eyes vigilant, his whole body wary and prepared for anything.

Hvitkäft var misstänksam. Någonting var på färde. Han hade dödat den där gudens hund och bitit hans sällskapare – hvad annat kunde han vänta än en förskräcklig bestraffning? Men trots denna förväntan, var han fortfarande okuflig som förut. Han reste ragg och visade tänderna, medan hans ögon uttryckte den mest skärpta vaksamhet och hela hans varelse tycktes beredd att möta hvad helst som skulle hända honom.

På många sätt var Drangel en typisk översättande kvinna av sin tid: ekonomiskt pressad, hänvisad till massproduktion av underhållningslitteratur, ibland förlöjligad och rent geografiskt verksam i kulturvärldens periferi. Också stilistiskt var hon tidstypisk i sin förening av en tydlig påverkan från källspråket och en ändå överlag trovärdig stilnivå. Den senare uppnåddes delvis tack vare en hög acceptans för omfattande syntaktiska förenklingar och stilistisk utslätning. I detta uppstod nog också en skönlitterär texttyp som motsvarade de förväntningar många svenska läsare hade på översatta romaner.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Översättningar i bokform

Bidrag