Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Nils Åke Nilsson, 1917–1995

Nils Åke Nilsson
Foto: Privat

Nils Åke Nilsson, född den 1 september 1917 i Karlskrona, det ryska revolutionsåret, framstår som 1900-talets överlägsne introduktör av rysk och slavisk litteratur i Sverige. Nyckeln till hans storhet låg inte minst i att han förmådde skriva både lärt och populärt, att han var så skicklig i båda sina roller – som forskare och som folkbildare.

Efter studentexamen vid Katedralskolan i Lund 1936 började Nilsson studera ryska för lektorn Mikaïl Handamirov. Med den legendariske professorn Sigurd Agrell hann han inte få närmare kontakt, då denne avled redan våren 1937. Förutom slaviska språk läste Nilsson litteraturhistoria med poetik och konsthistoria och anslutade sina studier i Lund med en fil.kand. 1939.

Nilsson kom med tiden att bli ett stort namn inom den internationella slavistiken, en betydande utforskare av såväl den klassiska 1800-talsprosan som den modernistiska 1900-talspoesin. Jämsides härmed utvecklade han sin unika talang för att presentera litteratur för breda läsarskaror. Om detta vittnar till exempel de 42 volymer han gav ut i Tidens ryska klassikerserie mellan åren 1946 och 1967 (kompletterade med ytterligare fyra ryska nummer i den sammanslagna serien Tidens klassiker 1977–1988). Den allra största succén bland dem blev otvivelaktigt Gogols Petersburgsnoveller (i hans egen översättning) som kom att uppleva sex upplagor.

Lättheten var Nils Åke Nilssons signum. Han skydde det tunga och omständliga, lärdomsuppvisningarna och de självtillräckliga abstraktionerna. Närläsning och intuition blev bestämmande för hans tolkningar av lyrik och prosa. Hans vetenskapliga arbeten överskred sällan hundratalet sidor. Hans undersökningar, fokuserade på konstverkens struktur och form, fick med tiden erkännande också i de slaviska moderländerna. Det var också dessa vetenskapliga insikter han lyckades förmedla i lättfattlig form – vid sidan om ett antal grundläggande biografiska uppgifter – i sina välformulerade introduktioner till klassikerutgåvorna.

I någon mening förblev Nils Åke Nilsson alltid journalist. Vid början av andra världskriget, hade han arbetat som ”tidningsläsare” på svenska ambassaden i Moskva. Han fortsatte att skriva om och recensera rysk litteratur på Expressens kultursida under decennier. När han återvände från Moskva 1940 hade han faktiskt planer på att inleda en karriär som tidningsman. Men nästan genast fick han – med alla sina nyförvärvade kunskaper om Sovjetsamhället och sitt redan välkända intresse för rysk litteratur – ett erbjudande om att bli föreståndare för de ryska boksamlingar som donerats till Stockholms högskola. Hans uppgift blev att bygga upp detta ”Ryska institut” och utvidga samlingarna till ett heltäckande slaviskt bibliotek i direkt anslutning till den slaviska språkinstitution som nu inrättades på högskolan.

Det betydde att den hemvändande på ett naturligt sätt slussades in i vetenskapen. Han kom att bli mycket aktiv på de högre seminarierna i Stockholm samtidigt som studierna var förlagda till Uppsala. På några år avlade han både licentiat- och doktorsexamen i slaviska språk. Hans avhandling 1949 rörde den så kallade Apollonius-berättelsen i medeltida tjeckisk litteratur. Hans intressespektrum omfattade i denna stund hela den slaviska världen.

Men popularisatorn fick självklart också sitt utrymme. Under åren 1944–1946 satt Nilsson i redaktionen för praktverken Ryssland i bild och Sovjet i bild, där han själv bidrog med omfattande artiklar om både rysk kultur och rysk samtidshistoria. För Artur Lundkvists Europas litteraturhistoria: 1918–1939 gjorde han 1947 en överblick över Sovjetlitteraturen som var så initierad att den året efter utvidgades tlll en egen volym under namnet Sovjetrysk litteratur 1917–1947. Han gav också mellan 1947 och 1951 ut Rysk bokrevy som upplyste om nyutkommen – och till Ryska institutet nyinkommen – litteratur i form av referat, recensioner och bibliografier.

Med viss rätt ansåg Sovjetmyndigheterna att det var Nilsson som banat väg för den ”antisovjetiske” Boris Pasternaks Nobelpris 1958. På den grunden förvägrades han visum i sjutton år. Parallellt med denna långa isolering från Sovjetryssland nådde hans akademiska karriär sin kulmen, vid sidan om ett intensifierat redigerande av olika antologier med rysk prosa, gammal och ny, där hans egna översättningar ofta naturligt ingick. Vad han med förkärlek tog sig an som översättare var kortprosa – av såväl klassiker (Gogol, Dostojevskij) som modernister (Olesja). Han sökte sig hellre till fantasteriet än till den rena realismen.

År 1967 utsågs Nilsson till Sveriges förste professor i ”slaviska språk, särskilt ryska språket och litteraturen”. Det var nu han utvecklades till den lysande föreläsaren, seminarieledaren och forskningsinspiratören. Under kortare perioder upprätthöll Nilsson gästprofessurer i USA, Kanada och Australien, vilket bidrog till att han intensifierade sitt internationella kontaktnät. En av hans kolleger i USA var den blivande polske Nobelpristagaren Czesław Miłosz, vars poesi han både kom att skriva inträngande om och överföra till svenska. För sina många översättningar från skilda slaviska språk hade han redan 1965 erhållit Elsa Thulins översättarpris.

En serie populära essävolymer tillkom också under senare år. Bland dem kan nämnas Rysk litteratur från Tjechov till Solsjenitsyn (1973), Poeter, profeter och tidsvittnen (1989), Ostron, biffstek och Eugene O’Neill (1985) eller Ölresan (1990). De senare titlarna pekar på ett allt starkare kulinariskt intresse som författaren på ett spännande sätt visste att förena med sitt litteraturengagemang. Nilsson var gourmet – också författare till rena kokböcker – och han kunde bland annat redovisa ett levande matintresse hos båda sina 1800-talsfavoriter Gogol och Tjechov. Nilsson avled den 4 januari 1995.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Nils Åke Nilsson

Skrifter av Nils Åke Nilsson

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar

Musiktryck