Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

P A Westrin

Foto: Privat
Foto: Privat

P A Westrin var den signatur som användes av makarna Maibrit Westrin (1924–) och Per Anders Westrin (1924–2003) då de under en stor del av efterkrigstiden översatte serietidningen Kalle Anka & Co till svenska.

När Axel Norbeck slutade som översättare av tidningen 1957 annonserade Richters förlag efter en ersättare, och bland de drygt åttio ansökningar som kom in valdes slutligen skolpsykologen och pedagogen Per Anders Westrins. Bördig från Eksjö, liksom hustrun Maibrit, hade han studerat i Lund med pedagogik och psykologi som huvudämnen – längre fram skulle han bli fil.lic. En tid efter gymnasiet hade han arbetat på Smålands-Tidningen, vilket bidrog till att han fick tjänsten som översättare av Kalle Anka, eftersom förlaget efterfrågade bland annat journalistisk erfarenhet. Makarna Westrin, som knappt hade bläddrat i tidningen tidigare, kom att utföra översättningarna tillsammans, även om makens namn alltså lyftes fram i den gemensamma signaturen. En bidragande orsak till detta ska ha varit att Maibrit Westrins akademiska bana – hon var vikarierande lärare och snart universitetslärare i franska – kunde ta skada ifall hennes namn kom att förknippas med en populär serietidning. Men även om signaturen främst lyfte fram Per Anders Westrin var det alltså fråga om ett samarbete mellan makar. Och längre fram skulle paret ”lyfta på sekretessen” något, allt eftersom deras insatser möttes med växande entusiasm.

Signaturen ”P A Westrin” gjorde det också möjligt för förlaget att precis som i fallet med Norbeck försäkra eventuellt skeptiska föräldrar och lärare om att Kalle Ankas svenska bearbetningar utfördes av en man i vars omsorg de utan oro kunde anförtro sina barn. I ett ”ord till föräldrar” (Kalle Anka 1961:36) förklarar exempelvis utgivarna att översättningen är gjord av ”universitetslektorn, fil.lic. P.A. Westrin, själv framstående psykolog och pedagog”.

Den Westrinska eran kom att bestå i nästan ett kvartssekel, ända fram till 1981. I och med att utgivningstakten för Kalle Anka ökade under denna tid, publicerades inte bara översättningar av amerikanska original utan även av licenstillverkade originalserier på andra språk, däribland danska, holländska, norska och tyska. Ifall ursprungslandet var Italien eller Frankrike kom man in på hustrun Maibrits romanska domäner – med tiden disputerade hon i franska. (Hon verkade senare även som lektor på Katedralskolan i Lund.) Ibland fick paret ägna sig åt indirekt översättning. Manusen kunde bestå av utrivna seriesidor på andra språk än engelska, ibland rentav översatta i flera led. Det hände att makarna översatte från språk som de knappt behärskade, men med rutin och språkbegåvning löstes de flesta problem: ”till slut vet man helt enkelt vad som ska stå i pratbubblorna”, har Per Anders Westrin förklarat i en intervju med ”ankisten” Stefan Diös.

Under sådana förhållanden ställde förstås inte förlaget några krav på att översättningarna skulle vara trogna originalen. Snarare var högsta prioritet att åstadkomma texter som fungerade på svenska. Det kunde till och med förekomma att en berättelse var så poänglös att Westrins såg sig nödsakade att hitta på en helt ny story. Denna funktionellt inriktade strategi markeras i tidningarna där det vanligen står ”bearbetning” eller ”redigering” istället för ”översättning”.

Eftersom man förlitade sig på indirekt översättning, i synnerhet från andra nordiska språk, och eftersom även de förmedlande texterna kunde vara gjorda enligt samma funktionellt inriktade strategi som de svenska, kom de nordiska utgåvorna av Kalle Anka att få vissa särdrag som skilde dem från originalen och andra lokala varieteter. I ett äventyr blir exempelvis Alaska förvandlat till Grönland – men bara i Norden. På andra ställen förvandlas en cowboy till en sjöman eller en fabrik för skunkolja till en margarinfabrik.

I paret Westrins översättningsarbete fanns praktiska inslag som stack ut. Vad gäller deras arbetsmetod så skrev de alla manus gemensamt, också i fall där bara en av dem behärskade källspråket. I början skrev de manus för hand, men senare gick de över till diktafon. Ytterligare en omständighet var att de pratbubblor och textrutor som översättningarna skulle passas in i endast gav ett begränsat utrymme för de svenska uttrycken. Därtill skulle översättningarna sättas typografiskt istället för att textas för hand som originalen, vilket gjorde att paret ibland fick sitta med linjal och mäta hur många tecken de egentligen hade utrymme för.

Från föregångaren Norbeck skiljer sig Westrins främst genom att pratbubblornas repliker närmar sig talspråket: man skriver exempelvis ”mej”, ”dej”, ”sej” eller ”nåt”. Men även om Westrins närmade sig talspråket var det viktigt för dem att upprätthålla en god språklig nivå i översättningarna. I en intervju har paret förklarat: ”Vi kommaterar ganska flitigt. Mer än i tidningssvenskan. Vi försöker följa skolans kommateringsregler, så att barn blir vana vid ett riktigt språk” (Expressens Pingstbilaga 3/6 1968). Stefan Diös menar att Norbeck höll en jämnare, mer sober nivå, men att Westrins i inspirerade ögonblick nådde högre. De var tydligt intresserade av att leka med språket: ”Vi har alltid varit förtjusta i att hitta på formuleringar, riktiga språkfreaks”, säger Maibrit Westrin i en intervju (Journalisten 1996:20). Detta märks inte minst i några språkliga innovationer som med tiden etablerats i svenskan. Ett bubblande italienskt vin kom exempelvis att kallas för ”läskeblask”, eftersom all beröring med alkohol var tabu i svenska barnkultursammanhang. Westrins låg också bakom uttrycket ”Långtbortistan”, vilket de uppfann för att slippa använda riktiga landsnamn där det kunde ha varit kontroversiellt. En översättarkollega i Danmark har emellertid också gjort anspråk på detta avlägsna land. Hur det än förhåller sig med den saken tycks alltså ”Långtbortistan” utgöra ännu ett exempel på en internordisk ”disneyism”.

Under den Westrinska eran utsattes Disneys figurer för återkommande kritik från den politiska vänstern i Sverige. I nämnda intervju med makarna Westrin 1968 heter det exempelvis att ”Kalle Ankas kritiker säger att han är sadist, västindoktrinerad och aggressiv”. Men Per Anders Westrin försvarar honom: ”Han är den mest komplicerade av Disney-figurerna. Ganska olycklig. Men jag tror inte han är skadlig för barn”. Samtidigt tillägger makarna: ”Vi försöker mildra de värsta vredesutbrotten när vi översätter. Vi vill verkligen inte att någon skall ta skada av Kalle”.

Paret Westrins översättningar kom ut under Kalle Ankas glansperiod i Sverige. Varje vecka tog tiotusentals läsare emot deras texter, år ut och år in, något som inte bara förklarar genomslaget för deras språkliga innovationer utan också gör dem till några av vårt lands mest lästa översättare genom tiderna.