Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Panacheserien

James Joyces <em>Odysseus</em>, översatt av Thomas Warburton
James Joyces Odysseus, översatt av Thomas Warburton

Panacheseriens utgivning inleddes den första fredsvåren 1946 och motsvarade ett länge eftersatt behov av översatt skönlitteratur i svensk bokutgivning. Initiativtagaren – förläggaren på Bonniers, Georg Svensson – ville driva på utgivningen av kvalificerad översättningslitteratur, som av olika skäl legat nere under kriget; ett slags litteraturens Marshallhjälp långt före litteraturstödets dagar. Den tidigare Gula serien i Anders Österlings regi kändes överspelad 1945, inte minst på grund av dess starka tyska förankring. Nu var det från segrarmakterna USA, England och Frankrike som den nya litteraturen skulle hämtas.

Den första Panachevolymen, Havets tystnad. Vandring mot stjärnan (tryckt redan 1945, men utgiven året därpå), innehöll två noveller av den franska pseudonymen Vercors, eg. Jean Bruller, översatta av Elsa Thulin. Novellen ”Havets tystnad” hade ursprungligen givits ut av det illegala förlaget Les Éditions de Minuit som en underjordisk skrift i det tyskockuperade Frankrike och kunde läsas som en berättelse om litteraturens viktiga roll i motståndskampen. Bland övriga sexton titlar det första året märks Simone de Beauvoirs Andras blod, F. Scott Fitzgeralds Den store Gatsby, George Orwells Djurfarmen och Jean-Paul Sartres Muren. Thomas Warburtons epokgörande översättning av Joyces Ulysses hörde också till premiärgiven och trycktes senare i nya upplagor tre decennier i följd.

Den sedermera så berömda franska nya romanen lanserades i Sverige framför allt i Panache, för övrigt främst med författare som i original utkommit just på det efter kriget återuppståndna Les Éditions des Minuit, däribland Nathalie Sarraute och Alain Robbe-Grillet. C.G. Bjurström skulle under hela sex decennier upprätthålla de viktiga franska förbindelserna genom att initiera, introducera och översätta en rad viktiga författare.

De tyska författarna var tvungna att ”börja om från noll”, som det hette, ett dilemma som gestaltas i Panacheantologin Orolig natt och andra tyska efterkrigsnoveller (1951). Annars blev Heinrich Böll seriens första betydande tyske författare med Doktor Murkes samlade tystnad, men det var inte förrän 1960.

Från 1950-talets slut översattes en rad italienska författare, liksom något senare spanska. År 1963 firades den hundrade Panachen: passande nog med antologin Biblioteket i Babel, som innehöll ett urval ur Jorge Luis Borges ”fiktioner”. Antologier hör till ett tidigt skede av serien, liksom dramatiken och lyriken. Nämnas särskilt kan 19 moderna franska poeter (1948) i tolkningar av Erik Lindegren och Ilmar Laaban, samt Hans Magnus Enzensbergers dikt för dom som inte läser dikt (1965) i tolkning av Benkt-Erik Hedin och Göran Sonnevi. Av dramatik översattes framför allt Beckett, däribland Slutspel. Akt utan ord (1958) av Göran O. Eriksson och Lill-Inger Eriksson.

Panacheböckernas form har växlat, men har ofta speglat urvalets subversiva anslag. Seriens emblem, den grekiska antika hjälmen med plymen, symboliserar det stridbara, stolt självmedvetna avantgardet; okända utländska författares svårtillgängliga texter i svensk översättning. Den svenska ordboken anger två betydelser av panache: 1. hjälmbuske, fjäderbuske, plym; 2. bildligt: ära, glans, äga stil. Inom heraldiken symboliserar hjälmen gärna förborgade tankar, som plymen sedan frigör, transformerar och översätter.

Till att börja med hade serien en svart hjälmvinjett på klassiskt enkla typografiska omslag med en ljusbrun ram som blev roströd 1954. När serien relanserades på 1960-talet var det Vidar Forsberg (seriens förste namngivne formgivare) som låg bakom de nya vita böckerna med olikfärgade hjälmar. Sedan Georg Svensson upphört att redigera serien 1970 förde den en tynande tillvaro, och mellan 1973 och 1975 låg utgivningen nere. År 1976 tog man upp den igen med en ny, modernare och lite större hjälmlogotyp formgiven av Jan Biberg. Mellan 1979 och 1983 nöjde man sig dock med att förse vissa böcker i den ordinarie utgivningen med ett diskret Panachemärke.

En person som förkroppsligar Panache är den mytiske 1600-talsförfattaren Cyrano de Bergerac, en stolt, kapabel krigare med högst påtaglig plym på sin hjälm, och dessutom författare till för sin tid djärva historier om resor till Solen och Månen, men försedd med ett sådant lyte, den extremt långa näsan, att mänskliga kontakter för hans del helst upprätthölls via skrift. Hans sociala handikapp förvandlar honom till poeten, som ur trädgårdsbuskagets skugga sufflerar den snarfagre, månskensbelyste musketörens serenad – i Edmond Rostands teaterversion av Cyranos liv viskar han kärleksord från sitt gömställe medan den synlige, vackre vännen Christian rör på läpparna och vinner den av de båda tillbedda Roxannes kärlek.

Inte minst översättarna ges i denne Cyrano en bild av sin otacksamma, undangömda, ofta undervärderade, men helt nödvändiga insats. I Panacheserien förutom den redan nämnda Elsa Thulin även Eyvind Johnson och Eva Alexanderson, för Johnsons del de franska existentialisterna och för Eva Alexandersons del den franska nya romanen. Olov Jonason och Mårten Edlund märks bland de tidiga översättarna av amerikansk litteratur, Per Erik Wahlund och Margaretha Holmqvist – på senare tid följd av bland andra Ulrika Wallenström – av tysk, Karin Alin och Viveca Melander av italiensk, Kjell A. Johansson och Ulla Roseen av spansk, Inger Johanson av rumänsk. Eiko och Yukiko Duke översatte Kenzaburō Ōe direkt från japanskan. Bland översättarna finns åtskilliga författare – förutom Eyvind Johnson även Erik Lindegren (Paul Claudel, Eudora Welty, Dylan Thomas), Per Holmer (Hugo Claus från nederländskan) Johannes Edfelt (Gottfried Benn), Karl Vennberg (T.S. Eliot), Gunnar Ekelöf (Antoine de Saint-Exupéry), Göran Sonnevi (Hans Magnus Enzensberger), Magnus Hedlund (Beckett från både franska och engelska), Ulf Eriksson (Elia Barceló) och Mara Lee (Anne Carson).

Kännetecknande för utgivningen under redaktören Otto Mannheimers egid (1984–1993) och tiden därefter har varit ett inslag av essäistiska texter: rena essäer som Kunderas Romankonsten, det som kommit att kallas vittneslitteratur (Primo Levi) samt författares självbiografier. Anders Bodegårds översättningar från polskan av Witold Gombrowicz dagböcker i tre volymer 1990–1993 förtjänar därvid att nämnas. Gombrowicz långa sydamerikanska exil skänker perspektiv åt den europeiska efterkrigslitteraturen. Just den i exklusiva serier knäsatta och av program understödda avantgardismen är älsklingsmålet för Gombrowicz kritik. I samband med att Mannheimer blev redaktör presenterade också Johan Ogden nya färgsprakande, nonfigurativa omslag på bundna böcker. Ogdens efterföljare som formgivare, Johan Petterson, kombinerade 1987–1999 den klassiska, rena Panachen med den färggrannare genom att placera noga utvalda konstverk som omslagsbilder.

Under Magnus Berghs tid som Panacheredaktör, sedan mitten av 1990-talet, först tillsammans med Karl Otto Bonnier och Gunnar Nirstedt, sedan även med Kristoffer Leandoer, har minnet och tiden i hög utsträckning präglat de utgivna texterna. Ett motstånd mot tidens nedbrytande krafter, i Prousts och Nabokovs efterföljd, finner man t.ex. hos Barceló, Cărtărescu, Marías, Murnane, Perec och W.G. Sebald. Sture Pyk och Hans-Jacob Nilsson översatte de båda tegelstensstora volymer med vilka Panache 1996 firade sitt femtioårsjubileum: fransmannen Georges Perecs Livet en bruksanvisning respektive amerikanen Thomas Pynchons Gravitationens regnbåge.

På samma sätt som man kan tala om en ”segrarnas Panache” skulle man också kunna tala om en ”förlorarnas Panache”. Det är en tråd som löper från till exempel Ingeborg Bachmanns novell ”Bland mördare och galningar” i berättelsesamlingen Det trettionde året (1963) via senare översättningar av exempelvis Kundera, Levi, Patrick Modiano, Heiner Müller och Arno Schmidt, till en rad namn som introducerats efter Berlinmurens fall. Särskilt värda att nämna är två tyska författare: Sebald och Marcel Beyer. Sebald behandlar det i tysk efterkrigslitteratur tabubelagda luftkriget, de allierades förintelseangrepp och utplånandet av stora tyska städer. Marcel Beyer skriver i Kaltenburg (2008) om övervintrande intellektuella östtyskar i Dresden – gärna översättare och tolkar – och om den roll som Prousts På spaning efter den tid som flytt i olika tyska översättningar spelat som refug och motståndsficka i diktaturstaten. Denna ”förlorarnas Panache” kan urskiljas också hos författare som Mircea Cărtărescu, Jenny Erpenbeck, Lev Rubinstein och Dubravka Ugrešić – listan är i själva verket full av dem.

Sedan 2000 har Panacherna återigen ett nytt utseende, häftade i danskt band med flikar och formgivna av Lotta Kühlhorn. Omslagen är färggranna, med en vit etikett som anknyter till utgåvorna från 1960-talet. Marcel Beyers Flyghundar och Michel Houellebecqs Elementarpartiklarna var först ut i denna nya giv och följdes snart av bland annat böcker från det krigshärjade före detta Jugoslavien: Ugrešićs Den ovillkorliga kapitulationens museum (2000) och Aleksandar Hemons Frågan om Bruno (2000) och Nowhere Man (2003). Ännu sextio år efter krigsslutet ekar världskriget i verk som Gilles Roziers Kärlek utan motstånd (2005), där en tysk officer och ockupationssoldat huserar på övervåningen i ett franskt hem medan en förföljd jude hålls gömd i källaren – romanen kan rentav läsas som en sentida variation på Vercors ”Havets tystnad”.

Antalet titlar i Panacheserien närmar sig 300, men att räkna dem är förenat med vissa svårigheter. Till exempel försvann Peter Faeckes Mordbrännarna (1965) på ett tidigt stadium ur titelförteckningen som länge fanns i böckerna och sprider viss förvirring i katalogen tillsammans med en Nabokovtitel som aldrig kom ut.

Inte sällan har en Panacheutgåva förebådat ett Nobelpris – inte mindre än 21 pristagare har presenterats i serien, varav flertalet innan de fått sina priser. Ändå har nog de flesta av författarna förblivit tämligen okända, ägnade för en exklusiv läsekrets. Hans Magnus Enzensberger har påstått att avantgardets publik är konstant: oberoende av språkområdets storlek består den av mellan 500 och 1 500 personer – således den optimala Panachepubliken och Panacheupplagan.

Referenser

Gå till detaljerad bibliografi.

Referenser