Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Per Hallström, 1866–1960

Foto: Ateljé Jaeger/Svenska Akademien.

Per August Leonard Hallström föddes den 29 september 1866 i Klara församling i Stockholm och dog den 18 februari 1960 i villastaden Storängen i Nacka, där han bodde från 1906 med sin hustru Helga, född Åkerberg.

Litteraturen intog tidigt den viktigaste platsen i Hallströms liv, men på grund av familjens ekonomiska ställning och på faderns uttryckliga anmodan skrev han in sig vid Tekniska högskolan, där han 1886 tog examen i mekanisk teknologi, året därpå kompletterad med kemisk teknologi. År 1888 reste Hallström till USA, dels för att finna sig utkomst, dels och kanske i första hand för att se något mer av världen än vad en stockholmsk horisont kunde bjuda. Efter halvtannat års arbete som kemist återvände han hem till Sverige, djupt desillusionerad av ett i hans tycke industriellt förråat och glättigt framjäktande amerikanskt samhälle. Efter hemkomsten tog han i försörjningssyfte anställning som amanuens vid Telegrafstyrelsen, en befattning som förde honom till Norrbotten och Medelpad och senare skänkte litterärt stoff till bland annat novellsamlingen Vilsna fåglar (1884). Först från 1897 kunde han försörja sig som författare och skribent.

Efter en första diktsamling, Lyrik och fantasier (1891), som helt hamnade i skuggan av Gustaf Frödings samtidiga succédebut med Guitarr och dragharmonika, sadlade Hallström om till prosaist och dramatiker. Som sådan nådde han berömmelse, snart även utomlands och då särskilt i tyskspråkiga länder där han kring sekelskiftet räknades till Skandinaviens främsta författare. Till det mer bestående i Per Hallströms författarskap hör annars hans essäer, som inspirerades av den stora engelska traditionen på området. Essäistiken präglades också i hög grad av det arbete som från och med invalet i Svenska Akademien 1908 fordrade en avsevärd del av hans tid och kraft: att utse Nobelpristagare i litteratur. (Han var också medredaktör för Bonniers stora serie Världslitteraturen – de stora mästerverken.)

Arbetet i Akademien utförde Hallström på i stort sett alla tänkbara positioner – som vanlig ledamot, som ledamot av Nobelkommittén (från 1913), som ordförande för samma kommitté (1922–1946) och slutligen som Akademiens ständige sekreterare (1931–1941). Han blev själv vid ett par tillfällen föreslagen till Nobelpriset, men undanbad sig då – till skillnad från vissa andra ledamöter – att komma i beaktande.

Hallströms insatser i Nobelprisarbetet saknar motstycke. Förutom att han under sina tjugofyra år som ordförande årligen sammanställde kommitténs utlåtanden över de nominerade författarna, stod han för bortåt trehundra av de drygt åttahundra sakkunnigutlåtanden som utarbetades under prisets första halvsekel. En majoritet av dessa rör engelskspråkiga och tyskspråkiga kandidater. Ibland tog sig Hallström också an enstaka författarskap som han veterligen inte läste på originalspråken (till exempelv hebreiska, arabiska och kinesiska). I sina utlåtanden visar sig Hallström emellanåt medveten om det problematiska i att utgå från översättningar vid bedömningen av ett författarskap, men kan ändå avge svepande avvisande omdömen om ett verk med utgångspunkt i dess stil – varvid han grundar sin uppfattning på den översatta versionen.

Hallströms intensiva aktivitet i Nobelkommittén ter sig än mer remarkabel då man betänker det faktum att han under dessa år – utöver eget, om än något sparsammare författarskap – utförde sin överlägset främsta, mest omfattande och imponerande översättargärning: en nyöversättning av Shakespeares samlade dramer. Det var den första fullständiga svenska versionen av Shakespeares dramatik efter Carl August Hagbergs från mitten av 1800-talet. Arbetet utkom under samlingstiteln Shakespeares dramatiska arbeten i tolv band mellan 1922 och 1931. Flera av dramerna trycktes flitigt om under mellankrigstiden, i vissa fall in på 1960-talet.

Hallström påbörjade översättningsarbetet mot bakgrund av första världskriget och det allmänna tillståndet i världen, vilket han som tysksinnad upplevde som ogint och dumt. Efter Versaillesfreden kände Hallström djupt med vad han ansåg vara ett isolerat och orättvist behandlat Tyskland. Snart såg han hela tidsskedet i så mörk dager att han menade sig inte kunna skriva. Det trägna översättandet, det dagliga umgänget med Shakespeare, blev jämte Nobelarbetet ett slags tillflykt, ett kreativt lä.

Enligt vad Hallström meddelar i ”Översättarens förord” i det första Shakespearebandet från 1922 tillkom nyöversättningen på initiativ av akademikollegan Henrik Schück (som författade biografiska och litteraturhistoriska orienteringar till dramerna). Hallström ska inledningsvis ha ställt sig mycket tveksam till Schücks förslag. Vid skilda teateruppsättningar av Hagbergs översättningar hade han visserligen ”funnit icke så få partier litet tröttande”, men hade inte kunnat avgöra om detta berott på verkens ålder eller ”den svenska formgivningen”.

Hallström bestämde sig för att bringa klarhet i saken. Han tog därför på måfå, som han säger, ett stycke ur Hagbergs En midsommarnattsdröm och jämförde detta rad för rad med originalet. Att han råkade välja denna pjäs – ”som genom sin luftiga lyrik vållade Hagbergs i de flesta andra stilarter mycket säkrare översättningskonst särskilda svårigheter” – fick direkta konsekvenser för hans beslut att åta sig nyöversättningen. Jämförelsen visade nämligen på ett tydligt behov av en nytolkning, och Hallström åtog sig uppdraget.

Fastän Hallström intygar sin stora uppskattning av Hagbergs ”betydande och ståtliga arbete”, där en mängd ordalydelser blivit bevingade (och som Hallström väljer att ha kvar, till exempel i Hamlets berömda monolog), är han – som alla nyöversättare, i synnerhet sådana som följer i spåren på erkända klassiker – inte sen att omsorgsfullt profilera ”sitt försök att tävla med föregångaren”. De övergripande principerna sägs vara ”i stort sett desamma som Hagbergs: att så nära och troget som möjligt följa mästaren”. Men Hallström finner Hagbergs Shakespeare onyanserad ”för den som av den nyare forskningen lärt sig läsa honom med skarpare iakttagande av tidsföljden i hans verk och utvecklingen av hans konst”. Detta motiverar behovet av en översättning som dels ansluter sig närmare till originalet, dels söker uppdatera författarskapet med stöd i forskningens landvinningar. Praktiskt handlar det om återgivningen av såväl tanke (idéinnehåll) som stil (rytm, ordföljd, nyanser). Därtill anger Hallström att han bemödat sig om korthet: ”Det har burit mig emot att öka en replik med ens en rad, emedan varje uttänjning lätt gör den slappare.”

Hallström hade alltså ambitionen att respektera källtexten i större mån än vad föregångaren gjort eller haft möjlighet att göra sju årtionden tidigare. Denna tydligt källtextanpassande strategi förenas med en genomgående konsultation av nya rön. Som exempel kan anföras den ganska märkliga och omtvistade replik som drottning Gertrude fäller i den stora duellscenen i Hamlet (akt V, scen 2), då hon pekar på sin stridande son och utbrister: He’s fat and scant of breath, vilket hos Hagberg blir: ”Han fet och andtäppt är.” Det som förbryllat såväl läsare som forskare är det lilla och i skeendet opåkallade adjektivet fat. Vad menar egentligen drottningen – att Hamlet bokstavligen har en fyllig kroppshydda (det är knappast intrycket tidigare i pjäsen) och därför också dålig kondition? Hallström väljer här att ansluta sig till forskningsrön som gör gällande att det sannolikt rör sig om en typografisk blunder: i stället för fat ska det stå hot. Hallströms översättning av repliken klingar följaktligen mer prosaiskt: ”Han är het och flämtar.”

Hallström såg sig föranlåten att återigen beröra sin översättningsstrategi då han påbörjat arbetet med de stora tragedierna. Sålunda inleds det andra bandet av Sorgespel (1926) med ett förord betitlat ”Några ord om Shakespeares metrik”. Hallström redogör här för sin ståndpunkt ifråga om de rytmiska ”oregelbundenheter” som dyker upp allt mer frekvent i de mognare verken:

Lite varstans ha i berättande och utredande partier av lugn hållning inlagts smärre oregelbundenheter i versen, för att angiva samtalston. I dylika fall har jag överallt följt Shakespeare i spåren; av språkliga skäl […] har jag dock mildrat hans friheter. [...] Men detta har icke skett för att normalisera Shakespeare, ett efter min mening lika fåvitskt som förmätet tilltag. Det har skett, emedan svenskan med sina fulltonigare ljud och längre ord icke lätt tillåter samma rasande fart i talet som engelskan. För att läsa riktigt kräves i båda språken tillräcklig fantasi att spela med och ge huvudorden den, så att säga, dramatiska valör – av lidelse, häpnad, förtvivlan eller annat – som låter rytmen komma till sin rätt. I engelskan kunna därvid, i upprört tal, många ljud halvt sväljas, skjutas in i varann, smälta ihop, medan de i svenskan fordra något större utrymme. Tolkningen har då fått nöja sig med ringare metrisk djärvhet, men den har försökt att icke tappa bort något av karakteristiken. Att göra versen regelbundet jambisk, det vore mycket lätt och bekvämt, men därvid skulle Shakespeares poesi ha blivit fattigare i vida högre grad än vad som är oundvikligt vid varje tolkning.

Just det prosaiska, visavi Hagberg avsevärt mindre målkulturanpassade och ”poetiskt ljudande”, har möjligtvis bidragit till Hallströmöversättningens relativa anonymitet. För detta oförtjänta öde kan dock också rent utgivningsmässiga faktorer haft betydelse. Hallströms nyöversättning på Albert Bonniers förlag fick nämligen strax konkurrens från en stort anlagd nyutgåva av samtliga Hagbergs översättningar, reviderade av Shakespeareforskaren Nils Molin och utgivna på Gleerups förlag 1925–1928. Som vi sett var det inte första gången som Hallström hade otur med tajmingen.

I en minnestext publicerad i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning vid Hallströms bortgång uppmärksammade Göran O. Eriksson hans översättargärning. Eriksson fann Hallströms Shakespeare ”utomordentligt trogen, stilsäker och ibland glansfull”, men menar också att ”den glänser inte så mycket av bravur som av ordentlighet och precision, och till scenbruk är den alltjämt underlägsen Hagbergs”. Vidare ger han en karaktäristik som även söker rama in Hallströms hela författarskap:

För det talade ordet, de flyktiga och snabbt förgångna kontakterna människor emellan, hade Hallström inte särskilt mycket till övers, inte ens när han skrev för scenen; människan, diktad och levande, var för honom en varelse som ägde sin storhet i ensamheten.

Möjligen kan man betrakta denna beskrivning av den blivande Shakespeareöversättaren Eriksson som ett led i ett av de ”fadermord” som både översättningshistorien och litteraturhistorien i stort är så rik på: ett sätt för en yngre, aspirerande översättare som jagar på samma marker som en föregångare att profilera sig mot de äldre texterna eller att uppmärksamma potentiella uppdragsgivare på behovet av en nyöversättning.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Per Hallström

Bidrag

Externa länkar