Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Ruth Wedin Rothstein, 1898–1962

Foto: Privat

Ruth Wedin föddes i Kristianstad som yngst av tre döttrar till folkskolläraren Hans Wedin och hans hustru Hilma, arvtagerska till den framgångsrika Hvilans Mekaniska Verkstad. Som elev vid Kristianstads Flickskola utmärkte hon sig med läshuvud och som en stor språkbegåvning. Föräldrarna uppmanades att låta henne läsa vidare vid Lunds Flickläroverk, där hon senare också tog studenten. Därefter följde universitetsstudier i engelska och franska men framförallt i slaviska språk med ryska som huvudämne. I Lund undervisade hon också vid sin gamla skola och träffade den blivande maken, naturvetaren och läraren Karl Kristian Rothstein. Tillsammans fick de tre barn 1924–1933.

I Lund stiftade Ruth Wedin Rothstein bekantskap med två personer som skulle bli viktiga för hennes insatser som översättare: slavistprofessorn Sigurd Agrell och lektorn i ryska språket och litteraturen Mihaïl Handamirov. Dessa tre bildade snart ett nätverk som skulle få stor betydelse för den ryska litteraturens spridning till Sverige under mellankrigstiden. Arbetsfördelningen var i allmänhet som följer: Agrell stod för de flesta kontakterna på högre nivå, med de större Stockholmsförlagen och Svenska Akademien, men han översatte också, liksom Wedin Rothstein. Handamirov är väl idag mest hågkommen tack vare en livskraftig översättning av Dostojevskijs Idioten (1928, senast i tryck 2014) som han genomförde i samarbete med sina elever. På sin tid var han dock betydligt viktigare som förmedlare av kunskap om och kontakter med den ryska samtidslitteraturen, inte minst med de talrika författare som gått i exil efter statskuppen 1917. Familjerna Handamirov och Wedin Rothstein kom längre fram att stå varandra mycket nära.

Denna lilla grupp slavister ägnade sig under mellankrigstiden åt ett uthålligt lobbyingarbete för ett första ryskt Nobelpris i litteratur. Bland kandidaterna fanns främst Ivan Bunin, Maksim Gorkij, Dmitrij Merezjkovskij och Ivan Sjmeljov. Handamirov såg till att Ruth Wedin Rothstein började översätta Bunin. De första översättningarna gavs ut på Svenska andelsförlaget 1924–1925 i ett urval som författaren själv varit med och påverkat med tydligt sikte på Nobelpriskommittén. En av dess medlemmar som fick påstötningar från gruppen var Anders Österling, men då i första hand gällande Sjmeljov. Även av honom hade Wedin Rothstein översatt ett par romaner, av vilka dock bara en  – Kypare! (1926) – kom i tryck, då i Bonniers Gula serie som Österling redigerade.

Enligt Magnus Ljunggren, som undersökt spelet bakom kulisserna till det första ryska Nobelpriset, utvecklade Ivan Bunin i början av 1930-talet ”en febril påtryckningsaktivitet” för att inte någon av konkurrenterna skulle omintetgöra hans chanser. Resultat syntes snart i nya översättningar av Agrell och Wedin Rothstein. Inte minst den senares version av den omfattande Arsenjevs ungdom (1931–1933) ska ha påverkat Nobelpriskommittén i positiv riktning. I arbetet med Bunin-översättningarna brevväxlade Wedin Rothstein med författaren och fick vägledning i svåra partier.

År 1933 tilldelades slutligen Bunin Nobelpriset. På sin väg till Stockholm träffade han sin välgörare Handamirov under tågfärden Trelleborg–Malmö. En tidningsrapport beskrev ”den ryske lektorn i Lund, strålande av förtjusning som var det han som fått priset”. I Lund klev Bunin av för att skaka hand också med Wedin Rothstein. Till Nobelfestligheterna bjöds översättaren inte in.

Under återstoden av 1930-talet översatte Wedin Rothstein ett par omfattande verk av den ryske exilförfattaren Mark Aldanov, ett verk om tjeckisk historia samt en reseskildring av den tjeckiske äventyraren Jan ”Eskimo” Welzl. De flesta titlarna kom ut på Hugo Gebers förlag, så också den redan 1927 utgivna antologin Nya tjeckiska noveller, med bidrag av bland annat Karel Čapek. Tjeckiska var vid den här tiden ett mycket ovanligt källspråk i den svenska litteraturen. Enligt Mats Larsson är novellöversättningarna väl utförda, om än kanske ”de stilistiska skillnaderna mellan författarna inte riktigt kommer till uttryck”.

Översättningarna av Bunin hade en säregen historia. Av allt att döma arbetade Wedin Rothstein utifrån manus som skilde sig från de varianter på originalspråk som senare gått i tryck; åtminstone skiljer sig hennes version av Arsenjevs irrfärder från nyare ryskspråkiga utgåvor på sätt som antyder detta – bland anant är kapitelinledningarna ofta annorlunda, inte sällan längre, som om de senare varianterna har genomgått en mer omfattande redaktionell bantning.

Wedin Rothstein har samtidigt lämnat intressanta avtryck i texten. Hennes text har ett mer högstämt tonläge än originalet; i det semantiska spektret drar den mer åt det lyriska än det jordnära. Hon har inte varit främmande för att ändra i textstrukturen i riktning mot en mer komplicerad syntax, så att exempelvis enkla uppräkningar ersätts av inskjutna satser. På andra håll ersätts blandade tempusformer med ett konsekvent berättande i förfluten tid. Möjligen motiverades sådana ingrepp med att en mer ”trogen” strategi skulle ge ett slarvigt intryck utifrån de förväntningar svenska läsare hade på översatt litteratur. Förändringarna skedde i så fall knappast som anpassningar till en textnorm som skulle vara typisk för den svenska originallitteraturen, där förebilder till ett enklare, ”trognare” register hade varit lätta att finna vid denna tid. Däremot kan man nog i kombinationen av förenklande och komplicerande tendenser finna ett exempel på hur översatt litteratur förväntades te sig.

Dessa särdrag kan få illustreras av en jämförelse med ett stycke ur Per-Olof Anderssons nyöversättning, Arsenjevs liv. Ungdomen (2014):

Hemma vaknade far tidigt på morgonen i soluppgången, när det första fågelkvittret ljöd från trädgården, vars trädtoppar redan förgylldes. Fullt övertygad om att alla måste vakna på samma gång som han, hostade han ljudligt, slog i dörrarna, gick tungt och raskt genom huset, så att golvtiljorna knakade, och ropade: ”Dasjka, får jag samovaren”. (övers. Ruth Wedin Rothstein)

På gården, vid soluppgången, när det första fågelkvittret hörs i trädgården, vaknar min far. Fullständigt övertygad om att alla måste vakna samtidigt med honom, hostar han ljudligt och ropar med hög röst: ”Samovaren!" (övers. Per-Olof Andersson)

Att Wedin Rothstein tystnade som översättare mot 1930-talets slut hängde ihop med att hon redan från tidigt 1930-tal hade fått agera som familjeförsörjare. Maken, som en tid bosatt sig i USA för att skriva en avhandling i fysik, fick avbryta arbetet då den ekonomiska krisen bröt ut där. Hemma i Sverige stod han utan tjänst. Några släktingar som förestod Tekla Åbergs Flickläroverk i Malmö bistod med hjälp, så att Ruth Wedin Rothstein kunde få anställning där. Makens jakt på en fast lärartjänst förde honom ofta bort till andra orter, och efter en tid följde skilsmässa. Det yngsta barnet var också sjukligt, och med åren blev det mindre tid och kraft kvar till det extra arbete som översättningarna innebar.

Ändå var det sällan eller aldrig av ekonomiskt nödtvång utan snarare av intresse hon översatte, vid sidan av arbetet som lärare. Översättningarna gjorde hon på sommarloven i stugan i Åhus. Hennes insatser var särskilt betydelsefulla som den svenska litteraturen under dessa år hade mycket få andra kompetenta översättare från ryska och tjeckiska.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Ruth Wedin Rothstein

Översättningar i bokform

Bidrag