Sigrid Elmblad, 1860–1926

Foto: KB

Sigrid Elmblad, född Pettersson, växte upp i en konstnärligt sinnad familj i Stockolm. Hon föddes den 28 maj 1860. Fadern, A.R. Pettersson, var arkitekt vid Kungliga överintendentsämbetet och nära vän till Karl XV. Den musikaliska modern, Rosa Pettersson, född af Heurlin, kom från en högborgerlig finlandssvensk familj. Fadern dog när Sigrid var sex år, varför hon kom att tillbringa en stor del av uppväxten hos släktingar i Finland. På grund av sjuklighet fick hon sin utbildning i hemmet och visade redan i unga år litterära intressen och ambitioner.

Efter att ha återvänt till Sverige i de sena tonåren började hon publicera ungdomligt svårmodiga dikter under pseudonymen Toivo (finska för ”hopp”, ”önskan”) i poetiska kalendrar och tidskrifter som Svenska Familj-Journalen och Idun. Talangen uppmärksammades, och 1885 följde bokdebuten med diktsamlingen Vind för våg. Vid samma tid blev hon medarbetare på Dagens Nyheter, snart också redaktionssekreterare för Svenska Familj-Journalen och invald i sällskapet Nya Idun. Där knöts bekantskap med många framstående namn inom den svenska kvinnorättsrörelsen, inte minst med Ellen Key, som blev en viktig förebild för henne.

År 1888 gifte hon sig med den framgångsrike bassångaren Johannes Elmblad. Denne hade arbetat under Wagner vid de första Bayreuthfestspelen 1876 och återkom dit vid varje festspel 1896–1904. Han skulle med tiden nå stora internationella framgångar som sångare och regissör av inte minst Wagners operor. Paret fick inom kort två döttrar. På grund av makens arbete vistades familjen ofta utomlands, bland annat i Berlin, Breslau, Bayreuth och Prag, varifrån Sigrid Elmblad skrev populära reseanekdoter för Dagens Nyheter. Familjelivet och det geografiska avståndet till Sverige och kretsen kring Idun verkade i övrigt hämmande på hennes litterära produktivitet. I en intervju 1892 ger hon en bild av familjebildningens påverkan på hennes intellektuella verksamhet:

[Det] är redan fyra år sedan jag dog som författarinna för att lefva upp i man, barn och hushåll. [...] Mitt hem, min man och mina två små barn ha kommit mig att på det stora hela betrakta ett skrifbord som en lyxartikel, och dock känner jag ibland längtan efter en vrå för mig själf och permission från alla andra intressen än skrifning.

Sigrid Elmblad skulle emellertid bryta sig ur isoleringen, i första hand tack vare makens kontakter med musikvärlden på kontinenten. Paret Elmblad ingick nu i familjen Wagners innersta krets, och Sigrid Elmblad började snart översätta kompositörens libretton till svenska – i första hand tetralogin Nibelungens ring, senare också Parsifal och Mästersångarna i Nürnberg. Hennes Ringen användes på Kungliga Operan i Stockholm från premiären för Rhenguldet 1901 tills man med början 1955 övergick till att framföra verket på tyska. De fyra delarna gavs ut i en samlingsvolym 1905 med de musikaliska ledmotiven markerade bredvid den dramatiska texten som utfällbara notexempel. Även Elmblads översättning av Parsifal användes länge (1917–1960) på Kungliga Operan. I enlighet med praxis reviderades operaöversättningarna av anonyma krafter inför varje iscensättning. Elmblads översättningar såldes i operakassan ända in på 1990-talet.

Sigrid Elmblads Wagneröversättningar är emellertid knappast användbara idag, varken för att sjungas eller för att ge en uppfattning om Wagners texter. De innehåller många märkligt arkaiserande ordbildningar, som när ”han stalp” används för ”han stupade” för att texten ska gå ihop med musiken. Översättningarna klandrades tidigt av den Wagnerentusiastiske tonsättaren och kritikern Wilhelm Peterson-Berger, som senare skulle översätta och regissera Tristan och Isolde. Ändå kom Elmblads texter att prägla flera generationer av svenska operabesökare och radiolyssnare då de länge var det enda som fanns att tillgå för den som inte kunde ta del av originaltexten, dessutom under en tid då verken stod på Kungliga Operans repertoar nästan varje säsong. Man bör också påminna sig om att få kunde tillägna sig Wagners tankevärld genom levande föreställningar vid den här tiden, desto fler genom att läsa hans skrifter och musikdramatik – i original eller i översättning – och samtidigt spela ledmotiven på hemmets eller skolans klaverinstrument.

Elmblads Wagneröversättningar är intressanta också som exponenter för wagnerianismen som radikal rörelse. Här var Sigrid Elmblad unikt kvalificerad som förmedlare. Genom maken kom hon in i centrum för en internationell kulturrörelse som omfattade betydligt mer än Wagners operor: här märktes också antikapitalistisk kulturkritik i ohelig allians med en alltmer högernationell politisk filosofi, vegetarianism, motstånd mot djurförsök och det slags protofeminism som Wagner ger uttryck för i sina sena skrifter. Antisemitism av 1800-talsmodell var förstås också en del av detta, vilket inte hindrade familjen Elmblads långa vänskap med den judiske dirigenten Bruno Walter, som de tagit under sina vingar när han som nittonårig engagerats till Breslau (Wrocław), där Johannes Elmblad då var chefsregissör. Framförallt fick Elmblad genom makens position en unik inblick i dåtida praxis för framförande av Wagners verk och tolkningen av dessa, något som Peterson-Berger och andra konkurrenter i förmedlandet av ”Mästarens” idévärld torde ha avundats henne.

Till Elmblads övriga musikaliska översättningar hör texten till Wilhelm Stenhammars opera Gillet på Solhaug (1902) efter Henrik Ibsens pjäs med samma namn, romanser av Schubert och Schumann (vilka framfördes av maken), samt den populära sången ”Sankta Lucia”. Senare skulle hon skriva mycket om musik – givetvis om Wagner, men också en initierad biografi över storsångerskan Jenny Lind, för övrigt en vän till Johannes Elmblads familj.

Det kringflackande livet i Europa tycks ha varit påfrestande för paret Elmblad, som långa tider levde åtskilda från barnen. Maken avled 1910. Sigrid Elmblad etablerade sig då på nytt i Sverige, återkom som skribent och tog upp arbetet i Nya Idun, för vilken hon var ordförande 1918–1921. Under 1920-talet var hon också aktiv i Konstnärsringen.

Efter makens död började Elmblad att översätta allt flitigare för bokförlag. Även om en ökad försörjningsbörda kan ha spelat in är det tydligt att hon höll sig till högprestigelitteraturen. Inte sällan var huvudpersonerna kvinnor, starka eller åtminstone nyansrikt porträtterade. Hennes första skönlitterära översättning var en samling dikter av A.C. Swinburne 1907, följd av Leonard Merricks När kärleken sviktar (1909). Elmblad skrev ofta förord som presenterade författarna för de svenska läsarna, bland annat i Karl Emil Franzos omfattande Pojaz. En historia från Öst-Galizien (1919), där hon ger uttryck för såväl exotism som sympatier med den östjudiska värld författaren säger sig skildra. Av norska författare översatte hon Sigrid Undsets Jenny och Henrik Ibsens Brand (båda 1920). Den senare tolkningen användes ännu under 1980-talet av Radioteatern i uppmärksammad regi av Harald Stjerne. (Då fick man emellertid korrigera att en inte längre välbekant Sigrid i flera dagstidningar fått byta kön till Sigfrid!) För Lindblads förlag i Uppsala översatte Elmblad under 1920-talet fyra romaner av den uppmärksammade schlesiske ”hembygdsskildraren” Paul Keller.

Elmblad blev med tiden alltmer flyhänt som prosaöversättare. Hennes tidiga arbeten kan ibland vara svårframkomliga under påverkan från originalens främmande textstruktur. Till de senare, mer lyckade verken hör Nobelpristagaren Romain Rollands krigsroman Pierre och Luce, som hon förtjänstfullt översatte 1921:

I morgon... de som en gång komma efter oss skola knappast kunna föreställa sig hur mycken stum förtvivlan och bottenlös oro detta ord frammanade under det fjärde krigsåret... och vilken leda! Hur många förhoppningar hade inte blivit gäckade! Hundratals morgnar följde på varandra, i dag likasom i går, alla fyllda med förintelse och väntan, väntan på förintelse. Tidens  lopp hade stannat. hela året liknade en styxflod, som dolde livet i sin krets av svart grumligt vatten, vars mörka vågor knappast tycktes röra sig. I morgon. I morgon var döden.

Elmblad skrev eller bearbetade flera samlingar med sagor, bland annat för Barnbiblioteket Saga. En samling med hennes egna dikter gavs ut postumt under titeln Dröm och längtan (1928). Hon gick bort den 23 maj 1926.