Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Staffan Dahl, 1919–2009

Foto: Hans Othman

Staffan Dahl föddes den 16 september 1919 i Uppsala och växte upp i Malung, där fadern var häradshövding. Gymnasiestudierna förlades till Norra Latin i Stockholm. Han sökte sig därefter till universitetet i Uppsala och blev elev till slavistprofessorn Gunnar Gunnarsson. Åren 1944–1949 tjänstgjorde han vid Försvarets radioanstalt. Av sin professor fick Dahl 1946 uppdraget att tillsammans med Aleksandra Eiche och Alexander de Roubetz påbörja arbetet på en stor rysk-svensk ordbok, som sedan utkom 1948. Ännu inte trettio år fyllda försvarade Dahl 1949 sin doktorsavhandling, som behandlade en medeltida rysk handskrift i Västeråsbiblioteket. Kort därefter anställdes han vid Kungliga biblioteket och blev snart chef för den utländska katalogen. Som ansvarig för bibliotekets kontakter med Sovjetunionen skickades han 1953 med diplomatpass till Moskva för få till stånd den bytesverksamhet med Leninbiblioteket som senare skulle göra KB synnerligen välförsörjt med rysk vetenskaplig litteratur. Han blev parallellt också chef för Stockholms högskolas ryska bibliotek.

Många kände Staffan Dahl som förstebibliotekarien på KB, den samvetsgranne bokkännaren med sitt karakteristiska dalmål. Åtskilligt fler kommer ihåg honom som den skicklige lexikografen. I det rysk-svenska lexikon som bär Gunnar Gunnarssons namn citerade Staffan Dahl den store ryske ordboksförfattaren Vladimir Dal (ej Dahl!) som exempel på ordet razve (”om”): ”Om jag inte dör dessförinnan skall jag fullborda min ordbok, endast döden kan hindra mig från att fullborda min ordbok”. Ordboken – som innehåller fler sådana practical jokes – har varit till oändlig hjälp för generationer av rysköversättare. Må vara att den ännu kallas ”Gunnarssons lexikon”, men det var Staffan Dahl som tillsammans med Eiche och de Roubetz på sin tid skrev den. Magnus Ljunggren sammanfattar: ”Slutet på historien blev en aning kostligt: Gunnarsson som inte deltagit i arbetet, bara gett riktlinjer, framträdde som huvudförfattare och inhöstade ett solitt honorar. Dahl omtalades som redaktionsmedlem och fick bara hälften så mycket betalt. Sådana var tiderna.”

När man nämnde för Staffan Dahl att hans lexikon fortfarande gäller – särskilt när det var fråga om läsning och översättning av de ryska klassikerna – hördes han säga: ”Det är musik för mina öron”. Staffan Dahl var en ytterst känslig tolk av rysk prosa och visste väl hur en ny generation skulle ta sig an det gamla utan att ge avkall på det nya.

Om det är många som har haft glädje och nytta av Staffan Dahls lexikografiska arbete är det ännu flera som har läst hans översättningar. Han började sin egentliga bana som översättare med noveller av bl.a. Isaak Babel och Michail Sjolochov i serien Tidens ryska klassiker och reviderade dessutom Ellen Westers och Ellen Rydelius översättningar av Maksim Gorkijs självbiografi för bokförlaget Forum. De största verken tillkom efter pensioneringen från KB. Dahl hade möjlighet att välja det som han tyckte var värt mödan att arbeta med, och nu följde verk av Fjodor Dostojevskij och Anton Tjechov.

Hundratusentals svenska läsare känner Dostojevskijs romaner i all deras stilistiska brokighet och polyfoni genom Dahls utgåvor från 1980-talet: Bröderna Karamazov, Idioten och Onda andar. En jämförelse med Ellen Rydelius översättning, på sin tid respekterad för sin fullständighet och följsamhet mot originalet, är intressant. En passage av Dostojevskij lyder i Ellen Rydelius Bröderna Karamasov (1918) så här:

  Aljosja ville omfamna honom, så lycklig var han. Men så såg han på honom och då hejdade han sig förskräckt. Den andre stod där med framsträckt hals, framskjutna läppar och med blekt, förvridet ansikte och han rörde läpparna som för att tala men kunde icke frambringa något ljud. Han fortfor likväl hela tiden att röra läpparna, det såg så besynnerligt ut.
  – Vad är det med er? frågade Aljosja och for förskräckt tillbaka.
  – Alexej Fjodorovitj... jag... ni... stammade kaptenen osammanhängande och betraktade honom med en besynnerlig och vild blick, liksom en människa som är besluten att störta sig ned i en avgrund, men samtidigt med ett slags leende på läpparna – jag... ni... Vill ni inte att jag skall visa er ett litet konststycke? framstötte han till sist i en hastig beslutsam viskning och orden stockade sig icke längre.

I Staffan Dahls version står det så här:

  Aljosja kände sig så glad och tillfreds att han hade velat omfamna honom. Men en blick på honom kom honom med ens att hejda sig: den andre stod med sträckt hals, sammanbiten mun, med blekt och spänt ansikte och sökte forma läpparna till ett slags viskning; han fick inte fram någonting men fortsatte att röra läpparna på ett underligt sätt.
   – Hur är det fatt? frågade Aljosja
   – Aleksej Fjodorovitj… jag… ni… mumlade stabskaptenen och började snubbla på orden och tittade stint och oavvänt på honom, som om han tänkte kasta sig över honom och samtidigt spelade ett slags försmädligt leende på hans läppar, jag… ni förstår… Jag kanske skulle ta och göra lite hokuspokus för er! viskade han plötsligt och nu snubblade han inte längre på orden.

Flera detaljer pekar på Staffan Dahls sinne för det säregna i Dostojevskijs stil. Han iakttar till skillnad från Rydelius noga originalets interpunktion, som har betydelse för rytmen. När Rydelius förklarar: ”Men så såg han på honom och då hejdade han sig förskräckt. Den andre stod…” skriver Dahl kort: ”Men en blick på honom kom honom med ens att hejda sig: den andre stod…”. Han bevarar upprepningen: ”började snubbla på orden” och ”och nu snubblade han inte längre på orden” och har också noterat Dostojevskijs signalord vdrug – ”plötsligt”, ”med ens” – som spelar en så viktig roll i författarens säregna sätt att bygga en berättelse. I efterskriften till Bröderna Karamazov förklarade Staffan Dahl:

Jag har i min översättning sökt bevara så mycket som möjligt av de egenheter och särdrag, som utmärker Dostojevskijs sätt att skriva och beskriva. Till Dostojevskijs speciella egenheter hör till exempel upprepningar och vissa ständigt återkommande ”nyckelord”, t.ex. ”plötsligt”, ”liksom”, ”så att säga”, ”som om”, ”nästan”, ”rentav”. Meningarna börjar ofta med ”Och”; lakonisk ordknapphet omväxlar med mångordig utförlighet och omständlighet etc. ”Etc. etc.” avslutar ofta en uppräkning hos Dostojevskij. Uteslutningstecken (…) förekommer ofta.

Enligt en uppskattning av Barbro Ek på Bonniers arkiv hade Staffan Dahls Dostojevskijöversättningar vid hans bortgång tryckts i närmare en halv miljon exemplar, därav Bröderna Karamazov i över 200 000 exemplar. Sara Lidman skrev att den översättningen borde ha gett sin upphovsman professors namn:

Staffan Dahl har stått för den nya översättningen av Bröderna Karamazov. Den är rytmisk, fräsch. Man rusar genom sidorna – och går tillbaka. Det känns som att läsa i original, språket är aldrig i vägen.

Ett sådant tolkningsarbete måste ha varit lika krävande som att överföra Proust, På spaning efter den tid som flytt, till svenska. Gunnel Vallquist fick professors namn för den bedriften. Jag hoppas att Staffan Dahl får någon motsvarande hedersbetygelse för sitt storverk!

Kanske uppskattade Staffan Dahl dessa ord mer än officiella utmärkelser. Dock mottog han två av de mest prestigefyllda belöningarna i sitt slag: Svenska Akademiens översättarpris (1987) och Letterstedtska priset (1992).

I kommentaren till En okänd människas berättelse (1981) beskrev Staffan Dahl svårigheten att översätta Tjechov:

Att översätta Tjechovs noveller är som att spela Schuberts pianosonater – det är lätt att brista i vördnad och ansvar. Det gäller att vara exakt, komma så nära som möjligt – den skenbart enkla, avklarade, fantastiskt raka stilen, utan överflödiga ornament, gör att Tjechov alltid ter sig modern och levande i original.

Hans eget utförande var precist, hans anslag präglat av stark, återhållen känsla.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Staffan Dahl

Skrifter av Staffan Dahl

Översättningar i bokform

Bidrag