Sture Pyk, 1934–2005
Sture Pyk föddes den 4 oktober 1934 i Helsingborg. Fadern Emil Pyk var sjökapten från Mölle och modern Doris utbildad textilarbetare från Göteborg. Sture Pyk blev student vid gossläroverket i Helsingborg, där särskilt teckningsläraren Bo Nordbäck ska ha väckt hans intresse för konst och litteratur. Pyk deltog i upphängningen av samtida konstverk i teckningssalarna, däribland av Folke Dahlberg.
Efter studenten fortsatte Pyk till Göteborgs universitet för studier i framförallt litteratur och romanska språk. Det var i Göteborg som Pyk tog ett avgörande steg in i litteraturen. År 1956 iscensatte han den svenska urpremiären av Alfred Jarrys Kung Ubu på Göteborgs studentteater. Han stod själv för såväl scenografi som översättning och regi. Recensionerna bedömde det hela som ett spektakel i bästa bemärkelse. Därefter skulle Pyk arbeta parallellt med scenografi och litterärt översättande under resten av sitt liv. Som scenograf gjorde han stora insatser för dansk teater och tv och delade därmed sin tid mellan Sverige och Danmark; han var verksam i den rollen fram till 2001. Under de sista femton åren av sitt liv var Pyk även fackligt aktiv, i såväl Dramatikerförbundet som Författarförbundet, där han under sex år satt i översättarsektionens styrelse och hade ansvar för Elsa Thulin-priset.
Pyks intresset för Jarry fortlevde. År 1964 utgav han tre Jarrytexter: Kung Ubu, Den fjättrade Ubu, Doktor Faustroll. Den förstnämnda var en omarbetning av översättningen för Studentteatern. Trettio år senare kompletterade Pyk sitt arbete med ett antal texter om Jarrys ständige följeslagare i Far Ubus läsebok, som han försåg med en omfattande och läsvärd introduktion. Jarrys språkliga spänst gav Pyk möjligheten till egna nybildningar på svenska, som exempelvis det livfulla kraftuttrycket ”rövelen” för franskans merdre.
Förmågan att kombinera det konstnärliga allvaret med lekfullt och lustfyllt nyskapande var framträdande också hos Georges Perec, vars författarskap Pyk skulle bli den stora introduktören av. Pyk hade tidigt upptäckt Perecs författarskap men lyckades inte förrän på 1990-talet övertyga förlagen om denne franske förnyares storhet. Perec och Jarry var huvudföreträdare för varsin avantgardistisk litterär rörelse. Jarry grundade patafysiken, medan Perec var en av de centrala gestalterna inom OuLiPo (Ouvroir de Littérature Potentielle). Les oulipiens använde sig av konstruktioner som palindrom och lipogram för att skapa sina texter och ”öppna litteraturen”. Båda företrädde konstnärliga program som föll Pyk väl i smaken.
Ytterligare en sak drog Pyk till Perec: intresset för rummet. I den roman som Pyk kallade Perecs ”stora opus”, Livet en bruksanvisning (1996), utgiven i Panacheserien, förenades hans två yrkesområden: scenografin och översättandet. Perecs monumentala romanbygge är konstruerat kring ett flerfamiljshus på den påhittade adressen 11 Rue Simon-Crubellier. Genom ett system som följer springarens rörelse över schackbrädet förflyttar sig berättelsen mellan lägenheternas rum; romanen utspelar sig under ett enda ögonblick. Under översättandet byggde Pyk en modell av huset och ägnade mycket tid åt att gå runt i Paris och uppsöka de platser som omnämns i berättelsen. Verkets rikedom på infall, ord och händelser fick Pyk att ta till ovanliga hjälpmedel vid översättningen: ”När jag höll på med den hade jag stor hjälp av järnhandelns katalog. Järnhandeln är den bransch inom detaljhandeln som har flest artikelord”, berättade han in en intervju för Svensk Bokhandel (nr 17, 2002).
Efter Livet en bruksanvisning fortsatte Pyk med ytterligare två av Perecs egensinniga litterära konstruktioner. W eller minnet av barndomen (1998) växlar mellan två olika litterära stilar, dels barndomsfantasierna om Eldslandet − ett samhälle uppbyggt kring idrott, dels Perecs minnen av barndomen under andra världskriget, då han fick hålla sig gömd med hjälp av antagen identitet för att undkomma koncentrationsläger. Pyk förmedlar skickligt romanens två skilda stilspår, den pastischartade reseskildringen och den synbart mer uppriktiga uppteckningen av barndomens minnen.
Det var Pyks tredje Perecöversättning som skulle visa sig vara den största utmaningen. Romanen La Disparition hade publicerats redan 1969 och Pyk hade tidigt läst den, men skjutit den ifrån sig som alltför konstruerad. En hel roman utan bokstaven ”e” var mer intressant som idé än som förverkligande. Det var först när han mötte en slovensk översättarkollega som påbörjat en översättning som han själv fann en ingång till verket. Precis som för författaren blev det till sist romanens språkliga begränsning som lockade översättaren att ge sig i kast med verket. Frånvaron av för franskan väsentliga ord med ”e” som et, de, le, des, je med flera och de flesta infinitiver gav Perecs verk, enligt Pyk själv, ”en tät, lakonisk stil”. Översättaren blev därmed tvungen teckna ett liknande schema över svenska ord och insåg att betydelsefulla komponenter som ”nej”, ”inte”, ”men”, ”en”, ”ett”, ”det”, ”den” och så vidare fick utebli, vilket i själva verket skulle visa sig fördelaktigt: ”Att inte kunna skriva en eller ett ‒ utan ofta vara hänvisad till någon något eller nån nåt ‒ kunde få det att verka naturligt att slopa e i många bestämda substantivformer och bidra till en tuff talspråksstil där det passade att använda slang, vilket skulle passa stilmässigt”. Ett exempel ur första kapitlet kan tjäna som exempel:
Anton Voyl n’arrivait pas à dormir. Il alluma. Son Jaz marquait minuit vingt. Il poussa un profond soupir, s’assit dans son lit, s’appuyant sur son polochon. Il prit un roman, il l’ouvrit, il, lut; mais il n’y saisissait qu’un imbroglio confus, il butait à instant sur un mot dont il ignorait la signification.
Noam Vokal låg sömnlös. Så fick han tänt sänglampan. Såg på väckarklockan. Tjugo i tolv. Djup suck. Tog så spjärn, kom upp på armbågarna och låg så några ögonblick. Nöp åt sig första bok han fick syn på, slog upp på måfå; ibland kan man läsa sig till sömns. Försöka går ju. Och då såg han. Hallå där, vafan står här? Han såg bara nån sorts bokstavsgröt; knappt varannat ord gick att förstå.
Verket utkom på svenska med titeln Försvinna (2000). Om översättningen skrev Magnus Hedlund i sin nekrolog över Pyk att ”[d]en utmaning som den bundna formen […] innebar tycktes frammana det bästa i Sture Pyks konst, då var han inte bara med- utan också nyskapande”.
Redan den första översättningen av Alfred Jarry hade gett Sture Pyk kultstatus i begränsade kretsar i Sverige. Med översättningarna av Perec fick han ett bredare erkännande. Det var också efter dem som Pyk tilldelades de stora översättarpriserna: De Nios översättarpris 1996, Svenska Akademiens översättarpris 1998 och Elsa Thulin-priset 1998. När Pyk översatte Försvinna nådde han den nivå där kritikerna i sina recensioner ibland gav mer plats åt översättarinsatsen än åt författaren. I Expressen (4/12 2009) utnämnde Nina Lekander honom till en av årtiondets viktigaste svenska översättare.
Översättningsverksamheten inbegrep naturligt nog även dramatik. Ofta tillsammans med hustrun Anna, som gick bort 1990, översatte Sture Pyk ett stort antal pjäser för teater och radioteater. Det rörde sig framförallt om samtida dramatiker som exempelvis David Mamet, Tom Stoppard och Peter Barnes. I uppsatsen "För ögat, örat, strupen" utvecklade Pyk tankar om dramatiköversättning som skulle bli utmärkande för hans översättningsmetod i övrigt; parollen löd: ”inget överflödigt får stå kvar och skräpa”. Att stryka de så kallade småorden beredde större utrymme åt skådespelarna själva:
Något vi gärna strök på det stadiet var de ”ju”, ”väl”, ”nog” och liknande småord som lätt smyger sig in i texten när man översätter dramatik. De är behändiga att ta till för att få en dialog att verka levande, men som många teateröversättare före oss ‒ och dramatiker förstås ‒ kom vi så småningom underfund med att vad dessa små ord uttrycker kan de flesta skådespelare uttrycka bättre genom tonfall och betoningar.
Pyk översatte också enstaka sånger, dikter och artiklar. Med Gunilla Lundgren, som blev hans partner under slutet av livet, deltog han i två projekt som innebar ett för honom nytt sätt att översätta. Lundgrens antologier Utan hus utan grav (2002) och Svarta rosor (2003) introducerade på svenska ett brett urval romska författare från ett antal länder. Här var arbetet mer kollektivt än i traditionellt översättande: en grovöversättning gjordes från romani eller andra språk till svenska, därefter formade Pyk prosan till dikt och lade ner stort arbete på att ge de svenska versionerna en litterär utformning. Dikter av författare som Károly Bari och Nadia Hava-Robbins är lika omisskännligt präglade av Pyks språkkänsla som hans avancerade översättningar av franska prosaister.
År 2003 avslutade Pyk sitt drömprojekt, som också blev det sista större verk som han översatte: Shakespeares Hamlet. Utöver ambitionen att göra den första fullständiga översättningen till svenska ville Pyk framförallt skapa en Hamlet i modern svensk tappning. ”Ett levande språk förändras oavbrutet”, skriver han i det upplysande förordet till sin översättning, i vilken ”naturlig ordföljd har varit regel”. Vidare är han kritisk till pjäsens otaliga bevingade ord: ”När Hamlet spelas på svenska i dag ligger de bevingade orden där ibland som underliga fossil, utan samband med omgivningen”. För honom är dessa ord så förutsägbara och ointressanta att nyfikenheten aldrig väcks; fraserna är så utnötta att ingen längre tänker på innebörden. Till exempel är inledningsraden till pjäsens berömda vara-monolog visserligen ”förträfflig i sig" men "helt urladdad, spänningslös”. Ändå ser sig Pyk tvungen att låna raden av Carl August Hagberg, eftersom något fullgott alternativ enligt honom inte tycks föreligga:
Att vara eller inte vara, det är frågan –
om det är ädlare att härda ut
ett skymfligt ödes bomber och kanoner
eller dra blankt emot ett hav av sorger
och så få slut på dem. Få dö, få sova,
ja bara somna bort, från ångesten
och från de tusen överraskningar
som köttet fått i arv – det vore värt
en stilla bön.– Pyk, 2003
Att vara eller icke vara, det är frågan:
Månn’ ädlare att lida och fördraga
Ett bittert ödes styng och pilar eller
Att ta till vapen mot ett haf af qval
Och göra slut på dem med ens. – Att dö –
Att sofva – intet vidare – och veta
Att uti sömnen domna hjerteqvalen
Och alla dessa tusental af marter,
Som äro köttets arfvedel – det vore
En nåd att stilla bedja om.‒ Hagberg, 1847
I en intervju i Dagens Nyheter 1/10 2004 förklarade Pyk sitt intresse för Perecs Försvinna med ett par meningar som mycket väl också kan sammanfatta hela hans översättargärning:
Det besvärliga lockar mig alltid och jag vill bevisa för mig själv att jag kan. Dessutom vill jag förmedla den glädje jag känner.
Pyk arbetade in i det sista. Ändå förblev hans översättning av Jean Echenoz Vid pianot, i likhet med Bartlebooths pussel i Livet en bruksanvisning, ett oavslutat projekt. Men liksom själsfränden Perec gjorde Sture Pyk det tydligt att själva pusslandet ofta är minst lika viktigt som det färdiga verket.
Sture Pyk avled i Stockholm den 6 januari 2005.