Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Sven Barthel, 1903–1991

Foto: Harald Borgström
Foto: Harald Borgström

Sven Kristian Barthel föddes den 8 september 1903 i Botkyrka som son till mikrobiologen Christian Barthel och dennes hustru Alice, född Björkman. Efter studentexamen från Östra Real studerade Barthel vid Stockholms högskola 1921−1924. Åren präglades mindre av fasta planer (han tog aldrig någon examen) än av personligt intresse för litteratur och teater; det senare fick han möjlighet att odla inom Stockholms studentteater som just höll på att ta form. Högskoletiden hade stor betydelse för Barthels fortsatta bana, med ett rikt umgänge med likasinnade, varav många kom att bli ledande kulturpersonligheter. Han började skriva i studenttidningar som Gaudeamus, snart även i dagspressen. Som skönlitterär författare debuterade han med Ramsöpojkar (1928).

Vid mitten av 1920-talet blev Barthel medarbetare först i Dagens Nyheter och därefter, mer beständigt, i Stockholms-Tidningen. För den skrev han under en dryg tioårsperiod flera hundra artiklar, mestadels kåserier, till en början under signaturen ”Vindfält” och småningom under eget namn. Efter en sejour som kritiker på Expressen 1944−1946 återvände han till Dagens Nyheter (1948−1968) och verkade där bland annat som teaterkritiker och litteraturredaktör.

I sitt författarskap kom Barthel framförallt att uppehålla sig vid livet på sjön och på öar främst i Sverige, men även ute i Europa (Färöarna, Sicilien) och i Syd- och Mellanamerika, något som tydligt framgår av titlarna på några av hans mest kända böcker, Strandhugg (1929), Sill och fisk (1929) och Ö (1935). Han gjorde sig snabbt ett namn som en naturskildrare av rang och sågs med tiden som en av den svenska skärgårdsnaturens främsta tecknare.

Barthel var en av initiativtagarna till Bonniers populära bokserie De odödliga ungdomsböckerna, för vilken han senare också var redaktör. Den kom ut med 79 volymer 1937−1968. För serien – till vilken han som översättare även engagerade sin hustru sedan 1936, författaren Viveka Starfelt – gjorde han tre klassiska, flera gånger omtryckta översättningar: Mark Twains Tom Sawyers äventyr (1937) och Huckleberry Finns äventyr (1943), samt Alexandre Dumas De tre musketörerna (1942). Tom Roeck Hansen konstaterar i sin bok Sven Barthel på Sillö. Greven och boden (2010) att Barthel var rätt man på rätt plats som redaktör för serien:

Till skillnad från många vuxna avsvor han sig aldrig pojkårens bokfavoriter, han fortsatte att läsa och älska dem. Nu hade han dessutom blivit far och det kändes naturligt att söka böcker som kunde sättas i läslystna barns händer. Läsande barn skulle få möta nya upplagor av gamla klassiker, upplagor med kvalitet. Urvalet till biblioteket var klart från början, basen var helt enkelt de bästa titlarna från hans egen uppväxt. Och dessutom pumpade Barthel sina vänner på deras favoriter.

Till detta ska läggas att Barthel under en tid agerade lektör för Bonniers förlag och där var delaktig bland annat i den svenska introduktionen av klassiska ungdomsbokserier som Biggles och Svarta hingsten.

Utöver redaktörskapet svarade Barthel under dessa år för talrika översättningar, företrädesvis från engelska. Till undantagen hör, utöver Dumas, ett par översättningar från danska och norska, till exempel Karen Blixens Vintersagor (1942, med hustrun), Gunnar Larsens Spår mot norr (1949) och Johannes V. Jensens Myter (1951). Sina mest uppmärksammade insatser som översättare gjorde Barthel med överföringarna av amerikansk litteratur. Genremässigt höll han sig till prosan och dramatiken. Bland de samtida författarna kan nämnas William Saroyan och Erskine Caldwell. Ett av de mest framträdande namnen i verkförteckningen var den blivande Nobelpristagaren John Steinbeck, av vilken Barthel översatte Riddarna kring Dannys bord (1938), Möss och människor (1939) och Det stora kalaset (1945).

Bland Barthels många dramatiköversättningar – företrädesvis på uppdrag för Dramaten, men även för Göteborgs stadsteater – märks flera betydande, ibland helt centrala verk inom den moderna västerländska dramatiken: Eugene O’Neills Sorgen kläder Elektra (1957), Tennessee Williams Linje lusta (1949) och Katt på hett plåttak (1955), Arthur Millers En handelsresandes död (1949), Edward Albes Miss Alice (1965) och Vem är rädd för Virgina Woolf? (1979). Merparten av Barthels dramatiköversättningar har återuppförts och återutgivits flera gånger genom årtiondena. Det gäller till exempel O’Neills Lång dags färd mot natt, som i Barthels översättning med jämna mellanrum sätts upp på svenska scener. Översättningen äger ännu en bit in på 2000-talet giltighet vad gäller språklig klang och scenisk användbarhet.

TYRONE: Jaa – nu börjar du bli nånting att ta i, Mary, med dom där tio kilona du har gått upp.
MARY (ler tillgivet): Älskling, du tycker att jag har blivit för tjock. Jag måste tänka på att gå ner igen.
TYRONE: Nej tack, min sköna! Du är precis som du ska vara. Inte ett ord om att gå ner. Var det därför du åt så litet till frukost?
MARY: Litet? Jag tycker jag åt riktigt bra, jag.
TYRONE: Inte vad jag menar med bra – mer vill jag se.
MARY: Du, ja! (Retsamt.) Du tycker förstås att alla ska äta lika kolossalt som du själv. […]
TYRONE (följer efter): Åja, åja – sånt förskräckligt matvrak är jag väl inte. […]

Flera generationer svenska läsare – inte minst skolelever – har umgåtts med Steinbecks episka miniatyr Möss och människor i den utformning Barthel gav den. Den svenska versionen bär visserligen spår av viss normalisering och utslätning, framförallt av den hos Steinbeck stundtals mycket talspråkliga dialogen, men översättaren har likväl lyckats ge gestalterna levande, individuellt färgade svenska röster. Till sin fulla rätt kommer naturskildraren Barthel i de längre naturimpressionerna, exempelvis i den inspirerade upptakten:

A few miles south of Soledad, the Salinas River drops in close to the hillside bank and runs deep and green. The water is warm too, for it has slipped twinkling over the yellow sands in the sunlight before reaching the narrow pool. On one side of the river the golden foothill slopes curve up to the strong and rocky Gabilan Mountains, but on the valley side the water is lined with trees- willows fresh and green with every spring, carrying in their lower leaf junctures the debris of the winter's flooding; and sycamores with mottled, white, recumbent limbs and branches that arch over the pool.

Ett stycke söder om Soledad glider Salinasfloden in tätt till bergsidan och bildar en djup damm av klargrönt vatten. Vattnet är ljumt också, för det har gnistrande i solskenet flutit över de gula sandbankarna innan det når fram till dammen. På ena sidan stiger höjderna i branta och mjuka svep upp mot de kraftiga, klippiga Gabilanbergen, men på andra stranden är vattnet kantat av träd – snår av sälg, lika friskt gröna för varje vår, som i sina lägre, hängande grenar bär gammalt skräp från vinterns översvämningar; och sykomorer vilkas vitfläckiga grenar slår lövvalv ut över dammen.

Barthels översättningar, i synnerhet de tolkningar han gjorde av den mycket populäre Steinbeck, rosades av kritikerna. Beträffande Riddarna kring Dannys bord tyckte exempelvis kritikern Per Olov Barck i Hufvudstadsbladet (26/8 1938) att översättaren gått till väga ”med en kongenialitet som man närmast ville kalla kärleksfull”. Och i en hyllande anmälan av Möss och människor i Arbetaren (3/11 1939) konstaterade recensenten Eyvind Johnson lapidariskt: ”att översättningen är av kvalitet garanteras av översättarnamnet: Sven Barthel”.

Sven Barthel erhöll under sin karriär flera prestigefulla författar- och översättarpriser, däribland två gånger Doblougska priset (1955, 1976), Elsa Thulins översättarpris (1962), Svenska Akademiens översättarpris (1964) samt Kellgrenpriset (1980). Han dog den 30 september 1991 i Stockholm.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Sven Barthel

Skrifter av Sven Barthel

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar