Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Sven Vallmark, 1912–1988

Sven Vallmark
Foto: Privat

Sven Vallmark, översättare, radioman och journalist, föddes i Härnösand som ett av seminarieläraren Robert Vallmarks och hans hustru Teklas sex barn. Under 1950- och 60-talen var Sven Vallmark den mest namnkunnige av Sveriges Rysslandskännare. Hans lite knarriga, hemtrevliga röst i radion rapporterade lugnt och initierat om ett land som han inte besökte förrän 1959 och 1960 – vid två följande försök fick han inte visum. Hans verklista som översättare omfattar ett drygt tjog böcker, och han gjorde några av de viktigaste ryska verken under 1960-talet, ett årtionde då efterfrågan  på översättningar från ryska inte var överväldigande.

Sven Vallmark blev en levande legend där han satt i lilla Härnösand och höll uppsikt över ”en sjättedel av jordens yta” på ett sätt som väckte protester från Ny Dag, dåvarande partiorgan för Sveriges Kommunistiska parti, där man var obrottsligt lojal mot sovjetdiktaturen. Även Karl Vennberg gav i Aftonbladet uttryck för sitt förakt för denna sakkunniga rapportering.

Parallellt med radioarbetet skrev Vallmark från 1953 regelbundet i Dagens Nyheter. Där fann han en besläktad själ i Herbert Tingsten, vars ledare om Sovjetunionen inte sällan innehöll avsnitt som var inspirerade eller ibland direkt skrivna av Vallmark. En förklaring till att dessa ledare många årtionden senare kan läsas som förbluffande väl insatta och rent av profetiska.

På ett halvsekels avstånd kan man konstatera att Vallmark var en prydnad för radions objektiva rapportering. Vad lyssnarna inte visste var att hans eget liv var dramatiskt så det räckte till. Efter en fil.mag. 1937 i Uppsala, utan ryska eller andra slaviska språk, efter lärarvikariat i landsorten och beredskap under 1940 insjuknade han på hösten detta år i tuberkulos. På Ekebergs sanatorium utanför Skara fick Vallmark en behandling som då var vanlig, man ”lade gas på lungan” för att den skulle falla samman och läkningen påskyndas, men detta berövade honom för resten av livet en stor del av lungkapaciteten. Han omnämnde sig själv som nittioprocentig invalid och sa att om han varit frisk hade han antagligen inte stannat i Härnösand hela livet. Längre fram vårdades han under upprepade perioder på Österåsens sanatorium i Sollefteå, där läkaren förklarade för honom att gasbehandlingen varit en katastrof. När det under andra hälften av fyrtiotalet kom mediciner som var verksamma mot tuberkulos förklarade läkarna att man inte kunde slösa de dyrbara medlen på honom som ändå garanterat snart skulle dö. Han har berättat hur han tog banklån (!) för att få tillgång till läkemedlen. De gjorde säkert sitt till för att han mot alla odds blev sjuttioåtta år. På Österåsen fanns en medpatient som hette Laila Andersson (1910–1984) som också arbetade som röntgenbiträde och överläkarens sekreterare. De gifte sig 1949.

Sven Vallmark är en av de översättare som också skrivit mycket själv; i början många tidningsartiklar om sina erfarenheter av tuberkulos och sanatorier. Hur han kom in på ryska språket var en kuriös historia – han arbetade på 1930-talet som lärare på fängelset i Härnösand, där en finsk fånge som kunde ryska (hur mycket är oklart) lärde honom enkla glosor. Vallmark byggde på med en korrespondenskurs hos Hermods och läste vidare på egen hand. Med tiden deltog han i seminarier i Västtyskland om Sovjet.

Ett läkarintyg på att sjukdomen förvärvats under värnplikten resulterade i att Vallmark fick en sjukpension som gav stadga åt ekonomin. Som Radiotjänsts frilansande lokalombud i Härnösand rapporterade han inte bara om vad som hände i bygden utan också mer och mer om Ryssland, som han bevakade via radio och många prenumerationer på ryska tidningar (de var billiga på den tiden). Han var också en utmärkt och levande föredragshållare som enligt egen uppgift föreläste ”från Hammenhög i söder till Kiruna i norr”.

Utöver de i bibliografin nämnda översättningarna medverkade Sven Vallmark också på en del håll med poesiöversättningar – noggrant bundna och rimmade, och betydligt bättre än mycket av det som tryckts i Sverige som ”tolkningar”. Som exempel kan nämnas hans version av Aleksandr Pusjkins ”Tre källor”:

På världens stäpp, den sorgset, gränslöst vida,
tre klara källor gåtfullt runnit opp:
Ungdomens först, den brusande och strida;
med skum och sorl hon gnistrar i sitt lopp.
Kastaliens källa hänför där hon blänker
för trötte flyktingen på världens stäpp.
Den sista källan glömskans kyla skänker
åt febrigt hjärta och förtorkad läpp.

(Dikten har också översatts av Carl G.M. von Kraemer, Rafael Lindqvist, Göran Lundström och Hans Björkegren.)

Omkring Vallmarks översättning av Boris Paternaks Doktor Zjivago (prosan, för diktöversättningarna svarade Leo Lindeberg och Ralf Parland) blev det en hel del ståhej. Hagar Olsson uttryckte i en artikel om romanen i Dagens Nyheter (22/3 1959) kritik mot översättningen och Greta Hjelm återkom med en felfinnarartikel i Expressen (14/5 1959; svar av Vallmark och motreplik av Hjelm 30/5 1959). Man kan lugnt anta att mycket av de brister som påtalades var resultatet av att förlaget jäktade på Vallmark. Sådant är inte okänt i översättarvärlden; ovanligare är att översättaren, som i detta fall, själv reviderade sitt stora arbete två gånger.

Sven Vallmark var en nobel företrädare för vad som kallats landsortsintelligentsia. År 1972 blev han hedersdoktor vid Umeå universitet.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Sven Vallmark

Skrifter av Sven Vallmark

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar