Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Svenska översättningar av Horatius ode 2.16

Erik Peter Älfs <em>Strödda Skalde-stycken</em> (1795), innehållannde en översättning av Horatius ode.
Erik Peter Älfs Strödda Skalde-stycken (1795), innehållannde en översättning av Horatius ode.

Många antika texter har översatts upprepade gånger till svenska, men det enskilda textstycke som frestat flest översättare – detta enligt S.E. Melanders bibliografi över Horatius på svenska − tycks vara Horatius sapfiska ode 2.16, kallad Otium divos rogat, efter diktens första ord.

Denna ”den mest horatianska av alla tänkespråksdikterna”, med Ivar Harries ord, är ett epikureiskt ode till otium, som i många översättningar återges med ”lugn”. I odet vänder sig Horatius till den rike godsägaren Grosphus och gör gällande att varken den modigaste krigare, den rikaste handelsman eller den mest upphöjde härskare uppnår sinnesron hos den som är nöjd med små tillgångar i enkla hem. Därför bör man inte oroa sig för framtiden utan njuta av nuet. Perfekt lycka finns nämligen inte: Achilles var en hjälte, men han dog ung; Tithonous levde ett långt liv, men tynade bort. Det är därför möjligt, avrundar Horatius, att jag har något som du, med dina stora egendomar, tävlingshästar, stora boskapshjordar och fina purpurkläder, saknar. Min egendom är liten, men jag har poetisk inspiration och förakt för den illvilliga folkhopen.

Melanders i det närmaste fullständig förteckning av både kompletta (eller i det närmaste kompletta – några smädande och grova dikter lämnades oftast oöversatta före 1900-talet) och partiella översättningar av Horatius diktning, visar att det publicerades femton samlingar med översättningar av samtliga fyra böcker av odena före 1918; tre av dessa ingick i kompletta översättningar av Horatius verk. Många var prosaöversättningar som tjänade som hjälp för skolgossar. Härtill kommer tjugo enstaka översättningar av ode 2.16 som har publicerades i antologier, lärda och vittra sällskaps handlingar, tidningar och tidskrifter. Från tiden efter 1918 har ytterligare fem översättningar av odet påträffats i kompletta översättningar av Horatius oden eller verk samt i volymer som presenterar ett urval av latinsk dikt eller Horatius dikter.

Horatius latinska version av ode 2.16 är 10 sapfiska strofer eller 40 verser lång. De poetiska översättningarna är mellan 40 och 78 verser långa; de flesta är 40 verser. I det fall översättningen inte är i sapfiska strofer, används rimmande verser, oftast jamber, men även daktyler och trokéer förekommer; verserna är i de flesta fall arrangerande i lika stora strofer. Med ett undantag översätter alla hela dikten, i den bemärkelsen att alla teman som finns i den latinska versionen återfinns i de svenska versionerna i samma ordning. Detaljer kan utelämnas, men ingen utelämnar något tema.

Under 1700-talet och under delar av 1800-talet var flertalet översättningar rimmade. Här får alltså odet en formell form som var en helt annan än i det orimmade originalet, men rimmet var samtidigt en förutsättning för att översättningarna alls skulle uppfattas som poesi i samtiden, en om man så vill ideologisk ram för diktandet i sig, därmed också för det lyriska översättandet.

Nedan redovisas ett urval poetiska översättningar av ode 2.16 från den första publicerade översättningen, av Hedvig Charlotta Nordenflycht, tryckt 1760 – publicerad endast sex år efter den första tryckta svenska översättningen av Horatius – till Göran Svärds kompletta översättning av Horatius Oden (2013). Endast första strofen återges. Där målar Horatius bilden av någon som överraskas på öppet hav av en hotande storm och ber till gudarna om lugn, när svarta moln döljer månen och stjärnorna inte längre lyser för sjömän.

Otium divos rogat in patenti
prensus Aegaeo, simul atra nubes
condidit lunam neque certa fulgent
sidera nautis.

De poetiska översättningarna kan uppdelas i tre kategorier.

Fria översättningar som förhåller sig fritt i förhållande till förlagan både vad gäller form och innehåll:

En Siöman, stadd på hafvets yta,
När Vädren sammansvurne ryta,
När Mörker täcker böljans famn,
När Svarta Målnet Månen döljer
Och Seglarn ingen Stierna följer,
Sig önskar hinna hvilans hamn.
   – H.Ch. Nordenflycht, Öfversättning af Horatii XIII Ode. Stockholm, 1760.

Af wågens swall och dån förskräckt
Om lugn den rädda sjöman beder;
Då wädren slå på hafwet neder,
Då mörkret sig kring djupet breder,
Och ingen stjerna seglarn leder,
Och månan blir af moln betäckt.
   – N.L. Sjöberg i Stockholms Posten n:o 291 1783.

Om dig Ægeiska Hafwets bölja
Uti et stormigt sköte bär,
Då nattens fackla slåcknad är,
Och molnens bäddar Himlen hölja,
Och stjernans dunkla glans ej lär
Den wåg, som skeppet borde följa;
   – E.P. Älf, Strödda skalde-stycken, wid särskilte tillfällen författade… efter dess död samlade och utgifne. Lund, 1795.

När, wräkt för storm, en Sjöman ser
Utöfwer hafwet natten tjockna
Och månan dunklas mer och mer
Och stjernorne i molnen slockna,
Han gudarne om lugnet ber.
   – Anonym i Tidningar från och för Upsala h. 5, n:o 14 1798.

Sälla Lugn! med löften och med bön
Kallas du af seglaren, som stretar
Svagt mot stormen på Egeiska sjön
Och sin väg i midnattsmörkret letar;
Dyrkas du, bland vapengny och damm,
Utaf Traciens härnadslystna söner,
Utaf Meders kogerprydda stamm…
Är du döft för allas, allas böner?
   – J.O. Wallin, Öfversättningar från latinske skalder. Första flocken. Stockholm, 1806.

Lugn! O gud! så ber med bruten röst
Och med dödens ångest i sitt bröst
Den, som sig på hafvets våg befinner,
Då af molnen månen blifvit skymd,
Och för sjöman uppå himlens rymd
Ingen känd och säker stjerna brinner.
   – B. Kjellander, Försök i Skaldekonsten. Uppsala, 1807.

Af stormen wräkt kring nattlig böljas rymd
Om lugn, till hafwets Gud, en sjöman beder,
När månan flytt, af swarta töcknar skymd,
Och ingen stjerneblick mer kosan leder.
   – E. Jedeur i Stockholmsposten N:o 165 1826.

Relativt nära översättningar som imiterar förlagan till formen:

Knapt någon Sjöman än på lugn och hvila tänkte,
Förr än i Stormens ras han mod och styrka glömt,
Då himlens kända bloss, som nyss för honom blänkte,
Sig uti mörker gömt.
   – A.N. i Nya Almänna Tidningar utg. af C.C. Gjörwell, d. 2, 1773.

Den sig på willa hafwet ser,
Då nattens moln sit dok utbreda,
Och stjernors ljus ej kosan leda,
Til GUD om Ro och Stillhet ber.
   – G. Tidgren i Tidningar Utgifne Af et Sällskap i Åbo, n:o 5, 1774.

Den som på öpna hafvet far,
Om lugn och trygghet Himlen beder,
När molnet sig för månen breder
Och ingen stjerna lyser klar.
   – E.S. Kullman i Kongl. Götheborgska Wetenskaps och Witterhets Samhällets Handlingar. Witterhets Afdelningen, 3:e stycket, 1785.

Lugn ifrån Himmelen Seglaren kallar,
När utaf Moln-täcken Månan är skymd
Och ingen ledstjerna lyser den rymd,
Der utur böljorna döds-budet skallar
   – B. v. Beskow (?) i Allmänna Journalen N:o 34 1816.

När mörka skyar månen hölja
Och ingen vänlig stjärna ler
Och vreda vågor skeppet skölja
Och lugn den djärfve seglarn ber
   – L. Laurén 1901 i Tidskrift utgifven af pedagogiska föreningen i Finland | Suomen kasvatusopillisen yhdistyksen aikakauskirja 38, 1900.

Nära eller trogna översättningar som även använder sapfiska strofer:

Fattad av stormen, Seglaren af Himlen
Anropar Hwilan, när bland swarta skyar
Månan fördöljes, och ej någon Stjerna
Leder hans kosa.
   – J.G. Oxenstierna i Extra Posten n:o 149 1793.

Lugnet sjöman, stadd på Ägeiska rymden,
Ångestfull sig önskar, när molnet
Phöbes anlet höljer, när ingen stjerna
Vittnar om leden.
   – G. Regnér, Försök till metriske öfversättningar med förutgående afhandling i samma ämne. Stockholm, 1801.

Lugnet önskar seglarn af blida Gudar,
på Euxinens rymder försatt, när månen
Skyms af svarta moln och förjäfves söks en
Ledande stjerna.
   – G. Regnér, Gustaf Regnérs Vitterhets-Nöjen. I. Stockholm, 1814.

Lugnet ber af Gudarne han som stormdrifs
På Egeiska rymden, när swarta skyar
Hölja månan och ej för Seglarn tindrar
Ledande stjernan.
   – P. Elgström i Polyfem Andra Samlingen, n:o 7 1810.

Lugn begär af Himlen, på öppna hafvet
Skepparn nödställd, när af det svarta molnet
Månan höljs, och stjernornas säkra märken
Svepas i töcken.
   – G.J. Adlerbeth, Horatii Oder och Epoder, öfversatta. Stockholm, 1817.

Lugnet är, hvad den, som på öppna hafvet
Våndas, ber af Gudarne, när det svarta
Molnet bortskymt månen och säkra stjernor
Seglarn ej lysa.
   – J.G. Ek, Carmina Quinti Horatii Flacci suis quaeque metris suethice interpretatus est… pro laurea disputaturus publice defendet… Lund, 1850.

Ro af himlen seglaren vill, den hafvets
Vida armar fatta uti, då skyar
Månen gömt, och stjernorna ej till ledning
Tindra derofvan.
   – C.V.A. Strandberg, Dikter af Talis Qualis. II. Stockholm, 1861.

Lugn begär af gudarne den, som råkar
Ut för storm på villande haf, när månen
Göms af svarta moln, och ej sternor lysa
Seglaren säkert.
   – C.O. Ekelund, Horatii sånger, X–XX i andra boken. Academisk afhandling. Lund, 1868.

Lugn sig ber af Gudarna den, på öppna
Hafvet överraskats, då mörka skyar
Månen dolt, och stjernorna mer ej lysa
Sjömannens kosa.
   – P. Agrell, Försök till öfversättning af Horatii Oder, Epoder och Carmen Sæculare uti originalets versmått. Stockholm, 1872.

Hör, från stormvräkt skepp på det öde hafvet
Ljuder seglarns bön till de gode gudar;
Lugn han åtrår, lugn, när af töcken skymmas
Himmelens stjernor.
   – S.L. Sjöblom, De usu infinitiv apud poetas latinos augustanae aetatis quaestiones. Aliquot odae Horatii in suecanum conversae. Scripsit… in publico defendet. Göteborg, 1873.

Hör, från nödstäldt skepp på det öde hafvet
Ljuder seglarns bön till de gode gudar!
Lugn han åtrår; lugn när af svarta stormmoln
Stjernorna skymmas.
   – S.L. Sjöblom, Valda sånger af Horatius i urskriften versmått återgifne. Göteborg, 1878 (Göteborgs K. Vetenskaps- och vitterhetssamhälles handingar).

Lugn begär en hvar, som på öppna hafvet
Vilda stormen träffar, då månen sig i
Mörka skyar dolt och ej klara stjernor
Sjömannen lysa.
   – G. Borgström, Horatii oder och epoder, öfversatta i originalets versmått, jemte svensk verslära i sammandrag. Stockholm, 1881.

Den, som drifs af stormen omkring på hafvets
vida rymder, beder om ro, när mörka
skyar hölja månen, och ingen stjerna
lyser hans kosa.
   – A. Hallonlöf, Från skilda orter. Efterbildningar från äldre och nyare diktare. 3. uppl. Stockholm, 1893.

Lugn — därom till gudarna beder seglarn,
stormvräkt midt på villande haf, då månen
gömts af svarta skyar, och inga stjernor
lysa till ledning.
   – B. Risberg, Horatius valda sånger i svensk öfversättning. Stockholm, 1901.

Ro ber seglarn om, som på öppna havet
drivs av storm ur kursen, när svarta skyar
undanskymma månen, och ingen stjärnbild
leder hans kosa
   – I. Harrie, Poeten Horaius. Stockholm, 1936.

Lugn! till gudar ropar i nöd en sjöman
på Ægæiskt hav, när bak molnens blyvägg
månen dolt sitt sken och i svarta töcken
stjärnorna slockna.
   – N. Östberg, Horatius’ oden. Stockholm, 1946.

Lugn … en klar, lugn dag … så är seglarns längtan,
är hans rop til gud, när den vilda vågen
hårt av stormbyn vräks och i svart dunst svinner
måne och stjärnor —
   – E. Linde, Horatius Oden I–III.  Stockholm, 1963 (Forumbiblioteket).

Lugn ber den till gudarna om, som mitt på
havet överraskats, när svarta moln för
månen skymmer, och inga säkra stjärnor
sjömännen lysa.
   –  Latinsk poesi. Några tolkningar reviderade av Bengt E. Thomasson. Göteborg, 1970.

Lugn ber skepparn gudarna om när stormen
våldsamt rasar ute på öppna havet,
svarta molnen månen har dolt, och trygga
stjärnorna slocknat.
   – G. Svärd, Horatius Oden I–IV. Stockholm, 2013.

Prosaöversättningarnas uttalade syfte var ofta att vara ”en hjelpreda för den studerande ungdomen”, som det anges på titelbladet till en studiebok utgiven i Uppsala 1870. Nedan följer två exempel:

Lugnet önskar sig af gudarne den på öppna Egeiska hafvet ertappade seglaren, när svarta moln bortskymt månen och inga säkra ledstjernor lysa för de sjöfarande.
   – L.F. Kumlin, Horatii Oden. Öfversatta och kommenterade. I. Stockholm, 1851.

Den (af stormen) på öppna Ägäiska hafvet öfverraskade beder gudarne om lugn, när svart moln borgömt månen, o. säkra stjernor icke lysa för sjömännen.
   – ur Horatii Oder och Epoder [...] en hjelpreda för den studerande ungdomen vid Elementarläroverken. Uppsala, 1870

Referenser

Gå till detaljerad bibliografi.

I artikeln omnämnda verk