Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Svenska Koranöversättningar

Titelblad till Crusenstolpes Koranöversättning (1843).
Titelblad till Crusenstolpes Koranöversättning (1843).

Koranens främsta funktion i det religiösa livet är att reciteras. För den troende är den arabiska textens högtidliga läsande eller snarare sjungande det gudomliga ordets närvaro på jorden, med den välsignelse som det ger. Likaså är den kalligrafiskt skrivna Korantexten ett heligt föremål. Recitation sker i gudstjänster och vid familjehögtider från födelse till död. Den utförs på klassisk arabiska som den stora majoriteten av världens muslimer inte förstår. Men den ger likafullt upplevelser av skönhet och andakt. Samtidigt har texten också innehåll, som för den troende är i någon mening normativt. Den är föremål för tolkning, översättning, så att dess innehåll ska kunna förstås.

Hur ska då texten återges på andra språk? Ska man försöka att förmedla åtminstone något av dess litterära stil? Eller ska man sträva efter att så precist som möjligt komma åt dess betydelser? Ska man söka fastställa ordens innebörd som de hade på 600-talet i tillkomstmiljön eller förklara den innebörd som orden haft och utvecklat under århundraden? Är målet att klargöra vad de betydde ”från början” (och då aktualiseras den kontroversiella frågan om eventuella variantläsarter) eller att återge de betydelser som orden har för olika troende idag? Handlar det om litterär upplevelse, språkstudium, andakt, religionskunskap, studium av en rättskälla i islamisk rättstradition eller handlar det om religionspolemik? När man ser på och bedömer översättningar kan man inte bortse från deras funktion.

Dissertationsöversättningar

En noggrann genomgång av de svenska Koranöversättningarnas historia, förhistoria och karaktär ur språkvetenskaplig synpunkt är Christopher Tolls uppsats ”The translation of the Koran into Swedish” (2007). I den behandlas även dissertationer vid de svenska universiteten, sådana som innehåller delar av Korantexten översatta till latin eller i något fall till svenska. Sådana dissertationer var från 1700-talets slut och under 1800-talets första decennier underlag för de disputationsakter som krävdes för magistergraden. De var avsedda för en högst begränsad skara av lärare och studenter och nådde knappast någon annan publik. Studierna i arabiska hörde till ämnet österländska språk (dit också grekiskan räknades). En funktion som studiet hade var att tjäna det teologiska arbetet. Arabiskan behövdes för jämförelser med de andra semitiska språken, främst hebreiska och syriska, som var nödvändiga för bibeltolkning och för studiet av kyrkofäderna. Mer fullständiga Koranöversättningar fanns på latin, engelska, tyska och franska. För Koranstudiet hade länge den latinska översättningen (med anti-islamisk polemisk kommentar) av Ludovico Marracci från 1698 stor betydelse.

1800-talets breddade intresse: Crusenstolpe och Tornberg

Med 1800-talet stora förändringar i såväl kulturlivet som akademierna uppstod en intellektuell publik utanför universiteten, med svenska och inte latin som språkligt verktyg för debatt. Det är därför förklarligt att den första svenska översättningen av Koranen i dess helhet inte gjordes av en akademiker utan av en officer och diplomat, Fredrik Crusenstolpe, ”Konsulat-Sekreterare vid Kongl. Konsulatet i Marocko”. Hans tolkning kom ut 1843 på P.A. Norstedt och söner förlag i Stockholm. Crusenstolpe var bror till den skandalomsusade litteratören Magnus Jacob Crusenstolpe, han hade deltagit i grekiska frihetskriget och sedan gjort karriär som diplomat i bland annat Marocko och Alger. Hans översättning hade förklarande fotnoter och en inledning på hela 158 sidor med en presentation av islam som religion och Muhammeds biografi. Huvudkällan för biografin var den ganska sena krönikören Abū l-Fidā’ (1300-tal), som använts av de europeiska lärde som Crusenstolpe i sin tur anför. Det är en litterärt skriven och lättläst redogörelse som måste ha varit avsedd för ”den bildade allmänheten”. Författaren har haft hjälp av sedan länge befintliga kommenterade översättningar på latin (L. Marracci), engelska (G. Sale) och franska (C.E. Savary). Men Crusenstolpe ville ge en mer rättvis bild av islam och dess betydelse än den då vanliga.

Den svenska statsmakten visade med tiden ett växande intresse för den orientalistiska forskningen. Det kulminerade i den stora internationella Orientalistkonferensen i Stockholm 1889 under Oscar II:s beskydd och deltagande. Vid universiteten började man samtidigt räkna med en vidare publik för det man skrev. Det är i ett sådant sammanhang som vi kan se nästa svenska Koranöversättning, denna gång av en akademiker, Carl Johannes Tornberg, professor i österländska språk i Lund. Man kunde subskribera på verket i förväg och det kom ut i häften 1873–1874. Tornberg hade ett nära samarbete med Europas orientalister – under 1800-talets mitt skedde en remarkabel utveckling av textkritik och historisk-kritiska metoder. Hans utgåva inleds med en ganska lång Muhammedbiografi (79 sidor) som utgör en översättning av Theodor Nöldekes Das Leben Mohammeds (1863). I själva huvudtexten har Tornberg gjort en del förklarande tillägg – som faktiskt innebär rätt preciserade tolkningar av textens innebörd – och han ger kommentarer i noter. Han kan då bygga på muslimska klassiska Korankommentarer, som vid den här tiden ederats och kommit ut i tryck, och på arbeten av europeiska orientalister (H.O. Fleischer, Nöldeke, Gustav Weil, Aloys Sprenger, William Muir). Tornbergs språk och stil har i ett annat sammanhang karakteriserats av Frans G. Bengtsson med orden: ”en ganska egenartad, närmast kubistisk svenska – hans naturliga språk voro arabiska och latin, vilket förlänar läsningen dess säregna, en smula skrovliga charm”. I viss mån är översättningen parafraserande, ofta med kommentarernas uttolkningar som tillägg inom parentes. Detta låser naturligtvis läsningen och begränsar textens mångtydighet. Någon större avsättning hos ”den bildade allmänheten” tycks inte Tornbergs översättning ha haft.

Zetterstéens översättning

Betydande inflytande fick däremot den översättning som gjordes av Karl Vilhelm Zetterstéen, professor i orientaliska språk i Lund 1895–1904, därefter professor i semitiska språk i Uppsala till 1931. Tillkomsten av hans Koranöversättning har samband med utvecklingen av religionshistorieämnet under Nathan Söderbloms tid som professor vid teologiska fakulteten i Uppsala (1901–1914). Som religionsforskare var Söderblom intresserad av den personliga religiositetens fenomen, även i den utomkristna religiösa erfarenheten. Man utgick från att religioner uppkommer ur stora personligheters religiösa upplevelser och ägnade särskild uppmärksamhet åt religionsstiftarna. Det kom ut en rad arbeten om de bibliska profeterna men också om Zarathustra, Buddha och Muhammed. För att förstå en religion skulle man gå tillbaka till dess tidigaste form, till religionsstiftaren själv och hans upplevelse. Koranen kunde då ses som ett dokument som återspeglade Muhammeds religiösa upplevelse. Söderblom lät för studenter och andra intresserade ge ut serien Främmande religionsurkunder i urval och öfversättning, innehållande svenska översättningar av texter såväl från utdöda som levande världsreligioner. De första delarna av Zetterstéens översättning publicerades i denna serie. Koranöversättningen i dess helhet kom senare, 1917.

Också Zetterstéens översättning inleds med en orientering om Muhammed, men bara på 15 sidor. Bilden av Muhammed är här mycket mer negativ och skriven med en överlägsen attityd som ter sig anstötlig för dagens läsare. Zetterstéen menade nog att en längre biografi var överflödig och hänvisar till Frants Buhls Muhammeds Liv, utgiven i Danmark 1903. Också detta arbete innehåller en utpräglat negativ tolkning av Muhammeds personlighet, baserat på metoden att betrakta negativa utsagor om profeten som mer historiskt trovärdiga än positiva sådana. För Zetterstéen (liksom för Söderblom) var Koranen en historisk text som skulle förstås utifrån dess samtidsförhållanden, det vill säga 600-talets Arabiska halvö. Zetterstéen använder i stor utsträckning de mest kända muslimska kommentarverken från århundradena därefter (at-Tabarī, az-Zamakhsharī och al-Baydāwī). Efter den översatta texten finns en omfattande notapparat med förklaringar och kommentarer. Texten sätts här in i ett religionshistoriskt sammanhang: översättaren visar på sambandet mellan texten och de berättelser och företeelser som den alluderar på och judisk och kristen tradition. Här kan Zetterstéen bygga på den omfattande forskningen under 1800-talet om sådana samband.

Zetterstéens översättning fick ett överlag positivt betyg av översättarens yngre samtida Tor Andræ. Dennes senare biografi Muhammed, hans liv och hans tro (1930) kan ändå sägas ge uttryck för en annan förståelse av Korantexten än Zetterstéens. Det märks i de översättningar som Andræ själv gör av de Korantexter som citeras i boken. Hans jämförande (och inkännande) bruk av religionspsykologiskt material resulterar i en annan, mer positiv bild av Muhammeds personlighet. Andræ såg Koranen som ett dokument om religionsgrundarens psyke och hans religiösa utveckling. Intresset låg på individens personliga upplevelse som i sin tur betraktades som religionens själva grunddatum.

Zetterstéens Koranöversättning kom i ny utgåva 1979, då med en kompletterande kommentardel av Christopher Toll, 51 sidor utöver Zetterstéens 67. På så sätt har en stor del av 1900-talets forskning fogats till, inklusive jämförelser med senare europeiska översättningar. Hänvisningarna till litteraturen i denna kommentardel har bidragit till att nyutgåvan av Zetterstéens översättning fortfarande är av stort värde.

Översättningar under 1900-talets senare hälft

En sorts parafras av vissa delar av Koranen gjordes 1961 av Åke Ohlmarks, som baserade sig på Ludwig Ullmanns tyska översättning från 1840. Urvalets översättningar är notoriskt opålitliga. Det finns också en svensk Koranöversättning från 1988 som utgår från Ahmadiyya-rörelsen. Den har en begränsad publik, då den återspeglar rörelsens tolkning av innehållet, vilken av muslimska auktoriteter i övrigt räknas som antingen kättersk eller som icke-islamisk.

Även om Zetterstéens översättning fortfarande är viktig har det förstås skett någonting av betydelse sedan dess tillkomst. I Sverige finns nu många personer med muslimsk bakgrund och en rätt betydande andel troende och praktiserande. Så var inte fallet 1917 och inte heller det följande halvseklet. En Koranöversättning har en annan publik i dagens starkt sekulariserade och samtidigt mångreligiösa Sverige. Läsarna har andra men samtidigt mycket olika förväntningar, förförståelser och referensramar. Detta är förutsättningarna för Mohammed Knut Bernströms Koranens budskap (1998). Åter – liksom Crusenstolpe – handlar det om en svensk diplomat med en lång karriär inom utrikesförvaltningen krönt med två ambassadörsposter, i Madrid och i Rabat, Marocko. Bernström, konverterad till islam vid mitten av 1980-talet, såg ett behov av en ny Koranöversättning, eller snarare Korantolkning till svenska. När Zetterstéen översatte vid 1900-talets början för en publik av studenter och bildad allmänhet var hans frågeställning denna: hur ska man återge vad dessa arabiska meningar betydde på 600-talet på Arabiska halvön? Bernströms frågeställning är en annan: hur ska jag och andra svenska muslimer förstå budskapet i denna arabiska text? Inte vad den betydde i en annan tid och miljö utan vad den betyder för en troende muslim idag. En målgrupp som Bernström uttryckligen nämner är svenska muslimer.

Bernströms egen religiösa utveckling förklarar hans problematik. Han föddes 1919 i Saltsjöbaden i en släkt där det fanns både protestanter och katoliker. Han konverterade till katolicismen i unga år, men katolicismen blev senare problematisk för honom efter att det Andra Vatikankonciliet på 1960-talet gjort ”aggiornamento”, modernisering, till ett slagord. För Bernström kom det i strid med idén om en religion som något fast och beständigt. Vistelsen och bosättningen i Marocko blev avgörande. Han fann det fasta och beständiga i islam, dess ritualer och dess Koran, vars arabiska text hade evig giltighet. Men hur skulle den heliga texten förstås? En hjälp för Bernström blev den översättning och kommentar, The Message of the Qur’ân (1980), som hade skrivits av Muhammad Asad (tidigare Leopold Weiss, likaså konvertit, men från judendomen). Asads kommentar återges i Koranens budskap, om än bearbetad och kompletterad. De europeiska referensramarna hos Asad och Bernström är väsentliga för hur den svenska texten utformats. Detta är inte en översättning utan en parafras och den hamnar ofta i konflikt med hur vissa Koranställen tidigare uppfattats i muslimsk tradition.

Medan Zetterstéen hade en strävan att översätta så ordagrant som möjligt, med så få ord som möjligt och med en bibehållen vaghet i innebörden, är Bernströms parafras medvetet mångordig, i sig en kommentar, och med fotnoter där Bernström preciserar eller förklarar textens innebörd. Detta gör boken användbar också för den icke troende: så här kan Koranens innebörd uppfattas hos en bildad svensk troende muslim idag. Bernströms tolkning är samtidigt öppen. Han bad uttryckligen om kommentarer till sina tolkningar. Fanns det andra möjliga sätt att förstå texten? För honom var den arabiska texten sakrosankt, men varje förståelse av den var en mänsklig ansträngning och kunde vara fel eller missvisande. Något av en ironi är väl att Bernström, som lämnade katolicismen för att den reformerades, själv genom sin modernistiska Korantolkning faktiskt medverkar till reform inom svensk islam.

Referenser

Gå till detaljerad bibliografi.

Referenser