Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Tellusserien

	Greta Hjelms översättning av Aleksandar Vučos <em>Fridagarna</em> (1965).
Greta Hjelms översättning av Aleksandar Vučos Fridagarna (1965).

Den för Tidens förlag redigerade Tellusserien (1961–1969) var utan tvivel Artur Lundkvists främsta litterära 1960-talsprojekt, som inte bara bidrog till att vidga globala och kulturella kunskapsfält, utan i lika hög grad – kontrapunktiskt – till att befästa en normativ, exkluderande estetik. Lundkvist beskrev i allmänna ordalag syftet med bokserien, som bar undertiteln ”Nutida romaner från hela världen”. Seriens ambition var att ”omfatta romaner av hög litterär kvalitet”:

Den skall ge svensk publik möjlighet att följa med aktuella tendenser på prosans område i vitt skilda delar av världen och lära känna nya, intressanta författare. Inte minst kommer utomeuropeiska litteraturer att uppmärksammas.

Man kan betrakta böckerna i Tellusserien från tre aspekter som metaforiskt kan kallas Verket, Tolkaren och Översättaren. Den första ger sig till känna i avsiktsförklaringen med ord och begrepp som ”romaner”, ”författare”, ”aktuella”; den andra med ”hög litterär kvalitet”, ”möjlighet”, ”intressanta”; och den tredje via ”svensk publik”, ”utomeuropeisk”, ”världen”.

Verket

Tellusserien omfattade 24 verk, varav nio var spanskspråkiga, fyra franskspråkiga, fyra engelskspråkiga, tre ryska, två tyska, ett serbokroatiskt och ett nederländskt. Hänvisningen till böckernas aktualitet är giltig: fem av böckerna hade skrivits på 1940-talet, nio på 1950-talet, och tio på 1960-talet. Bland de spanskspråkiga kom fyra från Spanien (Romero, Sánchez Ferlosio, Pinilla, Delibes), fem från länder i Syd- och Centralamerika: Kuba (Carpentier), Guatemala (Asturias), Paraguay (Roa Bastos), Colombia (Vallejo) och Venezuela (Otero Silva), med det kalla krigets inverkan på regionen som ett återkommande tema. De franskspråkiga texterna fördelades jämt mellan centrum (Paris: de Roux, Queneau) och periferi (Algeriet och Indonesien: Kateb, Duras). De engelskspråkiga speglade också kolonialism, med berättelser från bland annat Nigeria (Tutuola) vid tiden före självständigheten och Filippinerna mellan spanskt och amerikanskt herravälde. Övriga europeiska författare var huvudsakligen upptagna med det andra världskrigets och efterkrigstidens nationella och personliga trauman. Återkommande teman var militär- och maktdyrkande diktaturer, inbördeskrig, koncentrationsläger, landsflykt och exil. Våldet och förtrycket är insprängda i en inlevelse som bara den fysiska och mentala närvarons dramaturgi kan återskapa. Som ett socialpolitiskt tidsbibliotek är Tellusserien ett unikum.

Som framgått var ca en tredjedelar av urvalet i Tellusserien spanskspråkigt och över hälften av dessa titlar var latinamerikanska, vilket förstås kunde kopplas till det starka internationella intresset för latinamerikansk litteratur under 1960-talet. Lundkvists ambition var att som ledsagare utvidga intresset för nya exotiska författarskap – och det lyckades han med. Vid sidan av Majsmänniskor (1961) i Tellusserien översatte exempelvis Karin Alin under dessa år tre andra av Miguel Ángel Asturias ”indianmytologiska prosaarbeten” (Lundkvist). Dessutom utkom Asturias ”indiandikter”, Vårlig klarvaka, i FiB:s lyrikklubb Nobelprisåret 1967 i svensk tolkning av Lundkvist och Marina Torres. Lundkvists prosa- och poesiantologier, Latinamerikansk berättarkonst (1964) och Vredgade vittnen (1966) var två andra tillskott.

Afrika och Asien representerades i serien av endast ett verk var. Med undantag för de syd- och nordamerikanska texterna var alltså världen utanför Europa anmärkningsvärt klent representerad (7 av 24). Löftet i policyparagrafen var i den bemärkelsen missvisande.

Tolkaren

Kulturhistoriskt lika betydelsefull som introduktionen av spanskspråkig litteratur var Lundkvists andra målsättning: att syna hur texterna förhöll sig till tidens socialpolitiska omvälvningar och vilka ”aktuella tendenser” inom estetik och berättarteknik de berörde. Det är denna ambition som gör bokseriens två-tre sidor långa förord till litterära minikonstverk.

Tellusseriens förord är egentligen inte förord i betydelsen inledande ord, prologer; de är recensioner. Lundkvist följer en strukturell mall som är mer eller mindre konstant alltigenom serien. Däri ingår ett sammandrag (ofta längre om Lundkvist anser att boken är mindre intressant), beskrivningar av verkets genretillhörighet, dess avvikelser från europeisk litterär kanon eller konvention, dess referenser till västerländsk kanon, dess språk- och stilbehandling, dess relation till den ”magiska realismen” eller till ”den nya romanen”. Mallen ger manöverutrymme att dels på olika sätt upprätthålla en diskurs kring antitesen realism och fantasi, dels ange rangordnande slutomdömen. Därmed, paradoxalt, finner Lundkvist det godtagbart att i sina förord underkänna en bok som han själv valt! De som ligger högst på hans topp-tjugofyra-lista är de som kommer närmast hans värderingssystem kring den illusoriska dikotomin om verklighetens sammansättning, en inställning som för tankarna till ett uttalande av Gabriel Garcia Márquez om europeiska läsare: ”Deras rationalism hindrar dem ifrån att se att verkligheten inte begränsar sig till priset på ägg och tomater”. Som formella förord betraktade är Lundkvists inledningar partiska och exkluderande, som kortessäer förföriskt njutbara.

Samtidigt som Lundkvists kan vara förförisk, kan han också komma med pekpinnar om vad som är rätt och fel i litteraturen. ”Litteratur måste inrikta sig att ge uttryck direkt åt ’livet’, utan att alltför påfallande dra ut politiska, sociala eller religiösa konsekvenser”, säger redaktören à propos Romeros Stöten och dess anknytning till katalansk självständighet. Om kubanen Carpentier, kulturchef i Castros Havanna, skriver han: ”Man vill bara hoppas att Carpentier inte i fortsättningen ska offra sin diktning på mera allmänna tjänster åt revolutionen”. De farhågor som Lundkvist antyder må ha varit berättigade, men de får en annan innebörd då man lyssnar vidare för att ta reda på vilka urvalsprinciper Lundkvist tillämpar för att fastställa vad det eftertraktade Livet konstituerar och vad det utesluter. Läsaren uppmanas att inte bara hitta den illusoriska punkten där det imaginära tränger in i verkligheten och tvärtom, utan även att försöka förstå vilka hjälpmedel hen borde besitta för att nå fram till den enligt Lundkvist ideala tolkningen. Det är detta sökande som utgör förordens essens. Hur hitta det balanserade magiska tillståndet, också bortom geografierna och genrerna? För i det härbärgeras den åtråvärda litteratur som är ”realistisk och visionär, verklighetsnära och stilmedveten” som Vallejos eller ett ”underverk av plastiskt gestaltad naturmystik och folksagor” som Asturias. Alltså hur? Jo, genom att ta hjälp av västerländsk litterär kanon. Nyckeln till Pinilla, Kateb, och Joaquin hittar Lundkvist i Faulkner, till Kazakov i Hemingway, till Vestdijk i Joyce, till Weiss i Beckett, och så vidare.

Lundkvist tolkar inte utomeuropeisk litteratur i Tellusserien, han förstärker den europeiska på bekostnad av de Andra. Márquez ironi fångar detta påstående. Begreppet magisk realism är lika imperial som begreppet négritude. Hur kommer det sig att Tutuola, ”en neger av det fredliga yorubafolket”, kan vara så ”uttrycksfull […] utan ha läst något av västerländsk diktning”, undrar Lundkvist.

Översättaren

Av Tellusseriens 24 verk har två skrivits av kvinnor. Av de tolv översättarna var tio kvinnor. De två meningarna bär samma budskap. Översättning var kvinnors arbete, i varje fall inte Lundkvists, som egentligen aldrig begrep dess funktion. Tolkaren (han) förflyttar de stora tankarna, förklarar dem; översättaren (hon) petar i de små orden. Beteckningarna ”tolkning” och ”översättning” angav för Lundkvist en maktposition.

Den översättningsideologi som skymtar fram i Tellusserien tycks ofta ha varit inriktad på att domesticera texten och göra den förståelig – ”för läsarnas skull”, som det har hetat. De som drabbas mest av detta är de multispråkliga och mångkulturella texterna: Tututola, Kateb, Joaquin, Delibes, Schmidt, de Roux, Duras och Watson. Översättningen av Tutuola är från början till slut ett fiasko. Karin Alin parafraserar, förklarar och rationaliserar hans språk som är allt annat än enkelt och ”primitivt”. I den svenska översättningen utarmas och tystas Tutuolas drift med kolonialisternas formella engelska: hans medvetet provocerande val att upprepa by and by i samma mening, flera gånger leka med diakritiska tecken (SKULL,skull” och ’skull’ på samma sida, som alla i översättningen reduceras till ”skallen”), strö omkring sig talspråksfloskler, akronymer som ”etc.” och flytta in dem i sin rotten English. I den svenska versionen finns inget kvar av detta antikoloniala motstånd som litterär pastisch. Chinua Achebes uppmaning till afrikanska författare var: First learn Queen’s English, then break all her rules! Precis det som Kateb förklarat var hans avsikt med Nedjma: att skriva på franska för att förmå fransmännen förstå att han inte skriver på franska.

Det bör dock understrykas att Artur Lundkvist hade öra för och insikt i det faktum att många av författarna i Tellusserien skrev på ett språk som inte var deras och att deras texter därmed var kongeniala och polygonala. Hans förmåga att inspirera seriens översättare att ta fasta på detta tycks däremot ha varit mer begränsad.

Referenser

Gå till detaljerad bibliografi.

Referenser