Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Thorsten Jonsson, 1910–1950

Foto: Pressens Bild

Thorsten Jonsson föddes den 25 april 1910 i Hörnsjö, gick i skolan och tog studentexamen i Umeå, där fadern förestod Evangeliska fosterlandsstiftelsens bokhandel. Efter studenten flyttade han till Stockholm för högskolestudier. När han 1932 blev fil.kand. med litteraturhistoria som huvudämne hade han i flera år regelbundet medarbetat i Umebladet med artiklar om svensk och utländsk skönlitteratur, inte sällan av ett mer avancerat slag – exempelvis skrev han om Marcel Proust och André Gide. År 1930 publicerades hans första översättning, en evangelisk uppbyggelsebok, dock anonymt. År 1933 kom diktsamlingen Utflykt, hans första egna bok, på Albert Bonniers Förlag.

Under de följande åren etablerade sig Jonsson som författare, skribent och översättare. Fram till 1942 gav Bonniers ut 15 översättningar av hans hand, de flesta från engelska och flera mycket omfattande. Därtill publicerade Jonsson under dessa år ytterligare en diktsamling, två väl mottagna novellsamlingar och två häften i Verdandis serie småskrifter – en om arbetarförfattaren Martin Koch och en med titeln Stornorrland i litteraturen. År 1942 kom Sex amerikaner, med essäer om bland annat Ernest Hemingway, William Faulkner och William Saroyan. Jonsson medverkade i redaktionen för Bonniers konversationslexikon, skrev en stor mängd artiklar och essäer om litteratur i tidskrifter som Frihet, Tiden, Bonniers Litterära Magasin och Vi, och var 1943 medredaktör för Det Bästa, som då började ges ut i Sverige. Bland översättningarna märks britten Mark Benneys Dåligt sällskap (1937) och norrmannen Arthur Omres Suckarnas bro (1938), som säkert bidrog till Jonssons intresse för förbrytare, senare uttryckt i novellsamlingen Fly till vatten och morgon (1941). Särskilt viktiga översättningar från dessa år var flera titlar av Hemingway och Steinbeck samt nyöversättningen av första delen av Daniel Defoes Robinson Crusoe (1942).

Våren 1943 förändrades Thorsten Jonssons liv, då han i kraft av sina kunskaper om amerikansk litteratur och anseende som skribent utsågs till Dagens Nyheters första USA-korrespondent. Han stannade i USA till sommaren 1946, då han återvände till Stockholm och en anställning på Dagens Nyheters kulturredaktion, där han två år senare blev chef. Fram till sin död 1950 skrev han omkring 340 kulturartiklar i tidningen. Under samma tid gav han ut romanen Konvoj (1947), essäsamlingen Sidor av Amerika. Intryck och resonemang (1946), som bland annat innehåller 31 översatta dikter av e.e. cummings, två romanöversättningar och antologin Mörk sång. Fyrtiofem amerikanska negerdikter. De flesta av diktarna i det sistnämnda verket – den äldsta från 1700-talet – var då helt okända i Sverige och introducerades här också i en inledande essä och med biografiska notiser.

Thorsten Jonsson hörde till de få översättare som återkommande uppmärksammades och lovordades i pressen. Om hans version av Hemingways Att ha och inte ha skrev till exempel Stig Ahlgren i Arbetet (22/5 1939) att den var ”koncis, busig, öm, precis vid de tillfällen då originalet är det”. Om Hemingways Klockan klämtar för dig skrev Gustaf Hellström i Dagens Nyheter (25/10 1941) att Jonsson ”ånyo dokumenterat sig som en av våra allra förnämsta översättare”. Apropå översättningen av Hemingways Snön på Kilimanjaro skrev Stockholms-Tidningen/Stockholms Dagblad (28/10 1942) att Thorsten Jonsson ”ju alltid översätter briljant men visat sig äga ett speciellt gehör för det kallhamrade och antydande i Hemingways ordknappa stil”. När Eyvind Johnson i Arbetet (16/10 1940) presenterar Jonssons översättning av Steinbecks Vredens druvor avslutar han:

Översättningen, som säkert varit ett svårt företag, är mönstergill. I det vardagsspråk som talas genom hela boken finns inte ett enda oäkta tonfall: man känner hela tiden att det är det rätta, att just så måste det låta. Översättaren har inte fallit för frestelsen att göra språket ”folkligt” utan i stället följt sin sunda instinkt (och Thorsten Jonsson har verkligen ett sällsynt fint språksinne!) och gjort det naturligt, riktigt.

Även Gustaf Hellström i Dagens Nyheter (20/10 1940) tar fasta på hur talspråket återgivits:

Översättningen, som helt säkert berett åtskillig svårighet, är smidig och förefaller kongenial. Den svenska normalslang som översättaren, Thorsten Jonsson, begagnat visar sig till och med i en roman av detta omfång sitta inne med betydligt större nyanseringsmöjligheter än man skulle ha trott.

Efter att Jonsson 1946 börjat på Dagens Nyheter recenserade han flitigt nyutkommen skönlitteratur, ofta utländsk, och emellanåt också hur den översatts. I de fall där Jonsson finner brister i översättningarna ger han ofta konkreta exempel och skräder inte orden. Under rubriken ”Huvudsakliga vantolkningar” dömer han 11/12 1946 ut en volym dikter av Dorothy Parker i översättning av författaren Ingeborg Björklund. De flesta av dikterna sägs vara vanställda av missförstånd, nödrim, rytmisk osäkerhet och felöversättningar såsom ”sten” för stain (fläck) och ”panna” för pan (i sammanhanget snarare ”uppsyn”). Översättaren begriper sig inte heller på Parkers humor, menar Jonsson: ”hon förstår inte skämt, och det är obotligt”. En annan recension har den talande rubriken ”Skamfilat konstverk” (13/9 1947) och gäller Carson McCullers Bröllopsgästen, översatt av Olov Jonason, som ”gjort sig skyldig till alla upptänkliga slag av slarvfel”, till exempel ”morot” för cauliflower (blomkål) och ”grissvansar” för pig tails (i sammanhanget frisyren ”råttsvansar”). En nyckelmening, en retsam visrad, där det sägs om huvudpersonen Frankie att hon har a crush on the wedding, återges av Jonason med det i sammanhanget obegripliga ”Frankie har fått en smäll på bröllopet”. I slutet av recensionen efterlyser Jonsson kompetenta översättningsredaktörer. Med en sådan hade Jonasons ”obestridliga och även här ofta märkbara stilistiska talanger” bättre kommit till sin rätt  och ”en begåvad, fast ännu inte rutinerad översättare” hade fått den handledning som krävts.

Redan något halvår tidigare hade Jonsson i artikeln ”De osvenska översättningarna” (1/3 1947) pläderat för att förlagen borde ha kompetenta översättningsredaktörer och att översättarna borde få ordentligt betalt så att de hade råd att lägga ner den tid på sitt arbete som en god översättning kräver. Där ondgör han sig också över den dåliga kvaliteten på översättningar av underhållningslitteratur, något han ser som en direkt fara för dess, som han menar, i regel oerfarna läsare som istället borde få komma i åtnjutande av ”att den lättsmälta litteraturen uppträdde i en oklanderligt skuren yttre dräkt och rörde sig med behag och fullkomlig säkerhet”.

Hur förhåller det sig då med kvaliteten på Thorsten Jonssons egna översättningar? Medan Jonsson inte drog sig för att klandra andra översättares misstag, begick han förstås också själv sådana, särskilt i de första böckerna. Då kunde han till exempel skriva att en engelsk familj bodde ”i ett mera avskilt litet hus och hyrde möblerat” i stället för ”i ett litet parhus med möbler köpta på avbetalning”, (in a semi-detached maisonette complete with hire-purchased furniture). Trots det råder det ingen tvekan om att Jonsson var en skicklig skribent eller att han var mycket kunnig i engelska. Ett enkelt kvalitetskriterium man kan tillämpa är att undersöka om de böcker han översatte fortfarande är läsvärda eller om de har blivit föremål för nyöversättningar. Svaret är att det bara är en som har blivit det, och det först efter 74 år, då Hemingways Att ha och inte ha (2012) utkom i nyöversättning av Christian Ekvall.

I sin avhandling America in the Works of Thorsten Jonsson (1978) ägnar Christina Söderhjelm-McKnight ett kapitel åt Jonssons översättningar. Talande för hennes bedömning av dessa är ett påpekande om Hemingways Klockan klämtar för dig. Söderhjelm-McKnight uppfattar originalets försök att återge något av spanskans grammatik i dialogen genom att exempelvis använda thou och thee för spanskans och ti som onödigt arkaiskt, om inte löjligt. Eftersom svenskan har former motsvarande spanskans, menar hon att Thorsten Jonsson på ett naturligt sätt har kunnat eliminera det onaturliga och tillgjorda och att han därmed har gjort romanen en tjänst. Enligt Söderhjelm är detta Jonssons främsta översättning men hon frågar sig samtidigt om den inte är för bra: Hemingway framstår ju som en bättre författare på svenska än på engelska. Verket sägs på svenska ha en resning som mest antyds i originalet; det är Hemingway så som han borde ha varit, Hemingway ”in the higher reality.” Omdömet avslutas: ”It is rather a shock to read the original after having believed in the translation for many years.”

I sin recension av Hemingways Att ha eller inte ha gav Gustaf Hellström i Dagens Nyheter (25/5 1939) översättaren beröm på ett sätt som idag kan verka överraskande:

Översättningen av Thorsten Jonsson är värd allt erkännande. Uteslutningen av en monolog på fem sidor i slutet av romanen är fullt berättigad.

Att Jonsson inte var främmande för utelämningar visar också Söderhjelm-McKnights jämförande granskning av några sidor i Steinbecks The Grapes of Wrath/Vredens druvor. Där saknas flera meningar, medan andra har kortats. Söderhjelm menar dock att Jonssons hoptryckning av texten ger den mera udd och snabbar upp den, det vill säga ingreppen tycks ha varit stilistiskt motiverade, men snarast då utifrån de krav som uppstått i den måltext som Jonsson arbetat fram. Går man in i översättningarna ser man att detta är ett återkommande drag. Redan i sina första arbeten utelämnar Jonsson avsnitt, komprimerar texten eller gör tillägg, som det verkar, i syfte att förbättra stilen, och det fortsätter han med. I sista raden av Robert E. Haydens dikt ”Hyllning till blueskejsarinnan” i antologin Mörk sång finns ett överraskande tillägg. I originalet kommer sångerskan in på scenen and shone that smile on us and sang, medan hon i översättningen ”lyste över oss med sitt leende, klarade sig bra utan strålkastare och sjöng”. Kanske hade författaren i Jonsson svårt att motstå frestelsen.

Vad gäller talspråket i Vredens druvor framhåller Söderhjelm att Jonsson inte försöker återge familjen Joads Oklahoma-dialekt annat än genom att då och då låta dem tala ogrammatiskt. Det torftiga ordförrådet och uttalet har han däremot inte överfört, vilket gör att personerna framstår som mer bildade och bättre artikulerade än i originalet. Detta är egentligen den enda punkt på vilken Söderhjelm är något kritisk till översättningen, som annars beskrivs som i grunden utmärkt.

Söderhjelm hävdar också att både Hemingway och Steinbeck åtnjuter högre anseende i Sverige än i hemlandet, något som hon menar delvis kan bero på Thorsten Jonssons utmärkta översättningsarbete, i vilket hans humanism skiner igenom. Hon tillstår dock att han ibland går ett steg längre än författarna kan ha varit beredda att gå – hans idealism och moral gjorde att han såg och kände sådant som författarna lämnade outtalat eller bara antydde. Men hans tekniska skicklighet är oöverträffad och hans entusiasm gör deras verk mer solida, beslutsamma, logiska och direkta.

När Thorsten Jonsson endast fyrtio år gammal avled av hjärtfel blev sorgen stor inte bara för familjen utan också för alla litterärt intresserade. Det regnade lovord över den så oväntat bortgångne journalisten, författaren och översättaren. De vackraste och kanske mest träffande skrevs av vännen Eyvind Johnson, ur vars långa dikt ”Avskedsord till Thorsten” (Dagens Nyheter 12/8 1950) jag citerar:

Ännu vilar din blick på oss.
Din kloka blick,
den omutliga mannens blick.

Ännu kan vi se dina rörelser,
dina fina och starka händers rörelser.
Du lyfter de tunga och svåra tingen
varsamt,
varsamt.

Ännu är du hos oss,
länge blir du hos oss,
ur ditt korta liv bland oss växer din långa legend,
du resenär,
du arbetsman.

 

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Thorsten Jonsson

Skrifter av Thorsten Jonsson

Översättningar i bokform

Bidrag

Externa länkar