Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Tidens klassiker

Nils Åke Nilssons översättning av Nikolaj Gogols Petersburgsnoveller (1946).

De två årtionden som följde på krigsslutet 1945 var klassikerseriernas och antologiernas gyllene era i svensk förlagshistoria. Flera av de största utgivarna engagerade sig nu i en energisk publicering av serier som Forumbiblioteket och Levande litteratur. Utgivningen förutsattes bland annat av goda möjligheter till ekonomisk avkastning genom boklådornas frikostiga lagerhållning och välfungerande bokklubbar; möjligen spelade det också in att den kanoniserade litteraturen ännu inte undergått den relativa prestigeförlust visavi samtidslitteraturen och populärlitteraturen, som skulle följa senare. Tidens klassiker var en av de tydligaste och viktigaste exponenterna för denna förlagshistoriska period i Sverige.

Bokförlags AB Tiden, eller Tidens förlag som det kallades, hade grundats av socialdemokratiska partiet 1912 som ”ett arbetarrörelsens eget bokförlag”. Namnvalet signalerade en ideologisk samhörighet med debattidskriften Tiden. Socialdemokraterna var huvudägare och flera prominenta partifunktionärer satt genom åren i förlagsledningen. Under mellankrigstiden ökade förlagets omsättning stadigt och karaktären av allmänförlag blev tydligare. Som ett led i expansionen växte det skönlitterära inslaget i utgivningen. Förlagets största ekonomiska framgångar vid denna tid kom genom inhemska proletärförfattare som Lars Ahlin, Dan Andersson, Maria Sandel och Rudolf Värnlund, men också genom den översatta litteraturen, däribland Robert Graves böcker om Claudius och författare som Jaroslav Hašek, D.H. Lawrence, André Malraux, Aksel Sandemose och en rad samtida ryska författare. År 1929 hade man byggt en egen fastighet på Sveavägen 68, numera Socialdemokraternas partihögkvarter.

Tiden blev ledande i utgivningen av klassikerserier efter krigsslutet. Förlaget inledde 1946 sin utgivning av Tidens klassiker, en skriftserie som länge bestod av flera delserier, indelade efter källspråk eller ursprungsland: Tidens ryska klassiker, Tidens franska klassiker och så vidare. Det utkom också en kortare serie med Tidens svenska klassiker. Snart grundades Tidens Klassikerklubb, en i perioder mycket framgångsrik bokklubb som gav utgivningen en trygg ekonomisk bas.

Det fanns inga gemensamma kriterier för vad som skulle anses vara en klassiker i respektive delserie. På baksidorna angavs bara vagt att serien skulle innehålla ”både äldre och nyare litteratur från olika länder” och återspegla ”en levande litterär tradition”. Ofta var det upp till de enskilda redaktörerna att avgöra vad som skulle anses vara en klassiker, och ibland avgjorde nog tillfälliga kontakter och anbud vad som togs upp i serien, även om samtliga delserier hade ett urval av självskrivna klassiker som bas.

Tidens ryska klassiker

Först ut var Tidens ryska klassiker. Idén kom från slavisten Nils Åke Nilsson, som hade stött ihop med en av Tidens medarbetare på en konstutställning. Mötet kom att mynna ut i en mycket omfattande utgivning av ryska verk i kortare format: 1946−1967 publicerade serien 42 översättningar, varav de flesta gjordes direkt för serien. Det återbruk av äldre texter som var vanligt i bland annat Forumbiblioteket förekom bara sällan. Genom ständiga nytryck tillgängliggjordes översättningarna ända fram till 1974. Omslagsteckningarna till de häftade volymerna gjordes av Ulla Sundin. Tidens ryska klassiker blev ett samlarobjekt för bokläsare under årtionden.

Nils Åke Nilsson var redaktör och skrev presentationer till varje bok samt bidrog med ett par översättningar, bland annat av Gogols Petersburgsberättelser (1946). Anslaget i hans presentationer hade ofta en akademisk anstrykning; inställningen till verken och den ryska litteraturen betonade det höglitterära och kulturhistoriskt värdefulla och var tydligt konsekrerande. Urvalet innehöll flera otvetydigt klassiska verk av de stora ryska realisterna (Dostojevskij, Gorkij, Tjechov, Tolstoj), några äldre, romantiskt präglade prosaverk (Gogol, Pusjkin), och ett par 1900-talsförfattare vars klassikerstatus ännu var under förhandling, såsom Boris Pasternak. Några författarskap (Leonid Andrejev, Isaak Babel) var att beteckna som minor classics − eller snarare blev detta bekräftat i det svenska sammanhanget i och med utgivningen i serien, som i detta skikt nog hade sin tydligast kanoniserande effekt. I serien ingick dessutom en del titlar som väl aldrig annars har upphöjts till klassiker, till exempel Nikolaj Pomjalovskijs Prästseminariet (1955). Nilsson tycks i huvudsak ha följt den kanon som redan var etablerad, med vissa tillskott ur den nyare litteraturen samt en del titlar som nog kom med mest för att tillfälle gavs.

Bland översättarna var vissa erfarna (Ellen Rydelius, Carl Elof Svenning, Asta Wickman), medan andra var unga eller oerfarna, ibland hämtade från Nilssons seminarier vid Stockholms högskola. Bland de yngre förmågor, som här gjorde några av sina tidigaste översättningar, återfanns Staffan Dahl.

I en serie artiklar i Dagens Nyheter 1948−1950 utsatte Gunnar Odhner den ryska delserien för en ganska bitsk kritik. Till en början ägnade sig Odhner huvudsakligen åt en felfinnarkritik riktad mot enskilda översättare, men längre fram kom att han att rikta in sig på Nilsson, som, menade han, inte tog tillräckligt ansvar för texternas kvalitet. I ett svar förklarade Nilsson att de uppenbara bristerna i många av översättningarna hängde samman med bristen på yrkesöversättare från ryska. Nilsson menade också att ”den allmänt godtagna principen [var] att varje översättare i första hand själv bör svara för sin översättning”. Inställningen framstår som hämtad från det akademiska seminarierummet, inte från den mer pragmatiskt inriktade förlagsvärlden med dess prioritering av textens funktion. Så blev seriens styrka – slavisten Nilssons kunskap och starka drivkraft – också dess svaghet, på så vis att den akademiska anda som vilade över utgivningen stod i vägen för ett mer förlagsmässigt och konstnärligt textarbete.

Bristerna till trots blev Tidens ryska klassiker mycket betydelsefull för intresset för rysk litteratur i Sverige. Under årtionden försåg serien svenska läsare med ett imponerande urval av ryska texter, ibland av god kvalitet, och ringade in ”den ryska klassikern” som fenomen för den svenska läsande allmänheten. De mindre lyckade texterna utgör idag en påminnelse om att även en medelmåttig översättning är en representation av måltexten och möjlig att tillägna sig, oavsett brister.

Tidens tyska klassiker

Den tyska serien löpte 1949−1968 och kom att omfatta ett trettiotal titlar. Redaktör var Johannes Edfelt. Urvalsprinciperna var även här något vaga: på omslagen angavs att serien ville ”presentera tyskspråkiga författare som med sina verk gjort en bestående insats i litteraturen och företräder en levande tradition”. Jämfört med den ryska serien lutade sig urvalet något tydligare mot mer eller mindre självskrivna klassiker. Det helt manliga urvalet dominerades av 1800-talsförfattare, däribland Heinrich Heine, E.T.A. Hoffmann, Eduard Mörike och Adalbert Stifter. I urvalet av 1900-talsförfattare hade österrikarna en framträdande plats, med verk av bland andra Robert Musil, Joseph Roth, Arthur Schnitzler och Franz Werfel. Även om tyngdpunkten till en början låg på 1800-talsklassiker utgav man i seriens senare skede djärvare modernistiska författare, som exempelvis Siegfried Lenz (Fyrskeppet och andra berättelser, 1967) och Hans Henny Jahnn (Blynatten, 1968), eller en sent upptäckt klassiker som Robert Walser (Damen vid fönstret och andra berättelser, 1966). Inledningarna skrevs av väl etablerade men inte nödvändigtvis akademiskt förankrade kulturpersonligheter som Alf Ahlberg, Allan Bergstrand och Bertil Malmberg; dessa var ofta verksamma även som översättare, men skrev sällan introduktioner till egna översättningar i serien. Utgåvorna var till en början inbundna med skyddsomslag, försedda med naturtrogna teckningar av Mark Sylvan.

I huvudsak samlade serien nyproducerade översättningar, även om det fanns undantag, exempelvis Alf Ahlbergs version av Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas (1922; i serien 1950). Som översättare anlitades en bred palett av tidens främsta yngre förmågor, däribland Margaretha Holmqvist, Hans Levander, Ebbe Linde, Jane Lundblad, Irma Nordvang, Per Erik Wahlund och Asta Wickman. Flitigast anlitad var Brita Edfelt, med fem titlar. Flera av verken har efteråt fått en betydande livslängd, däribland Ralf Parlands nyöversättning av Goethes Den unge Werthers lidanden (1949) och hans förstagångsöversättning av Musils Tre kvinnor (1957). Som ett allmänt omdöme var nog den tyska serien den mest betydande av delserierna, sett till urvalet och översättningarnas kvalitet.

Tidens franska klassiker

Mindre till omfånget var den franska serien, som omfattade 18 titlar 1950−1961. Redaktör var författaren och kritikern Knut Jaensson, som skrev förord till samtliga titlar. Urvalet hade här en tyngdpunkt längre tillbaka i tiden, med ett antal författare från tiden före 1800, bland annat Diderot och Rousseau. Flertalet titlar var förstagångsöversättningar eller nyöversättningar och många av dem skulle få en betydande livslängd − exempelvis Ann Bouleaus version av Zolas Thérèse Raquin (1953), med ett femtontal nytryck.

Även här anlitades ganska unga översättare, och i likhet med den ryska serien var det färre bland de franska översättarna som med tiden skulle etablera sig som yrkesöversättare, även om de kunde ligga bakom flera titlar i just denna serie. Så översatte exempelvis Karin Bong och Ria Wägner flera verk var, bland annat av Proust respektive Balzac, men kom därefter inte att bli etablerade översättare på samma sätt som kollegorna i den tyska serien. Andra, som Nils Holmberg och Gustav Sandgren, var redan väl etablerade översättare eller författare. För seriens utstyrsel svarade Bo Lindberg som belönades med pris för omslagen med mönstrat papper i olika färgsättningar.

Tidens engelska (och amerikanska) klassiker

Redaktör för den engelska serien var Jane Lundblad, som också översatte flera titlar, bland annat av Jane Austen och Virginia Woolf. I likhet med Nils Åke Nilsson hade Lundblad en akademisk bakgrund, men i likhet med Edfelt och Jaensson hade hon också erfarenhet av att arbeta med förlag, inte minst som översättare. Serien kom att innehålla 15 titlar 1954−1966. Urvalet var något modernare än i de övriga serierna, med några författare från 1800-talet (George Eliot, Elizabeth Gaskell) men framförallt 1900-talsförfattare. Serien innehöll någon enstaka äldre översättning – första numret blev Hagbergs Hamlet – men bestod i huvudsak av nyöversättningar eller förstagångsöversättningar. I några fall ­− till exempel Thomas Warburtons översättning av James Joyces Dublinbor (1956) − fick de ett långt liv, först på Tiden och sedan på andra förlag, men de flesta skulle inte tryckas om utanför serien.

Jane Lundblad var redaktör också för den minsta serien – den amerikanska, med sju titlar 1958−1964. Urvalet var inriktat mot äldre litteratur, med titlar av bland andra Washington Irving, Herman Melville och Henry David Thoreau. Lundblad översatte själv tre av texterna, bland annat Gertrude Steins Melanchtha (1961).

Tidens nystartade klassiker

Under andra hälften av 1960-talet började de svenska förlagen att göra sig av med sina klassikerserier, som inte längre bar sig som stapelvaror i bokhandeln. Tidens klassikerserier lades i träda, med ett fåtal nytryck till den årliga bokrean. Förutsättningarna skulle ändras med tillkomsten av det statliga litteraturstödet 1975. Stödet, som särskilt främjade utgivning av klassisk litteratur, tycks ha varit av avgörande betydelse för nystarten för Tidens klassikerserie.

Redan under 1950-talet hade vissa titlar, som också ingick i de enskilda serierna, utkommit i det som helt enkelt kallades Tidens klassiker, då med stiliserade omslagsteckningar av Bengt Kyhle. Efterhand som de äldre serierna nu avvecklades fortsatte klassikerutgivningen inom ramarna för denna ”kulturneutrala” serie. Många av de äldre titlarna försvann ur sortimentet, samtidigt som urvalet breddades med avseende på upptagningsområden och genrer. I en första giv med inbundna böcker i större format utkom 1977 bland annat bulgaren Ivan Vazovs Under oket (översatt av Bo Lundgren), Rosa Luxemburgs Brev från fängelset (översatt av Vilma Roos) och Mary Wollstonecrafts Brev skrivna under en kort vistelse i Sverige, Norge och Danmark (översatt av Jane Lundblad). Till dels anlitades en yngre generation översättare som Staffan Skott och Lars W. Freij, men bidrag lämnades också av exempelvis Thomas Warburton, som översatte e e cummings Det jättestora rummet (1979). Om den tidigare utgivningen haft en prägel av bildningsiver och viss vördnad för redan etablerade klassiker, hade den nya given en mindre folkbildande karaktär och tedde sig mer intellektuell och samtidstillvänd.

I den nya seriens redaktionskommitté ingick Madeleine Gustafsson, Bengt Holmqvist, Jane Lundblad och Nils Åke Nilsson. En mer accentuerad nystart skedde 1982. Nylanseringen blev uppmärksammad i press, och anmärkningsvärt nog gällde detta även nyutgåvorna av äldre översättningar; exempelvis blev Tove Fahléns version av Baudelaires Hugskott. Mitt nakna hjärta från 1960 mycket omskriven då den gavs ut igen 1982. Bland de nya översättningarna skedde en fortsatt urvalsbreddning vad gäller källitteraturer och genrer. Nämnvärda titlar var Marina Tsetajevas Min ryska barndom (1981; översatt av Annika Bäckström), Miroslav Krležas Utan mig (1982; översatt av Adolf Dahl), Yasushi Inoues Jaktgeväret (1982; översatt av Tom Fredrik Wallenström) och Lennart Kjellbergs tolkning av det polska verseposet Herr Tadeusz (1987) av Adam Mickiewicz. Nämnvärd är också Katarina Frostensons översättning av Emmanuel Boves Mina vänner (1986). Samtidigt började förlaget återanvända titlar ur sin ordinarie utgivning (utanför serierna) och tryckte om bland annat flera romaner av Arthur Koestler inom ramarna för Tidens klassiker.

I början av 1990-talet utkom flera titlar i pocket. Vissa översättningar hade då löpande gjorts tillgängliga för svenska läsare i prisbilliga utgåvor i nästan ett halvt sekel. Den sista nya översättning som serien presenterade var Jan Stolpes version av Denis Diderots Rameaus brorson (1992), och kanske var det ett vittnesmål om både seriens betydelse och ålder att detta var den andra översättningen av samma verk som kom att ingå i Tidens klassiker − den första hade gjorts av Ria Wägner 1951.

År 1992 köptes Bokförlags AB Tiden av Rabén & Sjögren, som senare gick upp i Norstedt. Med detta tog Tidens klassikerutgivning slut.

Referenser

Gå till detaljerad bibliografi.

Referenser

Externa länkar