Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Ture Nerman, 1886–1969

Foto: Allfoto
Foto: Allfoto

Ture Nerman föddes den 18 maj 1886 som den äldste av tre bröder i en borgerlig familj i Norrköping. Fadern Johan (Janne) var bokhandlare och prästson från Linköpingstrakten. Modern Ida var 16 år yngre och hade växt upp i Haparanda och Luleå. Nermans barndom tycks ha varit lycklig och trygg, i en frisinnad och skyddad medelklassmiljö där man sällan konfronterades med fattigdomen i Norrköpings arbetarkvarter. Efter småskolan inträdde Nerman i Norrköpings Högre Allmänna Läroverk. De litterära intressena gav sig tidigt till känna och han blev en flitig läsare av allt från indianböcker till världslitteraturens klassiker. Bestående intryck gjorde Heinrich Heine, Gustaf Fröding, Ellen Key och inte minst Edmond Rostands versdrama Cyrano de Bergerac, som Nerman lärde sig utantill och med vars huvudperson han identifierade sig djupt – senare skulle han författa biografin Cyrano de Bergerac. Liv och diktning (1919).

Efter avlagd mogenhetsexamen skrev Nerman 1903 in sig vid Uppsala universitet. Tiden där präglades av ensamhet, erotisk längtan, högstämd livskult, poetdrömmar, en del spexförfattande och planlös läsning. Här väcktes också ett mer uttalat intresse för politik i främst socialistisk och pacifistisk riktning, inte minst i kölvattnet efter det blodiga rysk-japanska kriget och 1905 års ryska revolution. År 1906 gick han med i Socialdemokratiska Ungdomsförbundet och året därpå föreläste han, ”genompyrd av folkbildningsiver och politik”, på folkhögskolor i Gävle och Karlskoga. Så småningom, 1908, lyckades han samla sig till en kandidatexamen i nordiska språk, fornkunskap (arkeologi) och statskunskap. Bara några veckor efter examen blev han åtalad och sedermera dömd till böter för att ha spridit flygblad med pacifistiska budskap av Tolstoj. Med det gjorde han sorti från den akademiska värld där han aldrig känt sig hemma.

År 1909 bokdebuterade Nerman med diktsamlingen Nidvisor och solpsalmer. Tillägnade Gud, Eva och härr Bourgeois. Antalet egna skrifter skulle med åren bli högt – ett hundratal, många av dem pamflettartade texter om dagsaktuella frågor. Samma år som debuten fick han anställning som journalist och strax därefter redaktör på den socialdemokratiska tidningen Nya Samhället i Sundsvall. Arbetet innefattade bland annat viss översättning: när Knut Hamsuns Svält gick som följetong 1910 var det Nerman som stod för översättningen – den första av verket till svenska.

Första världskrigets utbrott kom som en chock för den internationalism och pacifism som – jämte religionskritiken – utgjorde kärnan i Nermans socialistiska övertygelse. Besvikelsen över att de socialdemokratiska partierna i Europa och Sverige slöt upp bakom sina krigsmobiliserande regeringar drev honom till rörelsens vänsterfalang. År 1915 deltog han i den så kallade Zimmerwaldkonferensen i Schweiz. På plats där var också Lenin, som Nerman senare skulle återse i Sverige under hans genomresa 1917 samt under besök i Sovjetryssland 1918 och 1920.

År 1915 startade Nerman och några andra vänstersocialister stockholmstidningen Politiken, för vilken han under en tid blev redaktör. Tidningen gick att börja med på knäna och Nerman hankade sig fram genom att hålla föredrag och skriva dagsverser. Middag intog han i regel hos sina föräldrar, vilka hade sålt bokhandeln i Norrköping och flyttat till Stockholm. En rad översättningsuppdrag bidrog så småningom till en stabilare privatekonomi. Produktionstakten var ibland mycket hög: bara 1917–1918 översatte han ett halvdussin mestadels skönlitterära verk, bland annat av den flamländske författaren Charles de Coster och Robert Louis Stevenson och Robert W. Service. Av den sistnämnde, som Nerman börjat läsa på inrådan av Ellen Key, skulle han med tiden översätta ett tiotal romaner och diktsamlingar.

År 1921 gifte sig Nerman med fabrikörsdottern Nora Charlotta Hedblom med vilken han omsider fick två barn. På det offentliga planet gick 1920-talet i den så kallade kulturkampens tecken. Delvis desillusionerad av den realpolitiska utvecklingen efter kriget kom Nerman att ägna alltmer tid åt kultur- och bildningsfrågor. Han pläderade för upprättandet av en Kultur-International och för utökat samarbete mellan progressiva tidningar och bokförlag ”så att även de små språkens folk få tillgodogöra sej mycken värdefull litteratur, som under den kapitalistiska på sensation och tom förströelse inriktade bokregimen aldrig översättes”. Han föreläste flitigt i socialistiska studiecirklar och på Arbetarnas Bildningsförbund (ABF), engagerade sig i Sveriges Författareförening, skrev pamfletter, politiska revyer, kupletter (för Ernst Rolf) och översatte därjämte en mängd böcker i marxistisk teori och arbetarhistoria, bland annat Bucharin, Franz Mehrings Marx-biografi i tre volymer (1921–1922) och Max Beers Socialismens historia i två volymer (1925–1926).

Även om Nerman delvis säkert drevs till översättandet för försörjningens skull tycks han sällan ha behövt kompromissa i sitt urval; tvärtom framstår hans översättargärning som mer eller mindre parallell till hans egen författargärning. Det gäller också hans skönlitterära tolkningar. Det är ingen slump att hans verkförteckning från dessa år innehåller översättningar som Upton Sinclairs satiriska framtidsskildring Det tusenåriga riket (1924), kommunisten E.E. Kischs reportagebok Har äran att presentera paradiset Amerika (1930), eller Victor Marguerittes omdebatterade Ungkarlsflickan (1923) – en berättelse om en ung kvinnas försök att leva ett ekonomiskt och erotiskt självständigt liv – som med tiden skulle få ett slags kanonisk status i socialistiska kretsar. Nerman hade visserligen inget ensidigt instrumentellt förhållande till skönlitteraturen – den livlöst politiserade konsten höll han sig ifrån. Men också när det gällde mer ”litterära” översättningar, som favoritpoeten Heinrich Heines Ungdomsdiktning (1926) och Paristidens diktning (I-II, 1927–1929), är det politiska temat alltid en viktig ingrediens. Många av de skönlitterära översättningar Nerman åstadkom under 1920-talet skulle tryckas om i årtionden efteråt.

Mot slutet av 1920-talet kom Nerman och hans falang inom Sveriges Kommunistiska Parti på kollisionskurs med det stalinistiska Sovjetunionen och uteslöts ur den Tredje Internationalen (Komintern). Kanske som en följd därav kom Nermans engagemang under 1930-talet att främst rikta in sig på svenska förhållanden. Det var fortfarande kulturen och litteraturen som stod i fokus, men litteraturen var för Nerman alltid kopplad till sociala frågor. Den yngre generationen diktare, Harry Martinsson, Artur Lundkvist och de andra ”fem unga”, beskyllde han för att vara esteticerande, självupptagna och borgerliga. Samtidigt var han själv något av en främmande fågel på den politiska scenen. När han 1931 oförmodat blev invald som kommunisternas ende representant i riksdagens första kammare, infriade han fördomarna om ”poeten och grälmakaren” genom att hålla sitt första anförande på försiktigt skanderad hexameter. Under sin sju år långa mandatperiod lär han enligt egen utsago inte ha spelat ”någon som helst politisk roll”.

Desto större blev hans politiska betydelse under andra världskriget. Som en av de första reagerade han både mot nazismens frammarsch i Tyskland och mot Stalins välde i Sovjetunionen. År 1939 startade han, tillsammans med ett antal liberaler och socialister, den antifascistiska tidningen Trots allt!, vars oförblommerade kritik av framförallt Hitlerregimen och den svenska regeringens avsteg från neutralitetspolitiken utgjorde en betydelsefull motvikt till den på många håll undfallande eller tyskvänliga svenska pressen. Tidningen motarbetades aktivt av den svenska staten, som, sannolikt efter påtryckningar från tyskt håll, beslagtog flera upplagor, belade tidningen med transportförbud och väckte åtal mot dess redaktörer. Nerman själv dömdes till tre månaders fängelse för en artikel som enligt domstolen äventyrade det goda förhållandet mellan Tyskland och Sverige. Trots allt! gav också ut ett fyrtiotal böcker och småskrifter, av vilka några författades eller översattes av Nerman.

Efter kriget invaldes Nerman i den så kallade Bedömningsnämnden som skulle utreda svenska politikers eventuella samröre med nazismen, och 1946–1953 gjorde han en andra vända i riksdagens första kammare, nu för socialdemokraterna. Politiskt hade han drivit mot höger. Av fasa för Stalins Sovjetunionen förordade han svenskt medlemskap i Nato och gav senare sitt benägna stöd till Sydvietnam och USA under Vietnamkriget. Nu skrev han också sina omfattande och bitvis självutlämnande memoarer Allt var ungt (1948), Allt var rött (1950) och Trots allt! (1954).

När Folket i Bild skulle återlansera Nermans författare Upton Sinclair i en folkupplaga 1950 fick han till uppgift att revidera flera äldre översättningar som andra gjort. Annars dröjde det till slutet av 1950-talet innan han på allvar tog upp översättandet igen, och då i synnerhet i arbetet med historiska och biografiska verk. Han gav ut flera översättningar av Rosa Luxemburg, bland annat hennes fängelsebrev i urval (1962). Vidare låg han bakom Alan Bullocks pionjärarbete Hitler. En studie i tyranni (1960) och Louis L. Snyders Det andra världskriget (1962), två verk som trycktes i flera upplagor. Utöver det översatte han flera skönlitterära verk med samtidshistorisk koppling, såsom östtysken Bruno Apitz lägerskildring Naken bland vargar (1960) och ryssen Vladimir Dudintsevs roman Icke av bröd allenast (1957), här i en översättning från danska. Från detta språk översatte Nerman också verk av Poul Ørum och han var en av de första som översatte Sven Hassels krigsromaner till svenska. Till den sovjetkritiska litteraturen hörde även avhopparen Peter Derjabins Kremls hemliga värld (1960). Kanske är det talande för Nermans sökande efter en ”tredje väg” att han samma år kunde publicera en översättning av Robert Shaplens Våldets minut. En roman från kriget i Indokina.

Nerman var en god och medryckande stilist, vilket märks i många av hans översättningar. Men ibland var nog produktionstakten för hög; särskilt när det gäller de teoretiska och historiska verken tycks han ofta haft för bråttom, så att översättningarna ställvis är oslipade och tyngda av originalspråkets syntax. Generellt var dock nivån hög. Nermans dikttolkningar är ofta både lekfulla och genomarbetade. I en dikt ur Robert Services Guldgrävardikter (1917) låter han till exempel en uttjänt och drucken guldgrävare sjunga det lilla livets lov på följande sätt:

  ”Come along, boys!” gastar gubben, ”nu ska livet levas lätt!
  Jag var rädd, jag skulle aldrig komma fri,
  jag tog fel och jag gick miste, men till sist så kom jag rätt,
  nu är sista kokan tinad och förbi.
  Nu går jag till mitt paradis – va’ de’ paradis, jag sa?
  Well, jag köper mig en jordbit som är fin,
  jag ska bygga mej en stuga och en kvinna ska jag ha,
  och en tio stycken knubbiga små glin!”

Här lyckas helnykteristen Nerman träffa en ton och rytm som känns nästan bellmansk i sin uppsluppna råhet. De inflikade engelska uttrycken ”come along” och ”well”, vilka inte återfinns i originaltexten, leder dessutom tankarna till de svenska amerikaemigranternas idiom och gör paradoxalt nog att huvudpersonen förs ännu närmare en svensk läsare.

Under sitt händelserika och högproduktiva liv publicerade Nerman ett femtiotal översättningar av varierande omfång och i en mängd genrer. Även om hans översättargärning lätt hamnar i skuggan av hans övriga skriftställeri så utgjorde den ett viktigt led i den kosmopolitiska vision som präglade det mesta av hans engagemang. Att översätta var ett sätt att bidra till den mellanfolkliga förståelsen och förbrödringen. Man kan också föreställa sig att Nerman kunde finna både bekräftelse på och fördjupning av sina egna idéer genom att ägna sig åt den sortens närläsning som översättandet innebär.

Nerman avled den 7 oktober 1969 i Stockholm.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Ture Nerman

Översättningar i bokform

Bidrag

Otryckta pjäsöversättningar

Externa länkar