Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Valdemar Langlet, 1872–1960

Foto: Privat
Foto: Privat

Valdemar Langlet föddes i Lerbo, Södermanland, den 17 december 1872. Modern var den välbekanta författaren och översättaren Mathilda Langlet, född Söderén. Fadern Emil Langlet var berömd arkitekt och hade bland annat gjort teckningarna till stortingsbyggnaden i Oslo. I syskonskaran ingick ytterligare tre söner som med tiden skulle bli bemärkta som naturvetenskapsmän, konstnärer och författare. Från tio års ålder läste Valdemar Langlet vid Norra Latin i Stockholm och senare vid Uppsala högre allmänna läroverk (Katedralskolan). Han skrev in sig vid Uppsala universitetet 1890. Åren 1905−1906 skulle han studera vid universitet i Tyskland, Österrike och Schweiz.

Langlet blev fil.kand. 1894 och kom därefter att verka som framförallt tidningsskribent och opinionsbildare, först vid Stockholms Dagblad. Han gjorde sig känd också som reseskildrare, inte minst genom Till häst genom Ryssland (1898), som bland annat skildrar ett besök hos Lev Tolstoj. Med denna bakgrund kom Langlet även att arbeta några år på Svenska Turistföreningen 1907−1909. Därefter återgick han till tidningsvärlden och var från 1909 biträdande politisk redaktör för Svenska Dagbladet. Hans politiska hållning var konservativ: protektionistisk, försvarsvänlig och kritisk till hastiga utvidgningar av rösträtten. Han utgav flera skrifter om folkbildning. Under första världskriget gick Langlet över till Aftonbladet, som då närmast var att betrakta som ett tyskt propagandaorgan i Sverige, och han ingick även i redaktionen för unghögerns tidskrift Den Nya Sverige. Under inbördeskriget i Finland engagerade sig Langlet på den vita sidan. Tillsammans med generalmajoren och militärhistorikern Carl Otto Nordensvan gav han 1915−1922 ut Det stora världskriget, ett påkostat uppslagsverk i nio band. År 1923 lämnade han Aftonbladet för Svensk Handelstidning.

I Uppsala hade Langlet varit drivande i bildandet av Sveriges första och världens andra esperantoförening. En tid var han redaktör för esperantorörelsens tidskrift Lingvo internacia, och när Svenska Esperantoförbundet bildades 1906 blev han dess förste ordförande. År 1899 gifte sig Langlet med den från Åland stammande Signe Blomberg, som han lärt känna just under en esperantoresa. Deras bröllopsresa genom Ryssland och Sibirien till Samarkand understöddes av kung Oscar II, vilket säger något om Langlets utgångspunkter. Signe Langlet avled 1921. Då Langlet två år senare företog en reportageresa genom Sovjetryssland kom han att stifta bekantskap med den drygt 25 år yngre musikstudenten Nina Borovko, som var dotter till ett par som Langlet lärt känna under en esperantoresa till Odessa flera årtionden tidigare. De blev ett par och var några år bosatta i Dubrovnik.

Den socialkonservative opinionsmakaren flyttade senare till Ungern. Langlet hade fäst sig vid landet under en resa för en ny reseskildring och bosatte sig 1932 med hustrun i Budapest, där han verkade som lektor i svenska, senare också som oavlönad kulturattaché vid den svenska legationen. Under åren som följde tog Langlet allt tydligare ställning mot antisemitismen i Ungern. I det hastigt försämrade läget för landets judar 1944 utsågs han till delegat för Svenska Röda Korset och kom tillsammans med hustrun att göra betydande insatser för att rädda framförallt judar undan de tyska nazisternas och de ungerska fascisternas förföljelser. Paret Langlet återvände tämligen utarmade till Sverige 1945 och bosatte sig nära makens barndomshem Spetebyhall, där de försörjde sig på bland annat skrivarbeten och översättningar. År 1955 flyttade de åter till Stockholm, där Valdemar Langlet avled den 16 oktober 1960.

Langlets första översättningar var ett slags pendang till hans egen verksamhet som Rysslandskännare och bestod i två samtida Rysslandsskildringar, författade av Carl Joubert och D.M. Wallace, båda utgivna 1905. Tio år senare följde ett par översättningar av den tyske sjöofficeren Helmuth von Mückes internationellt framgångsrika, exotiska krigsskildringar. Däremellan hade Langlet översatt den uppmärksammade tyske ekonomen Werner Sombarts Proletariatet (1911). År 1921 följde den första romanen, Ernest Pérochons Nêne, som belönats med Goncourtpriset.

Översättandet blev allt viktigare för Langlet under tiden i Ungern, där han på 1930-talet översatte ett trettiotal verk av tyska, franska och ungerska författare. Det finns fog för att kalla Langlet den förste egentlige översättaren från ungerska till svenska – föregångarna hade antingen gått via förmedlande språk eller översatt endast sporadiskt. Många av de ungerska verk som Langlet översatte var förvisso av ganska lättsmält slag, men flera tycks ha nått viss popularitet bland svenska läsare. I urvalet återfanns också några mer välrenommerade författare som Tibor Déry, Sándor Márai och Ferenc Móra.

För barn och ungdom översatte Langlet ett flertal verk, huvudsakligen från engelska. Efter hemkomsten till Sverige fortsatte han också med den intellektuellt präglade fackprosan och översatte bland annat två urval av Spinoza och Kant för Bonniers skriftserie De stora filosoferna.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Valdemar Langlet

Översättningar i bokform

Bidrag

Externa länkar