Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Vilhelm Ekelund, 1880–1949

Foto: E. Lindegaard.
Foto: E. Lindegaard.

Vilhelm Ekelund föddes den 14 oktober 1880 i Stehag, Skåne. Fadern var smed, modern hade tjänstgjort som hushållerska i bland annat Victoria Benedictssons hem. Familjen flyttade 1894 till det närbelägna Lund, där Ekelund i Katedralskolan lärde sig latin, grekiska, tyska, franska och engelska. Efter studentexamen 1898 skrevs han in vid universitetet men ägnade sig redan enbart åt sitt författarskap och avlade ingen examen.

Ekelund fick ännu inte sjutton år fyllda sin första dikt publicerad och medverkade därefter flitigt med dikter och lyriska prosaskisser i tidningar och tidskrifter. Våren 1900 debuterade han dubbelt i bokform, dels i en studentkalender och dels med den första egna samlingen Vårbris. Ytterligare sex diktsamlingar följde till och med 1906, varefter Ekelund i det väsentliga lämnade poesin för prosan.

Ekelunds första och mest uppmärksammade essäsamling, Antikt ideal, utkom 1909, då författaren sedan ett år befann sig i landsflykt i Berlin för att undgå ett kortare fängelsestraff efter ett slagsmål. En livshotande lungsjukdom med konvalescens i Köpenhamn 1912–1913 stämde hans kulturkritiska författarskap i mildare tonart: Nietzsche efterträddes som ledstjärna av Goethe. Från 1914 var aforismen Ekelunds huvudsakliga form. Fram till sin död publicerade han fler än tjugo prosaböcker, och en omfattande posthum utgivning av manuskript, brev, artiklar och anteckningar har därefter skett. Författarskapet har länge varit en angelägenhet för en liten men engagerad läsekrets, och den påverkan Ekelund fortsätter att utöva är inte obetydlig.

Redan vid bokdebuten i studentkalendern I skilda färger år 1900 publicerade Ekelund två översättningar av Robert Burns jämsides med sina egna dikter. Om dessa hade föregångare som Ola Hansson och A.U. Bååth kan Fröding anas bakom valet av Burns. Tolkningarna visar sig vid närmare studium utgöra tämligen drastiska koncentrat av originalen. Detta var en teknik som Ekelund fortsatte att tillämpa.

Fler översättningar ingick i de följande diktsamlingarna, nu av kontinentala symbolister som Richard Dehmel och Emile Verhaeren. Störst utrymme fick Stefan George med sju dikter i Melodier i skymning (1902). Ekelunds lyriska tolkningar publicerades på ett för tiden normalt sätt som del av hans egen diktning, och bildar en sådan också såtillvida att de nämnda poeterna utgör uppenbara valfrändskaper. Genom att introducera dem på svenska – i utomordentligt musikaliska, självständiga tolkningar – positionerade Ekelund också sin egen lyrik i samtiden. Försök att få större översättningsuppdrag, även de med tydlig anknytning till hans preferenser som författare och kulturskribent, lyckades inte: Bonniers tackade nej till förslag från Ekelunds sida att han skulle få översätta Baudelaires Petits poèmes en prose eller Stanislaw Przybyszewskis roman Satans Kinder.

I takt med att Ekelund alltmer vände sig från moderna mot antika mönster försvann översättningarna ur hans diktsamlingar. Istället fyllde han sommaren 1906 stora delar av ett Ord och Bild-nummer med tolkningar av grekiska epigram ur den så kallade Anthologia Palatina. De utkom i slutet av året i bokform som Grekisk bukett. En dikt av Mnasalkas, ”Svalan”, vars fria översättning Ekelund i en not bad om tillgift för, flöt dock tidigare under hösten in som en originaldikt i hans sista renodlade diktsamling Dithyramber i aftonglans. I metriskt hänseende tog sig Ekelund i sina översättningar friheter som dåtidens grecister ibland hade svårt att acceptera, men frågan är om inte hans engagerade omstöpningar har mer friskhet än Emil Zilliacus försiktigare, formellt korrekta epigramöversättningar från 1920-talet. En sentida läsare, Lars-Håkan Svensson, har skrivit om Grekisk bukett: ”Helhetsintrycket blir en blandning av modernitet och arkaism, av vardaglighet och obändig vilja att uppnå stilistisk originalitet”.

Ett refuserat diktsamlingsmanuskript från våren 1907 förefaller till stora delar ha varit byggt kring en svit senare tryckta tolkningar av Pindaros, den antike skald som angick Ekelund djupast. Såväl innan han flydde landet som från exilen i Tyskland sökte Ekelund på nytt översättningsuppdrag, exempelvis av Longos senantika herdeberättelse Daphnis och Chloe och den ryske anarkisten Michail Feofanoffs självbiografi, men hade lika liten framgång som tidigare. Våren 1908 hade han i tidningar börjat publicera översättningar av 1800-talspessimisten Giacomo Leopardis dialoger; italienska hade Ekelund lärt sig under en vistelse i Venedig 1904. Detta arbete återupptog han 1912 och året därpå utkom tjugo texter i bokform som Valda skrifter av Leopardi i Björck & Börjessons serie Berömda filosofer.

Ekelund är en god prosaöversättare och återskapar utan problem Leopardis tillspetsade argumentationer. Någon gång moderniserar han djärvt italienarens stil, som när det apropå liknelsen av livet vid en pjäs heter, med en talspråklig vändning följd av en omarbetad fras ur Predikaren: ”eftersom näppeligen någon är dum nog att låta lura sig av det tomma snacket, följer därav att hela detta teaterspel blivit till en fånighet och tråkighet och ett bråk förutan mening”.

Via studium av Schopenhauer kom Ekelund att intressera sig för Francesco Petrarca, men typiskt nog inte för dennes italienska dikter utan för de latinska prosaskrifterna med deras skeptiska livshållning. Ett urval brev utkom i Bonniers klassikerbibliotek år 1915, försett med en egensinnig inledning av Ekelund som till viss del består av översättningar från Schopenhauer. Flera av Ekelunds tidiga essäer rymmer långa översatta citat: från Nietzsche, Herakleitos, Ferdinand Lassalle, Dostojevskij (via tyskan) och andra. Ett av Petrarcas filosofiska brev förefaller Ekelund ha valt som ren översättarutmaning; det består av en två sidor lång räcka liknelser för tillvaron som i den svenska versionen formligen vibrerar av språkglädje:

Mig synes livet ett bistert arbetshus, en farofull övningsplats, en falskhetens skådebana, en labyrint av misstag, en gyckelmakar- och taskspelarbod, en hemsk öken, en dyig sump, en taggig snårmark, en törnedal, en äng full med ormar, en trädgård full av sterila blommor, ett ångestfullt lugn […] förräderi som får beröm, hångrin över allt redligt, en durkdriven förryckthet, pladdrande vanmakt, uppblåst okunnighet, gastakula och Lucifers herresäte, en lång begravning, stor pomp och väldig apparat för ett maskakalas.

Fler större översättningar i bokform kom Ekelund inte att göra, det egna författarskapet upptog honom helt. När John Landquist 1932 anmodade honom att till serien De filosofiska mästerverken översätta Lichtenberg och Emerson åstadkom han av den förre ett litet, tämligen slumpmässigt urval aforismer som trycktes i en volym med översättningar av flera händer. Det tog tio år för Ekelund att leverera manuskriptet; Lichtenberg ingick inte längre i hans intressesfär, åren i Berlin låg långt borta.

Inte heller när det gällde Emerson lyckades Ekelund blåsa riktigt liv i sitt gamla engagemang. Den transcendentalistiske New England-filosofen hade dock spelat en nära nog lika viktig roll som Goethe för Ekelunds nyorientering efter sin nietzscheanska period, och passager i brev visar att han framförallt vid mitten av 1930-talet hade ganska utvecklade tankar om principerna för ett urval ur Emersons Journals, hans omfattande dagböcker. Trots påminnelser från Landquist sände Ekelund aldrig något manus, men efter hans död 1949 återfanns bland hans papper en bunt med 54 översatta aforismliknande dagboksutdrag.

Denna skiss till en översättningsvolym utgavs 1990 av Lundaprofessorn i engelska Claes Schaar. I en omfattande, löpande kommentar granskar Schaar dels Ekelunds urvalsprinciper, dels hans översättningsteknik, som här är än mer självsvåldig än i fallen Leopardi och Petrarca. Ekelund komprimerar, kortar och för ogenerat samman passager, han skärper yttranden och väljer glosor som ligger nära hans eget slagkraftiga men aldrig enkla uttryckssätt. En samvetsgrann översättning i vanlig mening är det verkligen inte, men ett makalöst ekelundskt destillat av centrala tankar hos Emerson som är mer läsbart än de flesta ordinära översättningar. Schaar gav boken den träffande titeln Levande möte, och hans kommentarer gör den till en av de bästa specialstudier i översättarpsykologi som finns på svenska.

Vilhelm Ekelunds översättarinsats är inte stor och har, även om den rymmer viktiga introduktioner av såväl poeter som diktarfilosofer, snarast sin plats inom ramen för hans eget verk. Mycket tidigt visar han att en översättning kan vara ett inkorporerande av den andra texten i det egna språkliga och tankemässiga uttrycket. Skillnaden mellan Emersonöversättningarna och de essäer och aforismer som behandlar eller utgår från Emerson är ur den aspekten inte stor. Vilhelm Ekelunds författarskap utgör en fortlöpande dialog med världslitteraturen, och hans översättningar är en del av detta samtal.

Han gick bort den 3 september 1949 och ligger begraven på Skogsö kyrkogård i Saltsjöbaden.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Vilhelm Ekelund

Skrifter av Vilhelm Ekelund

Översättningar i bokform

Bidrag