Svenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättareSvenskt översättarlexikon - biografiskt uppslagsverk över svenska översättare

Vilhelm Fredrik Palmblad, 1788–1852

Litografi och tryck av A.J. Salmson

Vilhelm Fredrik Palmblad föddes den 16 december 1788 i Liljestad nära Söderköping som son till krigskommissarien Carl Fredrik Palmblad och Eva Katarina Fahlstedt. Tillsammans med Per Daniel Amadeus Atterbom skulle han under 1800-talets första decennier bli en av ledarna för de svenska nyromantikerna. Atterbom framträdde som den nyskapande poeten, Palmblad som den oumbärlige organisatören och entreprenören. Båda var uppvuxna på den östgötska landsbygden men blev tidigt bofasta i Uppsala, där de så småningom beklädde var sin professur – Atterbom i filosofi och estetik, Palmblad i grekiska. Som unga studenter var de sida vid sida ivrigt engagerade i de litterära sällskapen Musis amici och Auroraförbundet.

Med sitt praktiska handlag spelade Palmblad en avgörande roll när det gällde att skapa en plattform för den andliga förnyelse med litteraturen i fokus som skulle ersätta förtorkad upplysning och stelbent klassicism. En av sina stora bedrifter utförde han när han 1810 tillsammans med en likasinnad studentkamrat, Axel Stenhammar, inköpte Akademiska Boktryckeriet i Uppsala. ”Nya skolan” fick därmed en självklar förläggare för alster som tidskriften Phosphoros från 1810 och Poetisk kalender med början året därpå.

Palmblad hade själv litterära ambitioner och framträdde under årens lopp som författare till en rad skönlitterära arbeten på prosa. Han utarbetade omfångsrika historiska och geografiska verk och var under många år huvudredaktör för Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män, som han startade 1835. Den akademiska karriären var mindre lysande och den grekprofessur som han tillträdde 1835 tycks han ha fått snarare genom inflytelserika personers välvilja än tack vare egna ämnesmeriter.

Kanske var det ändå med tolkningar av antik grekisk diktning som Palmblad gjorde sin främsta litterära insats. Han debuterade 1809 som greköversättare med första sången av den senantike epikern Quintus Smyrnaeus fortsättning på Iliaden (”Efterhomeriska händelser”). Palmblads svenska hexameterversion lades fram som akademisk avhandling, men författaren annonserade öppet sin anknytning till det nyromantiska lägret med en dedikation till Atterbom – en sonett där mästaren hyllas som arvtagare till Petrarca och Tasso, två av de unga romantikernas ikoner. I ett efterord konstaterar Palmblad att man nu äntligen har börjat låta klassikerna framträda i sina egna kläder, vilket innebär att översättningen har bibehållit originalens versform. (De antika versmåtten i svensk skepnad betraktades ännu med misstro i konservativt sinnade kretsar.) Men Palmblad nöjde sig inte med att skriva en svensk hexameter utan ville också ge sin tolkning karaktär genom att avvika från vardagsspråket och berika texten med ovanliga konstruktioner, friare böjningsformer och ålderdomliga ord och uttryck. Framförallt betonar han dessa ”arkaismer” och rekommenderar särskilt Stiernhielms och Columbus språk. Här ett illustrativt exempel:

    Folken, fastän ångstqvalde hittills betogos af hugnad.
    Liksom såsnart från fjällarnas ås landtmännerne blicka
    Iris stigande opp ur det vidtbeseglade hafvet,
    Då af regn är behof, de gudomliges skänk, och då engden
    Vidtomkring af begär till Zeus' daggfriskning förtorkar;
    Dock efterhand omdystrar sig himmelen; och när de märka
    Lyckliga förebådet af vind och den nalkande störtskur'n,
    Glädjas de högt, som förut åhugade fälten med suckar:
    Så ock Troernes söner, enär de i fädernebygden
    Skådade Penthesileia till fejd fortila förbistrad,
    Fattade fröjd, ty såsnart i en mans bröst hoppet om framgång
    Har ingått, hänjagar det strax den hemska förtviflan;
    Derför i Priamos' själ,den olycksalige gubbens,
    Länge af sorger betryckt, ingöt sig nu tröst och förfriskning.

Palmblads översättning hade väl gått ganska obemärkt in i glömskan om den inte blivit uppmärksammad av traditionalisten P.A. Wallmark, nyromantikernas stridbare motståndare, som i sin tidning Journal för Litteraturen och Theatern levererade en utförlig och nedgörande kritik.

Ingen Prosodi, ingen omsorg för wersbyggnaden eller örats fordringar, ett i högsta grad wanwårdadt och rådbråkadt Språk, en mängd onödigtwis fabricerade nya eller ur det gamla obsoleta språket framdragna ord, till och med Grekiska oförändradt bibehållna, Germanismer och Græcismer, inversioner och transpositioner, med naturen af wårt språk alldeles oförenliga, se der, i få ord, karakteren af denna Öfwersättning.

På sitt nyinköpta tryckeri lät Palmblad trycka en broschyr, Sändebref till de Jurnalister ifrån Öfversättaren af Kointos Kalabros, där han gick till motangrepp och försvarade sig på alla punkter under åberopande av föregångsmän som ”den aktningsvärde Hr Regnér” och ”Maros tolkare” (G.J. Adlerbeth).

Som antiköversättare återkom Palmblad i andra häftet av Phosphoros i augusti 1810. Han hade nu tagit sig an Pindaros fjortonde olympiska ode, den vackra hyllningen till segraren i en kapplöpning för pojkar i Olympia 488 f. Kr. Det vore orättvist att jämföra Palmblads försök – det är hans egen benämning – med nyare tolkningar av Emil Zilliacus och Ingvar Björkeson, men man måste ändå respektera hans omsorg och ambitioner. I en anmärkning påpekar han att ingen utom en för honom obekant tysk ”ännu i ursprunglig meter mäktat återge ett original, der [...] uttryckets dunkelhet och numera förlorade hänsyftningar, blott lemna utrymme för mer och mindre sannolika gissningar”. Han har också bifogat ett schema över den komplicerade versen. Man noterar att han gått vidare med sina föresatser att förse språket med nya och pregnanta sammansättningar som ”Fagerfåliga”, med sköna hästar försedd, ”Gullbågiga”, med gyllene båge, och ”svarthvälfviga”, med dunkla valv.

I nästa årgång av Phosphoros tryckte Palmblad en tolkning av Aischylos Den fjettrade Prometheus. I sina anmärkningar ägnar han sig åt en ingående diskussion om Aischylos förbindelser med sin tids mysteriereligioner, men han kommenterar också sin egen översättning. Han har strävat efter att noggrant återge originalets språk och meter. Det är översättarens plikt, menar han, att försöka se till att ”hans arbete icke bör bli läsaren mycket mera främmande än originalet var för de mest odlade af Hellenerne under konsternas mest odlade tid”. Han vidhåller sin övertygelse att tolkningen inte ska begränsas till det samtida språket utan ta ”hela fornåldrens språk, alla landskapers mund-arter” i bruk. Med samma noggrannhet som i Pindarosodet har Palmblad efterliknat den ofta metriskt komplicerade körlyriken, men det var med talversen, den jambiska trimetern, som han enligt Otto Sylwan gjorde sin egentliga insats. Senare översättare av grekiskt drama följde honom i spåren tills Emil Zilliacus och Hjalmar Gullberg i sina tolkningar ersatte trimetern med blankvers. Så här uttrycks det prometeiska trotset på Palmblads trimeter:

    En dag, så full af öfvermod hans själ nu är,
    Skall Zeus ock förödmjukas. Han bereder sig
    En brudlig högtid, som skall störta oförsedt
    Från herrskarthronen honom. Då fullkomnas de
    Förbannelser hans fader Kronos fordom svor,
    Då denne från det gamla sätet kastades.
    Af alla gudar mägtaringen, utom jag,
    Ett värn för dessa faror visa honom klart.

Palmblad glömde inte den episka dikten och den hexameter som han hade inlett sin översättarbana med. Och återigen kan man förvåna sig över hans val av original. I 1812 års Phosphoros återfinns hans tolkning av Tryfiodoros lilla epos om erövringen av Troja, på svenska Ilios eröfring. Upphovsmannen var en grekisk skald av egyptiskt ursprung som levde på 400-talet e. Kr., i senare tid bortglömd utanför de mest hängivna grekfilologernas krets. Bättre förstår vi Palmblads objekt för nästa hexameterförsök, skildringen av Odysseus mellanhavande med cykloperna i nionde sången av Odysséen. Men hans försvenskning har fått hård kritik. ”De homeriska attributen (skönroddriga skepp t.ex.) bli ofta krystade, språkbehandlingen ibland godtycklig, versen svår att skandera” (Sylwan).

Palmblad prövade också sina krafter på Sofokles. Utgivningen av dennes tragedier inledde han 1812 med Ajas gisselbärarn och Elektra. Efter ett långt uppehåll kom Konung Oidipus 1834. Samtliga sju bevarade Sofoklestragedier utgavs därefter 1838 och 1841 som akademiska avhandlingar och samlades 1841 i en volym. De djärvaste överdrifterna i språkbehandlingen har Palmblad nu övergivit och han säger i förordet att han hellre vill gå en medelväg mellan en absolut originaltrohet och en modernt klingande parafras. Han har bibehållit versen även om han menar att en viss frihet i de lyriska partierna hade kunnat gå an. Det viktigaste för översättaren är dock att ge en adekvat återgivning av författarens mening samtidigt som dialogen måste vara lika ledig som i originalet. En motsvarande ledig svenska kan inte åstadkommas om man slaviskt följer originalets språkliga egenheter. ”Vårt språk åter löper ständigt fara att blifva platt, när det vill vara enkelt, att blifva oratoriskt, när det blott borde tala det bildade umgängets.” Efter att ha fullbordat sin Sofoklesöversättning återvände Palmblad till Aischylos och utgav under åren 1841–1845 alla de sju kända tragedierna, som han efterhand lät sina studenter disputera på.

Palmblad översatte också texter ur den nyare och för nyromantikerna förebildliga tyska litteraturen. En tolkning av Johann Heinrich Voss idyll Luise stannade i manuskript, men i första årgången av Phosphoros trycktes en översättning av den på sin tid högt skattade Ludwig Theobul Kosegartens versberättelse Ritogar och Wanda på svensk hexameter. I en serie Folksagor översatte Palmblad flera arbeten av Ludwig Tieck och han publicerade också enstaka texter av Friedrich de la Motte-Fouqué och E.T.A. Hoffmann. Men som översättare är det främst genom sina klassikertolkningar han förtjänar att bli ihågkommen. De första fullständiga utgåvorna av Aischylos och Sofokles på svenska måste betraktas som något av ett monument, om än tidigt mossbelupet.

Palmblad avled den 2 september 1852 i Uppsala.

Bibliografi

Gå till detaljerad bibliografi.

Om Vilhelm Fredrik Palmblad

Översättningar i bokform

Bidrag

Övrigt

  • Luise / Voss, Johann Heinrich

Externa länkar